01 apr 2016 04:00

01 apr 2016 04:00

Numera känns påskgodiset viktigare än Golgata

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Så har det då varit påsk igen. Tänk vad tiden flyger, det känns ju inte som om det gått stort mer än några veckor sedan det var nyår... även om vädret onekligen har artat sig sedan dess.

Bland oss vars steg inte automatiskt styr sig mot kyrkan så har påskens betydelse ändrats en hel del genom åren. Särskilt sedan man tog bort lagen om att det var förbjudet att ha roligt på långfredagen. Numera härskar ägg, must, fjädrar och godis och den kristna orsaken till påsken känns inte helt grundmurad, speciellt inte i de yngres medvetande. Godiset känns viktigare än Golgata för att tala klarspråk.

När man för en del år sedan i en lågstadieskola pratade om att Jesus dog på korset utbrast en häpen flicka:

– Va, är han dö?


Vid ett annat tillfälle pratade en präst med en grupp barn i ungefär samma ålder och frågade då om någon av de små telningarna visste varför påsken uppmärksammades.

– Vi firar att Jesus spikades upp på korset, sa en av de förhoppningsfulla.

Prästens mun blev lite snörpig när han förklarade att just den delen av påsken kanske inte direkt firades, även om det är ett viktigt inslag i den kristna påsktraditionen.

Så ur kyrklig synvinkel är långfredagen inte en dag för firande, men just i år firade min familj på långfredagen. Inte en död utan ett liv. Min systers barnbarn gick och fyllde ett år på långfredagen. Jag frågade syrran vad min titel blir för ett sådant barn... jag menar, farmorsbror känns lite långt och styltigt. Någonting klatschigare måste väl ändå finnas.

– Gammelmorbror, föreslog min syster. Då gick jag och pratade med de andra.

Innan påsken berättade jag för en kvinnlig kamrat att vi skulle iväg och fira den lille ettåringen och då tappade hon nästan hakan.

– Fyller han redan ett år? sa hon, jag tycker att det var nyss han föddes.

– Jo tiden går, höll jag med, fyller inte din äldste son snart trettio?

Hennes blick blev lite kallare.

– Han fyller bara tjugonio, sa hon, fast du har rätt. Det är inte klokt vad tiden flyger.

– Och du är farmor numera, lade jag till i tron att jag var elak. Men min kamrat log bara ömt när hon tänkte på sitt lilla barnbarn och gliringen om hennes ålder gick spårlöst förbi.


För de av oss som inte är troende så är det kanske det som påsken, och för den delen julen, är till för numera; att få en orsak att träffa familj och vänner i trivsam gemenskap. Och då kanske det inte är så viktigt om man är religiös eller inte, bara man bär med sig kärlek till sin nästa, vem det nu än är.

 

Hiss: Skrattmåsarna har kommit till Havstenasjön. Våren är här på riktigt!

Diss: Varför måste allting vara öppet alltid numera? Till och med kyrkan har tagit bort att tredje budet betyder att söndagen skall var ledig. Är det bra det?

Så har det då varit påsk igen. Tänk vad tiden flyger, det känns ju inte som om det gått stort mer än några veckor sedan det var nyår... även om vädret onekligen har artat sig sedan dess.

Bland oss vars steg inte automatiskt styr sig mot kyrkan så har påskens betydelse ändrats en hel del genom åren. Särskilt sedan man tog bort lagen om att det var förbjudet att ha roligt på långfredagen. Numera härskar ägg, must, fjädrar och godis och den kristna orsaken till påsken känns inte helt grundmurad, speciellt inte i de yngres medvetande. Godiset känns viktigare än Golgata för att tala klarspråk.

När man för en del år sedan i en lågstadieskola pratade om att Jesus dog på korset utbrast en häpen flicka:

– Va, är han dö?


Vid ett annat tillfälle pratade en präst med en grupp barn i ungefär samma ålder och frågade då om någon av de små telningarna visste varför påsken uppmärksammades.

– Vi firar att Jesus spikades upp på korset, sa en av de förhoppningsfulla.

Prästens mun blev lite snörpig när han förklarade att just den delen av påsken kanske inte direkt firades, även om det är ett viktigt inslag i den kristna påsktraditionen.

Så ur kyrklig synvinkel är långfredagen inte en dag för firande, men just i år firade min familj på långfredagen. Inte en död utan ett liv. Min systers barnbarn gick och fyllde ett år på långfredagen. Jag frågade syrran vad min titel blir för ett sådant barn... jag menar, farmorsbror känns lite långt och styltigt. Någonting klatschigare måste väl ändå finnas.

– Gammelmorbror, föreslog min syster. Då gick jag och pratade med de andra.

Innan påsken berättade jag för en kvinnlig kamrat att vi skulle iväg och fira den lille ettåringen och då tappade hon nästan hakan.

– Fyller han redan ett år? sa hon, jag tycker att det var nyss han föddes.

– Jo tiden går, höll jag med, fyller inte din äldste son snart trettio?

Hennes blick blev lite kallare.

– Han fyller bara tjugonio, sa hon, fast du har rätt. Det är inte klokt vad tiden flyger.

– Och du är farmor numera, lade jag till i tron att jag var elak. Men min kamrat log bara ömt när hon tänkte på sitt lilla barnbarn och gliringen om hennes ålder gick spårlöst förbi.


För de av oss som inte är troende så är det kanske det som påsken, och för den delen julen, är till för numera; att få en orsak att träffa familj och vänner i trivsam gemenskap. Och då kanske det inte är så viktigt om man är religiös eller inte, bara man bär med sig kärlek till sin nästa, vem det nu än är.

 

Hiss: Skrattmåsarna har kommit till Havstenasjön. Våren är här på riktigt!

Diss: Varför måste allting vara öppet alltid numera? Till och med kyrkan har tagit bort att tredje budet betyder att söndagen skall var ledig. Är det bra det?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.