08 apr 2016 04:00

08 apr 2016 04:00

Du kan ingenting ta med dig dit du går

FLEMMING MOURITSEN

Tämligen ofta funderar jag på hur vi människor tänker och vad det är som driver oss att göra det vi gör. Jag menar, det är ju inte så ofta, när vi lyssnar på nyheterna, som vi sitter och nickar och tänker: Det där var smart gjort.

Nu senast satt jag och tittade på Uppdrag granskning på SVT när de pratade om den stora informationsläckan från en advokatfirma i Panama. Några journalister i Tyskland hade fått tillgång till oerhört många dokument som avslöjade att toppolitiker, företagshöjdare och andra rika människor från hela världen undanhåller enorma mängder pengar från beskattning i olika skatteparadis. Man drog igång en gigantisk undersökning med över trehundra journalister från hela världen, bland annat från SVT. Och nu har man nått fram till att det är dags att avslöja syndarna.

Att se Islands stadsminister bli avklädd in på bara kroppen när hans lögner och hyckleri avslöjas är både brutalt underhållande och samtidigt beklämmande. Vad tror folk som han? Att de tack vare sin position kan komma undan med sånt som vi vanliga människor skulle skaka galler för?

Jo, tyvärr är det nog så att de för det mesta kommer undan. Läckan som reportagen i tv baserar sig på är tyvärr ett undantagsfall. Det mesta av svinerierna kommer nog aldrig upp i dagsljus.

Men vad driver då dessa människor? De har så mycket pengar att de skulle leva ett liv i överdådig lyx även om de gjorde rätt för sig. Men mycket vill väl som vanligt ha mer och övre gränser finns inte.

Jag kan inte låta bli att börja nynna på: Du kan ingenting ta med dig dit du går.

Eller tror de att de kan det?

Samma kväll tittade jag en stund på Discovery Channel där de visade ett program där Morgan Freeman resonerade om människans relation till och tro på gud. Och därmed också deras tro på vad som hände efter döden. Han började med att resa till Egypten och besöka en 4200 år gammal grav och det fick mig att tänka.

Genom tiderna har olika kulturer begravt sina döda på mer eller mindre ambitiösa sätt, men genomgående, ända sedan stenåldern, är att man sände med de döda de saker som man trodde att de skulle behöva på andra sidan. Gravarna fylldes med såväl bruksföremål som lyxartiklar innan de förseglades. Och i de få fall som gravarna inte plundrats så har de varit till ovärderlig hjälp för att ge historikerna inblick i gamla tiders seder och bruk.

Kan det vara som så att våra rikaste har samma tro som de tidiga egyptierna och på fullaste allvar tror att de kan ta med sig sina tillgångar in i döden?

Kanske... men mer troligt är väl att de bara leker den gamla klassiska leken:

Den som har mest när det är slut, vinner.

Hiss: Morgan Freeman, du milde vad han är bra.

Diss: Girighet, speciellt när den är intimt hopkopplad med hyckleri.

Nu senast satt jag och tittade på Uppdrag granskning på SVT när de pratade om den stora informationsläckan från en advokatfirma i Panama. Några journalister i Tyskland hade fått tillgång till oerhört många dokument som avslöjade att toppolitiker, företagshöjdare och andra rika människor från hela världen undanhåller enorma mängder pengar från beskattning i olika skatteparadis. Man drog igång en gigantisk undersökning med över trehundra journalister från hela världen, bland annat från SVT. Och nu har man nått fram till att det är dags att avslöja syndarna.

Att se Islands stadsminister bli avklädd in på bara kroppen när hans lögner och hyckleri avslöjas är både brutalt underhållande och samtidigt beklämmande. Vad tror folk som han? Att de tack vare sin position kan komma undan med sånt som vi vanliga människor skulle skaka galler för?

Jo, tyvärr är det nog så att de för det mesta kommer undan. Läckan som reportagen i tv baserar sig på är tyvärr ett undantagsfall. Det mesta av svinerierna kommer nog aldrig upp i dagsljus.

Men vad driver då dessa människor? De har så mycket pengar att de skulle leva ett liv i överdådig lyx även om de gjorde rätt för sig. Men mycket vill väl som vanligt ha mer och övre gränser finns inte.

Jag kan inte låta bli att börja nynna på: Du kan ingenting ta med dig dit du går.

Eller tror de att de kan det?

Samma kväll tittade jag en stund på Discovery Channel där de visade ett program där Morgan Freeman resonerade om människans relation till och tro på gud. Och därmed också deras tro på vad som hände efter döden. Han började med att resa till Egypten och besöka en 4200 år gammal grav och det fick mig att tänka.

Genom tiderna har olika kulturer begravt sina döda på mer eller mindre ambitiösa sätt, men genomgående, ända sedan stenåldern, är att man sände med de döda de saker som man trodde att de skulle behöva på andra sidan. Gravarna fylldes med såväl bruksföremål som lyxartiklar innan de förseglades. Och i de få fall som gravarna inte plundrats så har de varit till ovärderlig hjälp för att ge historikerna inblick i gamla tiders seder och bruk.

Kan det vara som så att våra rikaste har samma tro som de tidiga egyptierna och på fullaste allvar tror att de kan ta med sig sina tillgångar in i döden?

Kanske... men mer troligt är väl att de bara leker den gamla klassiska leken:

Den som har mest när det är slut, vinner.

Hiss: Morgan Freeman, du milde vad han är bra.

Diss: Girighet, speciellt när den är intimt hopkopplad med hyckleri.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.