23 apr 2016 04:00

23 apr 2016 04:00

Det går aldrig skratta för mycket

Många av oss har nog haft en period i livet då vi kände att allt var hopplöst och lusten att fortsätta var obefintlig. Jag nästan hoppas att alla haft det eftersom det ofta är en period med många lärdomar som ger kraft att sätta tonen för hur man vill leva resten av livet.

För mig var denna period för cirka tio år sedan då jag kände att jag inte hade någon som helst anledning att stiga upp på morgonen. Det hade jag troligtvis inte gjort heller, om det inte var för en sak.

Klockan 06.30 varje vardagsmorgon sändes nämligen radio- och tv-showen Vakna med the voice. Bra programledare, intressanta intervjuer och galna upptåg gjorde att jag tyckte att det var värt att stiga upp i ottan. Om inte annat för att jag visste att jag visste att jag skulle få åtminstone ett gott skratt och må lite bättre under dagen.

Vid någon tidpunkt började en kille som hette Kodjo Akolor dyka upp i programmet med ojämna mellanrum. Han fick uppdraget att varje vecka rapportera från någonstans i verkligheten tidigt på morgonen. I början tog han uppgiften på allvar och lämnade sitt hem och rapporterade från en plats med mycket folk. Men efterhand kom platserna allt närmare hans hem och hans sista rapportering från verkligheten var från hans sovrum. Programledarna i studion sa lite skämtsamt att detta inte håller längre och efter det försvann hans programpunkt.

Men det gick bra för Kodjo ändå och idag är han ju en känd programledare, komiker och föreläsare. I den sistnämnda rollen besökte han i vintras en träff för arbetssökande ungdomar i Falköping för att hålla ett inspirationstal om att inte ge upp. Jag fanns på plats som reporter och hamnade bredvid en pojke i 20-årsåldern som, av allt att döma, såg ut att må ungefär som jag gjorde för tio år sedan.

Kodjo talade om vikten av att hitta något som man brinner för och kämpa för att få ägna sig åt det. Han berättade att han själv hittat humorn som sin drivkraft.

Känslan av att få ett helt rum att skratta tillsammans är magisk, sa han till ungdomarna.

Han talade även om att alla människor oundvikligen begår misstag och hur viktigt det är att resa sig efter dessa. Något han själv upplevt när han gick över gränsen med ett skämt och blev utbuad från scenen. Han trodde karriären var över och att han aldrig skulle få ett helt rum att skratta igen. Han berättade hur han efteråt därför under en lång tid lyssnade på Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart på repeat och grät floder.

För att skapa igenkänningskomik visade han hur patetisk han i efterhand tyckte att han varit och härmade sig själv. Under drygt fyra minuter sjöng han hela Alica Keys låt med hulkningar, yviga gester och krokodiltårar. Och publiken skrattade . Under fyra minuter släppte de flesta av oss våra spärrar och skrattade igenkännande, högljutt, hjärtligt och fick ett välgörande endorfinpåslag i kroppen.

Men mitt i alltihop insåg jag att pojken bredvid mig inte skrattade. Han verkade helt oberörd av stämningen i rummet och såg mest besvärad ut. En dag hoppas jag verkligen att han också får må så bra att han kan glömma sina bekymmer och hänge sig åt ögonblicket.

 

Hiss: Alla amerikanska komediserier.

Diss: Att mina tomatplantor redan dött.

För mig var denna period för cirka tio år sedan då jag kände att jag inte hade någon som helst anledning att stiga upp på morgonen. Det hade jag troligtvis inte gjort heller, om det inte var för en sak.

Klockan 06.30 varje vardagsmorgon sändes nämligen radio- och tv-showen Vakna med the voice. Bra programledare, intressanta intervjuer och galna upptåg gjorde att jag tyckte att det var värt att stiga upp i ottan. Om inte annat för att jag visste att jag visste att jag skulle få åtminstone ett gott skratt och må lite bättre under dagen.

Vid någon tidpunkt började en kille som hette Kodjo Akolor dyka upp i programmet med ojämna mellanrum. Han fick uppdraget att varje vecka rapportera från någonstans i verkligheten tidigt på morgonen. I början tog han uppgiften på allvar och lämnade sitt hem och rapporterade från en plats med mycket folk. Men efterhand kom platserna allt närmare hans hem och hans sista rapportering från verkligheten var från hans sovrum. Programledarna i studion sa lite skämtsamt att detta inte håller längre och efter det försvann hans programpunkt.

Men det gick bra för Kodjo ändå och idag är han ju en känd programledare, komiker och föreläsare. I den sistnämnda rollen besökte han i vintras en träff för arbetssökande ungdomar i Falköping för att hålla ett inspirationstal om att inte ge upp. Jag fanns på plats som reporter och hamnade bredvid en pojke i 20-årsåldern som, av allt att döma, såg ut att må ungefär som jag gjorde för tio år sedan.

Kodjo talade om vikten av att hitta något som man brinner för och kämpa för att få ägna sig åt det. Han berättade att han själv hittat humorn som sin drivkraft.

Känslan av att få ett helt rum att skratta tillsammans är magisk, sa han till ungdomarna.

Han talade även om att alla människor oundvikligen begår misstag och hur viktigt det är att resa sig efter dessa. Något han själv upplevt när han gick över gränsen med ett skämt och blev utbuad från scenen. Han trodde karriären var över och att han aldrig skulle få ett helt rum att skratta igen. Han berättade hur han efteråt därför under en lång tid lyssnade på Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart på repeat och grät floder.

För att skapa igenkänningskomik visade han hur patetisk han i efterhand tyckte att han varit och härmade sig själv. Under drygt fyra minuter sjöng han hela Alica Keys låt med hulkningar, yviga gester och krokodiltårar. Och publiken skrattade . Under fyra minuter släppte de flesta av oss våra spärrar och skrattade igenkännande, högljutt, hjärtligt och fick ett välgörande endorfinpåslag i kroppen.

Men mitt i alltihop insåg jag att pojken bredvid mig inte skrattade. Han verkade helt oberörd av stämningen i rummet och såg mest besvärad ut. En dag hoppas jag verkligen att han också får må så bra att han kan glömma sina bekymmer och hänge sig åt ögonblicket.

 

Hiss: Alla amerikanska komediserier.

Diss: Att mina tomatplantor redan dött.

  • ANNA LEIJON

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.