30 apr 2016 04:00

30 apr 2016 04:00

Ta seden dit hen kommer - helt enkelt

KARIN LÅNGSTRÖM

Dramatiken i Miljöpartiet fortsätter och sätter fingret på flera intressanta företeelser inom fälten integration och mångkultur.

Att det inte är lämpligt att dinera med terrorister, jihadister eller salafister borde ingå i grundkursen för blivande politiker, men när det kommer till mer finkänsliga mellanmänskliga kommunikationsformer som att hälsa, blir frågan mer komplicerad.

Halvt bedövad av sorgen efter min morfar (därav ingen krönika förra lördagen) har jag följt debatten som följde efter att den dåvarande partistyrelsekandidaten Yasri Khan vägrade skaka hand med den kvinnliga TV 4-reportern, och alla debattörer och instanser har i stort sett följt på förhand givet mönster.

Och på något sätt tycker jag att alla har rätt. Första, andra eller tredje generationens invandrare med rötter i antidemokratiska samhällen där religionen upplevts som förtryckande blir naturligtvis förtvivlade när andra invandrare kommer till Sverige och uppvisar samma patriarkala och religiöst förtryckande handlingsmönster som de eller deras äldre släktingar en gång flydde ifrån. Och att skaka hand, att inte vilja ta emot en utsträckt hand är att visa den största respektlöshet inför sin medmänniska.

Andra menar att religionsfriheten väger tyngre än majoritetssamhällets seder och bruk och framhåller att Yasri Khan faktiskt inte vägrade att hälsa, han ville bara inte ta den kvinnliga reporterns hand eftersom han tycker att det är för intimt.

På samma sätt kan vi alla tycka att icke efterfrågade kramar i all vänskaplighet är för intimt. Och på en del vårdinrättningar används inte handskakningar med hänvisning till hygien och förhindrande av bakteriespridning.

Nu var det specifikt tjejbaciller som Yasri Khan förfäras över, för att spetsa till det lite. Den här minoriteten av muslimer gör skillnad mellan kvinnor och män, och det är något som är tabu i Sverige såvida det inte gäller offentliga toaletter.

I Svenska kyrkan har vi ju också haft den här könsseparerande trenden i det att både en del män och kvinnor har sett och ser det som omöjligt att ta nattvarden om den tjänstgörande prästen är en kvinna. Numera har många av de så kallade kvinnoprästmotståndarna lämnat Svenska kyrkan och startat eget. Men som Svenska kyrkans högsta beslutande Kyrkomöte och biskopsmöte försökte lösa konflikten kanske kan vara till hjälp i debatten om samhällsföreträdande politikers mellanmänskliga uppförande. Sedan flertalet år tillbaka finns regeln om att präster måste kunna tjänstgöra med såväl kvinnliga som manliga kollegor. Men ett vanligt medlemskap i Svenska kyrkan innefattar inga andra krav än att vederbörande vill vara med.

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

När förvirring uppstår, och det gör det varhelst fler än en människa befinner sig på samma plats, är det bra med tydlighet. Men det får heller inte glömmas att vi människor inte är maskiner. Vi måste öva oss i att känna av andra människors vibbar. Är det ok med en kram här? Eller en handskakning? Eller är det kanske helt andra faktorer som är viktiga när människor möts? Samtal pågår...

 

Hiss: Alla nya valpar i stan. Underbart!

Diss: Kylan. Men å andra sidan - vi får njuta längre av våren.

Att det inte är lämpligt att dinera med terrorister, jihadister eller salafister borde ingå i grundkursen för blivande politiker, men när det kommer till mer finkänsliga mellanmänskliga kommunikationsformer som att hälsa, blir frågan mer komplicerad.

Halvt bedövad av sorgen efter min morfar (därav ingen krönika förra lördagen) har jag följt debatten som följde efter att den dåvarande partistyrelsekandidaten Yasri Khan vägrade skaka hand med den kvinnliga TV 4-reportern, och alla debattörer och instanser har i stort sett följt på förhand givet mönster.

Och på något sätt tycker jag att alla har rätt. Första, andra eller tredje generationens invandrare med rötter i antidemokratiska samhällen där religionen upplevts som förtryckande blir naturligtvis förtvivlade när andra invandrare kommer till Sverige och uppvisar samma patriarkala och religiöst förtryckande handlingsmönster som de eller deras äldre släktingar en gång flydde ifrån. Och att skaka hand, att inte vilja ta emot en utsträckt hand är att visa den största respektlöshet inför sin medmänniska.

Andra menar att religionsfriheten väger tyngre än majoritetssamhällets seder och bruk och framhåller att Yasri Khan faktiskt inte vägrade att hälsa, han ville bara inte ta den kvinnliga reporterns hand eftersom han tycker att det är för intimt.

På samma sätt kan vi alla tycka att icke efterfrågade kramar i all vänskaplighet är för intimt. Och på en del vårdinrättningar används inte handskakningar med hänvisning till hygien och förhindrande av bakteriespridning.

Nu var det specifikt tjejbaciller som Yasri Khan förfäras över, för att spetsa till det lite. Den här minoriteten av muslimer gör skillnad mellan kvinnor och män, och det är något som är tabu i Sverige såvida det inte gäller offentliga toaletter.

I Svenska kyrkan har vi ju också haft den här könsseparerande trenden i det att både en del män och kvinnor har sett och ser det som omöjligt att ta nattvarden om den tjänstgörande prästen är en kvinna. Numera har många av de så kallade kvinnoprästmotståndarna lämnat Svenska kyrkan och startat eget. Men som Svenska kyrkans högsta beslutande Kyrkomöte och biskopsmöte försökte lösa konflikten kanske kan vara till hjälp i debatten om samhällsföreträdande politikers mellanmänskliga uppförande. Sedan flertalet år tillbaka finns regeln om att präster måste kunna tjänstgöra med såväl kvinnliga som manliga kollegor. Men ett vanligt medlemskap i Svenska kyrkan innefattar inga andra krav än att vederbörande vill vara med.

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

När förvirring uppstår, och det gör det varhelst fler än en människa befinner sig på samma plats, är det bra med tydlighet. Men det får heller inte glömmas att vi människor inte är maskiner. Vi måste öva oss i att känna av andra människors vibbar. Är det ok med en kram här? Eller en handskakning? Eller är det kanske helt andra faktorer som är viktiga när människor möts? Samtal pågår...

 

Hiss: Alla nya valpar i stan. Underbart!

Diss: Kylan. Men å andra sidan - vi får njuta längre av våren.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.