02 maj 2016 06:00

02 maj 2016 07:44

Trevlig och lättskött hosta bortskänkes

PETRA LUNDGREN

Dag 7563 i soffan, förkylningens år 2016. Ja, jag överdriver något. Så länge har jag inte varit förkyld.

Men det känns som om jag aldrig kommer att bli av med denna hosta eller snuvan som fyller hela mitt huvud eller locken för öronen. I en vecka sov jag mer än en katt (och det vill inte säga lite), men vad hjälpte det? När jag skriver det här är jag inne på vecka två i hostans tecken. Och snuvan. Och lockens.

Just nu är jag inne i sätta-hostan-i-halsen-så-man-knappt-kan-andas-fasen, vilket jag tycker är den värsta fasen i tillfrisknandet. Efter att ha hostat mig ur min kropp så ögonen blev röda bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ringde vårdcentralen och valde recept. Och döm om min förvåning när en röst sa att de skulle ringa upp mig om en timme. Tiderna brukar ju vanligtvis vara slut.

När sköterskan ringde berättade jag om min dunderförkylning. Jag sa ganska så snabbt att jag behövde hostmedicin. Hon förklarade att de inte tror så mycket på hostmedicin längre utan föreslår att man ska dricka massa vatten i stället. Men hon skulle prata med doktorn och om han gick med på att skriva ut hostmedicin så skulle jag få den nästa dag efter klockan 17. Om.

Det är ju synd att man är så himla snäll av sig. Jag borde ju själv få bestämma om jag vill ha hostmedicin. Egentligen borde jag sagt, eller kanske gormat:

– Hör du inte vad jag säger? Ge mig hostmedicin, nu!

Men det kom jag så klart på efteråt. Och hade jag gormat det så hade jag bara satt i halsen i alla fall. Så det var ju tur att jag lät bli.

I väntan på hostmedicin fick jag roa mig bäst jag kunde. Jag försökte liva upp mig med min favoritkaka. Gick så där, inget smakar ju när man är så här förkyld. Jag åt snacks som heter paprika sticks. Det är så mycket paprika på dem så de smakar ju i alla fall något. Men upplivad blev jag inte, mer deppig eftersom det var så lite kvar i påsen. Jag slötittade på teve. Det livar sällan upp mig. Jag blir mest arg för att det är så dåliga program med massa reklam hela tiden. Jag lånade två böcker på biblioteket. När jag kom hem visade det sig att jag läst båda. Jag försökte skänka min hosta på sociala medier, ingen nappade. Förmodligen gick ingen på min lögn om att hostan var både trevlig och lättskött.

– Och rom, kokhett vatten och sockerblandningen, tipsade Åhman på Facebook igen med tillägget ”Men vill man inte bli bra så”.

Det kändes som att det bara var det, husmoderskuren ”skivad lök i kokhett vatten i en skål under sängen” och amputation av halsen kvar. Men som tur var fick jag en flaska hostmedicin. Nu återstår bara att se om den hjälper.

 

Hiss

Alla vårblommor

Diss

Den kalla våren

Men det känns som om jag aldrig kommer att bli av med denna hosta eller snuvan som fyller hela mitt huvud eller locken för öronen. I en vecka sov jag mer än en katt (och det vill inte säga lite), men vad hjälpte det? När jag skriver det här är jag inne på vecka två i hostans tecken. Och snuvan. Och lockens.

Just nu är jag inne i sätta-hostan-i-halsen-så-man-knappt-kan-andas-fasen, vilket jag tycker är den värsta fasen i tillfrisknandet. Efter att ha hostat mig ur min kropp så ögonen blev röda bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ringde vårdcentralen och valde recept. Och döm om min förvåning när en röst sa att de skulle ringa upp mig om en timme. Tiderna brukar ju vanligtvis vara slut.

När sköterskan ringde berättade jag om min dunderförkylning. Jag sa ganska så snabbt att jag behövde hostmedicin. Hon förklarade att de inte tror så mycket på hostmedicin längre utan föreslår att man ska dricka massa vatten i stället. Men hon skulle prata med doktorn och om han gick med på att skriva ut hostmedicin så skulle jag få den nästa dag efter klockan 17. Om.

Det är ju synd att man är så himla snäll av sig. Jag borde ju själv få bestämma om jag vill ha hostmedicin. Egentligen borde jag sagt, eller kanske gormat:

– Hör du inte vad jag säger? Ge mig hostmedicin, nu!

Men det kom jag så klart på efteråt. Och hade jag gormat det så hade jag bara satt i halsen i alla fall. Så det var ju tur att jag lät bli.

I väntan på hostmedicin fick jag roa mig bäst jag kunde. Jag försökte liva upp mig med min favoritkaka. Gick så där, inget smakar ju när man är så här förkyld. Jag åt snacks som heter paprika sticks. Det är så mycket paprika på dem så de smakar ju i alla fall något. Men upplivad blev jag inte, mer deppig eftersom det var så lite kvar i påsen. Jag slötittade på teve. Det livar sällan upp mig. Jag blir mest arg för att det är så dåliga program med massa reklam hela tiden. Jag lånade två böcker på biblioteket. När jag kom hem visade det sig att jag läst båda. Jag försökte skänka min hosta på sociala medier, ingen nappade. Förmodligen gick ingen på min lögn om att hostan var både trevlig och lättskött.

– Och rom, kokhett vatten och sockerblandningen, tipsade Åhman på Facebook igen med tillägget ”Men vill man inte bli bra så”.

Det kändes som att det bara var det, husmoderskuren ”skivad lök i kokhett vatten i en skål under sängen” och amputation av halsen kvar. Men som tur var fick jag en flaska hostmedicin. Nu återstår bara att se om den hjälper.

 

Hiss

Alla vårblommor

Diss

Den kalla våren

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.