03 maj 2016 04:00

03 maj 2016 04:00

Världen ringer för att krossa ditt hjärta

ANNA LEIJON

Mitt intryck av Tyskland har egentligen aldrig varit speciellt positivt. Min bild är att Tyskland är ett land som är grått, tråkigt och intetsägande, med invånare som är än mer gråa, tråkiga och intetsägande. Men allt detta förändrades fredagen den 15 april på en timme och 18 minuter.

Den 6 april lanserade nämligen Svenska turistföreningen konceptet The Swedish Number. Ett gemensamt nummer för alla oss svenskar dit världen kan ringa och ställa frågor om allt som rör oss och vårt svenska samhälle. Jag tyckte idén lät helt underbar och registrerade mig snabbt för att kunna ta emot samtal. Bara någon timme efter att registreringen gått igenom började världen ringa.

Jag har säkert fått samtal från ett 15-tal olika länder och pratat med bland annat italienare, rumäner och fransmän.

En man från Skottland ringde och försökte prata svenska, en kille från Washington D.C. gjorde en undersökning och en professor från Mogadishu var fascinerad att samtalet ens fungerade. En tjej, som fick höra att jag jobbar som journalist, ville att jag skulle använda tidningen till att efterlysa en Viktor som hon pratat med dagen innan via The Swedish Number. En rysk man undrade om vi inte skulle tycka att det vore bra om Ryssland kom och invaderade oss, så att vi kunde få lite ordning och reda och inte ha så mycket kaos som det är nu.

På fredagseftermiddagen den 15 april ringde en 21-årig pojke från Tyskland. Efter en något trevande start frågade han mig snart om jag var singel och berättade hur svårt han själv tyckte att det var att hitta en flickvän. Som en äldre och mer erfaren kvinna ville jag givetvis hjälpa ynglingen att hitta sin drömflicka. Under en dryg timme fick jag en känsla för hur det är att jobba sig upp som lärling inom Frankfurts finansvärld, flytta ifrån mor och far i Hamburg och hur det är att bo med två främmande lägenhetskompisar. Han berättade vad han gjorde på fritiden, vad han tyckte om för filmer och hur det går till den sista kvarten på krogen. Han tecknade en bild av Tyskland som ett färgglatt och levande land med glada, lättsamma och trevliga invånare. Vi skrattade, pratade allvar och försökte lösa problem och till slut kände jag att nog kunde vara den som var hans drömflicka. På hans initiativ sa vi att vi skulle bli vänner på facebook och jag bokstaverade mitt namn för att han skulle kunna söka upp mig.

I'm just going for a run, but I'll hook you up in about an hour, lovade han.

En timme gick och jag satt vid datorn och väntade. Två timmar gick, kvällen gick och hela helgen gick. Men ingen vänförfrågan från någon yngling i Frankfurt dök upp.

Två veckor senare inser jag att han säkert tog en titt på min profil, valde att inte höra av sig och att det vi byggde upp under vårt samtal inte betydde någonting för honom.

Min bild är att Tyskland är ett land som grått, tråkigt och intetsägande, med invånare som är än mer gråa, tråkiga och intetsägande.

 

Hiss: Att mitt favoritmärke av chokladpudding finns att köpa igen.

Diss: Att skatteåterbäringen inte betalas ut direkt när man deklarerat.

Den 6 april lanserade nämligen Svenska turistföreningen konceptet The Swedish Number. Ett gemensamt nummer för alla oss svenskar dit världen kan ringa och ställa frågor om allt som rör oss och vårt svenska samhälle. Jag tyckte idén lät helt underbar och registrerade mig snabbt för att kunna ta emot samtal. Bara någon timme efter att registreringen gått igenom började världen ringa.

Jag har säkert fått samtal från ett 15-tal olika länder och pratat med bland annat italienare, rumäner och fransmän.

En man från Skottland ringde och försökte prata svenska, en kille från Washington D.C. gjorde en undersökning och en professor från Mogadishu var fascinerad att samtalet ens fungerade. En tjej, som fick höra att jag jobbar som journalist, ville att jag skulle använda tidningen till att efterlysa en Viktor som hon pratat med dagen innan via The Swedish Number. En rysk man undrade om vi inte skulle tycka att det vore bra om Ryssland kom och invaderade oss, så att vi kunde få lite ordning och reda och inte ha så mycket kaos som det är nu.

På fredagseftermiddagen den 15 april ringde en 21-årig pojke från Tyskland. Efter en något trevande start frågade han mig snart om jag var singel och berättade hur svårt han själv tyckte att det var att hitta en flickvän. Som en äldre och mer erfaren kvinna ville jag givetvis hjälpa ynglingen att hitta sin drömflicka. Under en dryg timme fick jag en känsla för hur det är att jobba sig upp som lärling inom Frankfurts finansvärld, flytta ifrån mor och far i Hamburg och hur det är att bo med två främmande lägenhetskompisar. Han berättade vad han gjorde på fritiden, vad han tyckte om för filmer och hur det går till den sista kvarten på krogen. Han tecknade en bild av Tyskland som ett färgglatt och levande land med glada, lättsamma och trevliga invånare. Vi skrattade, pratade allvar och försökte lösa problem och till slut kände jag att nog kunde vara den som var hans drömflicka. På hans initiativ sa vi att vi skulle bli vänner på facebook och jag bokstaverade mitt namn för att han skulle kunna söka upp mig.

I'm just going for a run, but I'll hook you up in about an hour, lovade han.

En timme gick och jag satt vid datorn och väntade. Två timmar gick, kvällen gick och hela helgen gick. Men ingen vänförfrågan från någon yngling i Frankfurt dök upp.

Två veckor senare inser jag att han säkert tog en titt på min profil, valde att inte höra av sig och att det vi byggde upp under vårt samtal inte betydde någonting för honom.

Min bild är att Tyskland är ett land som grått, tråkigt och intetsägande, med invånare som är än mer gråa, tråkiga och intetsägande.

 

Hiss: Att mitt favoritmärke av chokladpudding finns att köpa igen.

Diss: Att skatteåterbäringen inte betalas ut direkt när man deklarerat.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.