04 maj 2016 06:00

04 maj 2016 06:00

Ordet jag hatar att säga

JOHANNA BEIJBOM

Att säga hejdå till folk man tycker om är bland det jobbigaste jag vet. Tror faktiskt att det är fler än jag som tycker detsamma. Hej är ju raka motsatsen och därför ett av de bästa orden som finns. Det kan leda till så otroligt mycket som till exempel en ny vänskap eller rent utav kärlek. Ett ynka litet hej kan förändra ett helt liv.

Jag älskar livet på landet, där hejar man på allt och alla. Även fast man inte har en aning om vem personen i fråga är så hejar man självklart.

Förstår att det skulle vara otroligt jobbigt om man skulle göra samma sak när man bor i centrum. Då skulle man förmodligen inte göra något annat än att heja på folk. Men jag brukar kunna få sådana där infall ibland då jag bara vill hälsa på alla som går förbi, eller i alla fall le mot dem för att visa att jag ser dem.

 Jag vet själv hur glad och varm i hjärtat jag blir av att möta en okänd persons leende som kommer helt utan anledning.

Men sen har vi ju fortfarande det där jobbiga ordet hejdå.

I helgen hade vi sista showen i Trollhättan och man har liksom bävat för denna stund. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans då vi både har skrattat och gråtit ihop, men självklart mest skrattat. Men det är så att man blir som en liten familj när man jobbar och umgås så intensivt och tätt inpå varandra.

Det är som när jag har vart iväg på mina Eurovisionäventyr. Då slås man samman med en flock av nya människor som man oftast aldrig har träffat och så ska man bo tillsammans och umgås varje dag i över två veckor. Det är en annorlunda men en häftig situation.

Jag fullkomligt älskar ju det eftersom jag brinner så för människor, men det finns säkert de som tycker att det är oerhört läskigt och rent obehagligt.

Sen så lever man i den där bubblan och delar ett av de roligaste och största ögonblicken i ens liv tillsammans med folk som man nog aldrig annars skulle ha träffat eller stött på för att de antagligen bor i ett helt annat land eller bara i en annan stad.

Det är häftigt!

Men sen kommer den där tuffa och hemska dagen då man ska packa, resa hem och säga hejdå till varandra och förmodligen aldrig mer ses. Jag avskyr det.

Självklart så har man ju träffat några ifrån äventyren i liknande sammanhang igen efteråt men vissa vet jag att jag nog aldrig kommer se igen. Men det är ju så livet är. Om man skulle försöka hålla kontakten eller brevväxla med alla de där underbara varelserna man träffat genom åren så skulle jag ju få lägga ner allt annat i livet och enbart sitta ner och skriva dag ut och dag in.

Men jag vilar då i att jag vet att de som jag har delat dessa fantastiska stunder med faktiskt finns kvar i mitt minne för evigt och förhoppningsvis jag i deras och det känns skönt.

Vi avslutade hela lördagskvällen eller rättare sagt natten hemma hos Jessica med alla i produktionen för en härlig avslutningsfest som bjöd på både allsång, dans, och det bästa av allt... nattamat!

Helt underbart.

Vi var alla lite sentimentala och gick och kramade på varandra och pratade om alla roliga kvällar vi delat på den där scenen i Folkets hus i Trollhättan. Detta gäng vet jag att jag kommer träffa igen, faktiskt rätt så snart så det där ordet hejdå var inte lika jobbigt som det kunde varit.

Och det ingick faktiskt i en mening den här gången som kändes så oerhört bra att säga: Hejdå, vi ses snart igen!

 

Hiss: Hej

Diss: Hejdå

Jag älskar livet på landet, där hejar man på allt och alla. Även fast man inte har en aning om vem personen i fråga är så hejar man självklart.

Förstår att det skulle vara otroligt jobbigt om man skulle göra samma sak när man bor i centrum. Då skulle man förmodligen inte göra något annat än att heja på folk. Men jag brukar kunna få sådana där infall ibland då jag bara vill hälsa på alla som går förbi, eller i alla fall le mot dem för att visa att jag ser dem.

 Jag vet själv hur glad och varm i hjärtat jag blir av att möta en okänd persons leende som kommer helt utan anledning.

Men sen har vi ju fortfarande det där jobbiga ordet hejdå.

I helgen hade vi sista showen i Trollhättan och man har liksom bävat för denna stund. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans då vi både har skrattat och gråtit ihop, men självklart mest skrattat. Men det är så att man blir som en liten familj när man jobbar och umgås så intensivt och tätt inpå varandra.

Det är som när jag har vart iväg på mina Eurovisionäventyr. Då slås man samman med en flock av nya människor som man oftast aldrig har träffat och så ska man bo tillsammans och umgås varje dag i över två veckor. Det är en annorlunda men en häftig situation.

Jag fullkomligt älskar ju det eftersom jag brinner så för människor, men det finns säkert de som tycker att det är oerhört läskigt och rent obehagligt.

Sen så lever man i den där bubblan och delar ett av de roligaste och största ögonblicken i ens liv tillsammans med folk som man nog aldrig annars skulle ha träffat eller stött på för att de antagligen bor i ett helt annat land eller bara i en annan stad.

Det är häftigt!

Men sen kommer den där tuffa och hemska dagen då man ska packa, resa hem och säga hejdå till varandra och förmodligen aldrig mer ses. Jag avskyr det.

Självklart så har man ju träffat några ifrån äventyren i liknande sammanhang igen efteråt men vissa vet jag att jag nog aldrig kommer se igen. Men det är ju så livet är. Om man skulle försöka hålla kontakten eller brevväxla med alla de där underbara varelserna man träffat genom åren så skulle jag ju få lägga ner allt annat i livet och enbart sitta ner och skriva dag ut och dag in.

Men jag vilar då i att jag vet att de som jag har delat dessa fantastiska stunder med faktiskt finns kvar i mitt minne för evigt och förhoppningsvis jag i deras och det känns skönt.

Vi avslutade hela lördagskvällen eller rättare sagt natten hemma hos Jessica med alla i produktionen för en härlig avslutningsfest som bjöd på både allsång, dans, och det bästa av allt... nattamat!

Helt underbart.

Vi var alla lite sentimentala och gick och kramade på varandra och pratade om alla roliga kvällar vi delat på den där scenen i Folkets hus i Trollhättan. Detta gäng vet jag att jag kommer träffa igen, faktiskt rätt så snart så det där ordet hejdå var inte lika jobbigt som det kunde varit.

Och det ingick faktiskt i en mening den här gången som kändes så oerhört bra att säga: Hejdå, vi ses snart igen!

 

Hiss: Hej

Diss: Hejdå

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.