11 maj 2016 04:00

11 maj 2016 04:00

Flera tusen meter upp i luften

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Precis just nu när jag skriver detta så gör jag något som är bland det jobbigaste jag vet, jag sitter fastspänd flera tusen meter upp i luften instängd i ett flygplan.

Det är måndag och klockan är ungefär halv tre på eftermiddagen, om cirka en timme landar vi förmodligen tryggt och säkert i Spanien. Handsvetten gör tangenterna alldeles fuktiga och jag sitter mer eller mindre på helspänn näst intill hela resan. För en stund sedan slumrade jag till men vaknade med ett ryck då säkerhetsbältesskylten tändes med det där otroligt skrämmande plingljudet. I samma ögonblick sätter jag mig i givaktställning och drar åt spännet maximalt så att jag knappt kan få någon luft.


Personalen går omkring i gången och ber vänligt men bestämt att folk ska gå tillbaka till sina platser. Min puls ökar radikalt och jag är helt säker på att nu är det allvar på riktigt. Men när alla satt sig ner går en av stewarderna fram till kaptenens dörr, knackar och en av piloterna kommer ut för att sedan snabbt smita in på toaletten. Samtidigt går stewarden in till den andra piloten som blev kvar själv vid spakarna. Alltså var detta av ren och skär säkerhet för piloterna då de givetvis inte vill ha en massa resenärer rännandes i gångarna just då och för att den andra piloten inte får vara själv i cockpit. Detta gjorde mig genast lite lugnare.

Jag är i alla fall på väg ner till en av mina bästa vänner Charlotte som sedan elva år är bosatt i den underbara spanska staden Marbella. Jag minns det som igår när en fantastiskt lycklig Charlotte ringde hem till mig en sen kväll för exakt elva år sedan. Vi var precis så där som två bästistjejer brukar vara, vi umgicks precis varenda dag och eftersom jag hade min häst hemma på hennes gård till och börja med så var det verkligen så att vi sågs varje liten ledig stund på dygnet. Vi satt mer eller mindre ihop kan man säga.

Så kom i alla fall det där samtalet på telefonen.

– Hej, det är Charlotte, jag har världens roligaste grej att berätta.


Jag var helt säker på att det handlade om antingen en ny häst eller om någon kille som hon kanske gått och kärat ner sig i. Men nej då, hon berättade glatt att hon skulle flytta till Spanien i ett helt år och jobba som au pair. Mitt svar på denna roliga nyhet blev att jag la på luren i hennes öra. Sen la jag mig ner på sängen och grät. Någon minut senare ringde hon upp igen och trodde att det hade blivit något fel på linjen.

Men jag erkände att det bara var jag som klickat henne. Hur skulle detta gå? En dag, en månad, ett helt jäkla år utan min absolut bästa vän. Charlotte berättade att hon hade velat fram och tillbaka men bestämt sig för att testa. Sen sa hon att ett år går ju otroligt fort och att vi ändå kunde prata i telefonen lite då och då, sen skulle hon givetvis komma hem på loven. Det lät ju som en liten lättnad i alla fall. Men dock blev det där året hon skulle vara borta lite längre än beräknat, vi är ju som sagt nu inne på det elfte.

Men idag är jag så glad för hennes skull och vilken oerhörd tur att hon stannade kvar, för annars hade hon aldrig träffat sin sambo och fått världens underbaraste lille son som bara är helt fantastisk. Att nu få spendera hela tio dagar tillsammans i ett soligt Marbella är rena rama lyxen.

De där fyra skakiga timmarna i luften är då faktiskt värt varenda sekund nu när man vet vad som väntar. Då kan jag gärna få pinas lite.

 

Hiss: Att jag vägrar låta flygrädslan hindra mig ifrån att resa

Diss: Luftgropar och alla konstiga ljud

Det är måndag och klockan är ungefär halv tre på eftermiddagen, om cirka en timme landar vi förmodligen tryggt och säkert i Spanien. Handsvetten gör tangenterna alldeles fuktiga och jag sitter mer eller mindre på helspänn näst intill hela resan. För en stund sedan slumrade jag till men vaknade med ett ryck då säkerhetsbältesskylten tändes med det där otroligt skrämmande plingljudet. I samma ögonblick sätter jag mig i givaktställning och drar åt spännet maximalt så att jag knappt kan få någon luft.


Personalen går omkring i gången och ber vänligt men bestämt att folk ska gå tillbaka till sina platser. Min puls ökar radikalt och jag är helt säker på att nu är det allvar på riktigt. Men när alla satt sig ner går en av stewarderna fram till kaptenens dörr, knackar och en av piloterna kommer ut för att sedan snabbt smita in på toaletten. Samtidigt går stewarden in till den andra piloten som blev kvar själv vid spakarna. Alltså var detta av ren och skär säkerhet för piloterna då de givetvis inte vill ha en massa resenärer rännandes i gångarna just då och för att den andra piloten inte får vara själv i cockpit. Detta gjorde mig genast lite lugnare.

Jag är i alla fall på väg ner till en av mina bästa vänner Charlotte som sedan elva år är bosatt i den underbara spanska staden Marbella. Jag minns det som igår när en fantastiskt lycklig Charlotte ringde hem till mig en sen kväll för exakt elva år sedan. Vi var precis så där som två bästistjejer brukar vara, vi umgicks precis varenda dag och eftersom jag hade min häst hemma på hennes gård till och börja med så var det verkligen så att vi sågs varje liten ledig stund på dygnet. Vi satt mer eller mindre ihop kan man säga.

Så kom i alla fall det där samtalet på telefonen.

– Hej, det är Charlotte, jag har världens roligaste grej att berätta.


Jag var helt säker på att det handlade om antingen en ny häst eller om någon kille som hon kanske gått och kärat ner sig i. Men nej då, hon berättade glatt att hon skulle flytta till Spanien i ett helt år och jobba som au pair. Mitt svar på denna roliga nyhet blev att jag la på luren i hennes öra. Sen la jag mig ner på sängen och grät. Någon minut senare ringde hon upp igen och trodde att det hade blivit något fel på linjen.

Men jag erkände att det bara var jag som klickat henne. Hur skulle detta gå? En dag, en månad, ett helt jäkla år utan min absolut bästa vän. Charlotte berättade att hon hade velat fram och tillbaka men bestämt sig för att testa. Sen sa hon att ett år går ju otroligt fort och att vi ändå kunde prata i telefonen lite då och då, sen skulle hon givetvis komma hem på loven. Det lät ju som en liten lättnad i alla fall. Men dock blev det där året hon skulle vara borta lite längre än beräknat, vi är ju som sagt nu inne på det elfte.

Men idag är jag så glad för hennes skull och vilken oerhörd tur att hon stannade kvar, för annars hade hon aldrig träffat sin sambo och fått världens underbaraste lille son som bara är helt fantastisk. Att nu få spendera hela tio dagar tillsammans i ett soligt Marbella är rena rama lyxen.

De där fyra skakiga timmarna i luften är då faktiskt värt varenda sekund nu när man vet vad som väntar. Då kan jag gärna få pinas lite.

 

Hiss: Att jag vägrar låta flygrädslan hindra mig ifrån att resa

Diss: Luftgropar och alla konstiga ljud

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.