17 maj 2016 04:00

17 maj 2016 04:00

Tjafsa aldrig med en pollenallergiker

KRÖNIKA: ANNA LEIJON

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Att göra sig lustig över andra människors svagheter är något som de flesta, som inte lider av samma svaghet själva, ägnar sig åt emellanåt. Men ni ska passa er för att håna oss pollenallergiker. Just nu cirkulerar bilden ni ser bredvid i sociala medier. Den antyder att vi som lider av pollenallergi är veklingar som egentligen bara vill ha uppmärksamhet genom att ständigt måste berätta hur synd det är om oss.

Jag har de senaste tio åren lidit av så kallad hösnuva, något som innebär att jag mer eller mindre alltid känner av allergiska symptom, men att de givetvis blir värre under pollensäsongen, som just nu pågår som allra bäst.


När jag vaknar på morgonen känner jag mig ibland så svullen i ansiktet att jag ofrivilligt plutar med läpparna, vilket gör att jag ser ut som valfri Hollywoodfru som precis fått en påfyllning av botox.

Ögonen är ofta halvt ihopklistrade av någon form av varaktig gegga. Dessutom brukar de rinna och vara svullna och hårda som golfbollar. Runt omkring dem är huden så känslig att det känns som om jag använder sandpapper när jag försöker torka bort den rinnande vätskan.

Och näsan ska vi inte tala om. Antingen läcker den som ett såll eller så är den helt uttorkad och allt snor har fastnat i bihålorna och halsen vägrar att komma ut, trots upprepade försök med näsduken. När jag nyser vibrerar det så mycket i näsgången och lungorna att det känns som om någon slagit an tonen med en slagborr i hjärtat.

Om jag äter vissa nötter, frukter och grönsaker börjar det klia i halsen och ibland i hela tarmsystemet. I vissa fall kliar det även ända upp över öronen.

När jag, en gång varje sommar, fyller hemmet med jordgubbar för att koka saft och sylt blir jag så trött, utmattad och dåsig av jordgubbsångorna att jag håller på att somna innan bären ens börjat koka.


Varma sommarkvällar, då grillkolen har gjort sitt och potatissalladen har hunnit bli ljummen, har det hänt att jag tvingats lämnat bordet med halvdruckna rödvinsglas, stearinljusens värmande sken och trevligt sällskap. Bara för att gå hem och sitta inomhus i min ensamhet och att hyperventilera och väsa fram pipande ljud som påminner om en bebisdelfin, bara för att överhuvudtaget kunna andas.

För att överleva detta spenderar jag varje år cirka 1500 kronor på allergitabletter, 300 kronor på ögondroppar och kokar min egen koksaltslösning för att ha som nässpray.

Men jag gör det. Varje år tar jag mig an pollensäsongen med gott mod utan att emigrera till Sibirien. Och visst, jag kanske någon gång nämner att jag är pollenallergiker - Men jag är f-n stolt över det.

 

Hiss: Att denna omgång tomatplantor fortfarande lever.

Diss: Att blöta skor förstör hela dagen.

Att göra sig lustig över andra människors svagheter är något som de flesta, som inte lider av samma svaghet själva, ägnar sig åt emellanåt. Men ni ska passa er för att håna oss pollenallergiker. Just nu cirkulerar bilden ni ser bredvid i sociala medier. Den antyder att vi som lider av pollenallergi är veklingar som egentligen bara vill ha uppmärksamhet genom att ständigt måste berätta hur synd det är om oss.

Jag har de senaste tio åren lidit av så kallad hösnuva, något som innebär att jag mer eller mindre alltid känner av allergiska symptom, men att de givetvis blir värre under pollensäsongen, som just nu pågår som allra bäst.


När jag vaknar på morgonen känner jag mig ibland så svullen i ansiktet att jag ofrivilligt plutar med läpparna, vilket gör att jag ser ut som valfri Hollywoodfru som precis fått en påfyllning av botox.

Ögonen är ofta halvt ihopklistrade av någon form av varaktig gegga. Dessutom brukar de rinna och vara svullna och hårda som golfbollar. Runt omkring dem är huden så känslig att det känns som om jag använder sandpapper när jag försöker torka bort den rinnande vätskan.

Och näsan ska vi inte tala om. Antingen läcker den som ett såll eller så är den helt uttorkad och allt snor har fastnat i bihålorna och halsen vägrar att komma ut, trots upprepade försök med näsduken. När jag nyser vibrerar det så mycket i näsgången och lungorna att det känns som om någon slagit an tonen med en slagborr i hjärtat.

Om jag äter vissa nötter, frukter och grönsaker börjar det klia i halsen och ibland i hela tarmsystemet. I vissa fall kliar det även ända upp över öronen.

När jag, en gång varje sommar, fyller hemmet med jordgubbar för att koka saft och sylt blir jag så trött, utmattad och dåsig av jordgubbsångorna att jag håller på att somna innan bären ens börjat koka.


Varma sommarkvällar, då grillkolen har gjort sitt och potatissalladen har hunnit bli ljummen, har det hänt att jag tvingats lämnat bordet med halvdruckna rödvinsglas, stearinljusens värmande sken och trevligt sällskap. Bara för att gå hem och sitta inomhus i min ensamhet och att hyperventilera och väsa fram pipande ljud som påminner om en bebisdelfin, bara för att överhuvudtaget kunna andas.

För att överleva detta spenderar jag varje år cirka 1500 kronor på allergitabletter, 300 kronor på ögondroppar och kokar min egen koksaltslösning för att ha som nässpray.

Men jag gör det. Varje år tar jag mig an pollensäsongen med gott mod utan att emigrera till Sibirien. Och visst, jag kanske någon gång nämner att jag är pollenallergiker - Men jag är f-n stolt över det.

 

Hiss: Att denna omgång tomatplantor fortfarande lever.

Diss: Att blöta skor förstör hela dagen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.