19 maj 2016 04:00

19 maj 2016 04:00

När det krävs hårda nypor

LINUS HELLMAN

Statsminister Stefan Löfven ombildar sin regering. Det är en tanke som han har värjt sig ifrån varje gång frågan kommit på tal men nu går det inte längre att slå bort den. När Miljöpartiet imploderade tvingades han till en ommöblering. En ny personuppsättning i all ära men det räcker inte att bara vässa laget när det är sammansättningen som är problemet.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det finns gott om doldisar i regeringen. Ministrar som inte har gjort några bestående avtryck på snart två år och som behöver bytas ut. Men det allena räcker inte när det i realiteten är fel på dess sammansättning. Regeringen är dysfunktionell och behöver upplösas, förminskas och återuppstå i en ny tappning.

För att tala klarspråk och säga det uppenbara: Stefan Löfven borde slänga ut MP ur regeringen och det av flera skäl. Partierna har stora meningsskiljaktigheter i en rad frågor och dessutom utgör MP en belastning. Den senaste tiden har varit en uppvisning i misslyckandets konst. Det logiska och det rätta är dock inte alltid det praktiskt möjliga. Löfven kan inte bara be MP fara och flyga av rent matematiska skäl. Det är bara att börja räkna mandaten i riksdagen.

För det första är Socialdemokraterna endast större än Alliansen tillsammans med MP och V och för det andra skulle Löfven inte ensam få igenom sin ekonomiska politik i riksdagen, ty det skulle då inte ens vara säkert att hans budget gick igenom om oppositionen fortsatte att lägga egna budgetalternativ. Det av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna i det läget skulle kunna taktikrösta på Moderaternas budgetalternativ och fälla regeringen.

Sådana är de parlamentariska realiteterna men de båda regeringspartierna är i grunden dömda att misslyckas. S och MP är i realiteten ett omaka par. De är varken hjärtliga eller ömsesidiga mot varandra utan deras samvaro vilar snarare på ett resonemangsäktenskap som parterna har tvingats ingå av enbart realpolitiska skäl. MP:s tillväxtkritiska hållning är i grunden oförenlig med den industribejakande politik som S förespråkar.

Bortsett från regeringskonstellationens uppenbara problem är det också en alldeles för stor ministär där flera av statråden har fört en borttynande tillvaro. Det har blivit ett A- och B-lag i regeringen där de sistnämnda agerar utan den pondus som ämbetet kräver.

Egentligen är allt i mångt och mycket den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts fel.

Efter valet 2010 när Alliansen fick förnyat förtroende valde han att utöka sin regering till 24 ministrar trots att han egentligen inte ville det. Stärkt av M:s succéval, partiet var jämnstort med S, behövde de växa mer men inte på bekostnad av de andra regeringspartierna. Lösningen blev att regeringen utökades med två M-ministrar. Reinfeldt erkände dock utan omsvep att regeringen var för stor.

– Men jag får inte själv bestämma och jag är fullkomligt nöjd med att det är så här det ska gå till och att vi har kunnat enas på ett bra sätt, sade han i en intervju med Tv4 kort efter att han presenterat sin regeringsförklaring.

Det är alltid upp till statministern själv, enligt grundlagen, att formera sin regering och Löfven har inte samma dilemma som Reinfeldt vid sin regeringsombildning. S-ledaren hade från början inte behövt behålla samma numerär när han formade sitt lag. Det är något som Löfvens föregångare Göran Persson tidigt ifrågasatte i en Svt-intervju och menade att Löfven hade varit för snäll mot MP.

– Det är alldeles för många kring bordet med 24 statsråd för att få ett arbetsdugligt lag. Det är också en väldigt stark representation för MP. Han skulle ha haft en regering som bestått av 18 ledamöter, med kanske tre miljöpartister. Han skulle ha gjort klart om vem som ansvarar för vad och inte haft de kluvna departementen.

Det är ord och inga visor men ett tydligt uttryck från en maktmänniska som enligt min mening efter sina dryga tio år är något av en nestor i regerandets svåra konst.

Det krävs hårda nypor från varje regeringschef för att få en regering att fungera.

Om Löfven trots alla motgångar inte har insett det är det bara att fråga Göran Persson.

Det finns gott om doldisar i regeringen. Ministrar som inte har gjort några bestående avtryck på snart två år och som behöver bytas ut. Men det allena räcker inte när det i realiteten är fel på dess sammansättning. Regeringen är dysfunktionell och behöver upplösas, förminskas och återuppstå i en ny tappning.

För att tala klarspråk och säga det uppenbara: Stefan Löfven borde slänga ut MP ur regeringen och det av flera skäl. Partierna har stora meningsskiljaktigheter i en rad frågor och dessutom utgör MP en belastning. Den senaste tiden har varit en uppvisning i misslyckandets konst. Det logiska och det rätta är dock inte alltid det praktiskt möjliga. Löfven kan inte bara be MP fara och flyga av rent matematiska skäl. Det är bara att börja räkna mandaten i riksdagen.

För det första är Socialdemokraterna endast större än Alliansen tillsammans med MP och V och för det andra skulle Löfven inte ensam få igenom sin ekonomiska politik i riksdagen, ty det skulle då inte ens vara säkert att hans budget gick igenom om oppositionen fortsatte att lägga egna budgetalternativ. Det av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna i det läget skulle kunna taktikrösta på Moderaternas budgetalternativ och fälla regeringen.

Sådana är de parlamentariska realiteterna men de båda regeringspartierna är i grunden dömda att misslyckas. S och MP är i realiteten ett omaka par. De är varken hjärtliga eller ömsesidiga mot varandra utan deras samvaro vilar snarare på ett resonemangsäktenskap som parterna har tvingats ingå av enbart realpolitiska skäl. MP:s tillväxtkritiska hållning är i grunden oförenlig med den industribejakande politik som S förespråkar.

Bortsett från regeringskonstellationens uppenbara problem är det också en alldeles för stor ministär där flera av statråden har fört en borttynande tillvaro. Det har blivit ett A- och B-lag i regeringen där de sistnämnda agerar utan den pondus som ämbetet kräver.

Egentligen är allt i mångt och mycket den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts fel.

Efter valet 2010 när Alliansen fick förnyat förtroende valde han att utöka sin regering till 24 ministrar trots att han egentligen inte ville det. Stärkt av M:s succéval, partiet var jämnstort med S, behövde de växa mer men inte på bekostnad av de andra regeringspartierna. Lösningen blev att regeringen utökades med två M-ministrar. Reinfeldt erkände dock utan omsvep att regeringen var för stor.

– Men jag får inte själv bestämma och jag är fullkomligt nöjd med att det är så här det ska gå till och att vi har kunnat enas på ett bra sätt, sade han i en intervju med Tv4 kort efter att han presenterat sin regeringsförklaring.

Det är alltid upp till statministern själv, enligt grundlagen, att formera sin regering och Löfven har inte samma dilemma som Reinfeldt vid sin regeringsombildning. S-ledaren hade från början inte behövt behålla samma numerär när han formade sitt lag. Det är något som Löfvens föregångare Göran Persson tidigt ifrågasatte i en Svt-intervju och menade att Löfven hade varit för snäll mot MP.

– Det är alldeles för många kring bordet med 24 statsråd för att få ett arbetsdugligt lag. Det är också en väldigt stark representation för MP. Han skulle ha haft en regering som bestått av 18 ledamöter, med kanske tre miljöpartister. Han skulle ha gjort klart om vem som ansvarar för vad och inte haft de kluvna departementen.

Det är ord och inga visor men ett tydligt uttryck från en maktmänniska som enligt min mening efter sina dryga tio år är något av en nestor i regerandets svåra konst.

Det krävs hårda nypor från varje regeringschef för att få en regering att fungera.

Om Löfven trots alla motgångar inte har insett det är det bara att fråga Göran Persson.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.