21 maj 2016 04:00

21 maj 2016 04:00

Jag har försökt att vara en medmänniska

KARIN LÅNGSTRÖM

Efter fjorton och ett halvt år är det dags att sluta min anställning i Skövde församling. En lång rekryteringsprocess är till ända och jag ser fram emot mitt nya uppdrag.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika evenemang.

För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så stort arbete som det faktiskt kom att bli.

Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid - nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.

En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.

Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.

Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens. Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!

Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska. Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom utlänningspolisen hunnit före.

Arbetet i Svenska kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att tillsammans med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från församlingsliv jag kommer att använda är med några undantag från er Skövdebor. Tack för att ni finns!

 

Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och alla ni andra som lärt mig prästyrket.

Diss: Varför går det inte att ha två heltidsjobb?

Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika evenemang.

För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så stort arbete som det faktiskt kom att bli.

Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid - nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.

En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.

Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.

Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens. Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!

Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska. Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom utlänningspolisen hunnit före.

Arbetet i Svenska kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att tillsammans med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från församlingsliv jag kommer att använda är med några undantag från er Skövdebor. Tack för att ni finns!

 

Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och alla ni andra som lärt mig prästyrket.

Diss: Varför går det inte att ha två heltidsjobb?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.