26 maj 2016 04:00

26 maj 2016 04:00

Ödesmättat när britterna gör sitt vägval

LINUS HELLMAN

Blir det ett ja förlorar vi vårt självbestämmande och kastar bort pengar.
Blir det ett nej försvinner våra jobb och ekonomin försämras.
Skrämselpropagandan är stor på båda sidor i valkampanjen inför den kommande folkomröstningen i Storbritannien.

Det är en stor händelse när britterna om mindre än en månad, den 23 juni, går till valurnorna för att fatta sitt beslut.

Storbritanniens framtida öde i den Europeiska unionen ska avgöras och det är första gången som ett medlemsland kan komma att begära utträde.

Det finns en betydande risk att landet lämnar EU och det skulle få oöverblickbara konsekvenser.

Premiärminister David Cameron och hans konservativa parti vann förnyat förtroende i parlamentsvalet i maj förra året när de fick ett starkare mandat av folket och erhöll egen majoritet i underhuset. Med den valframgången i ryggen utlyste Cameron tidigare i februari den folkomröstning som han, hårt trängd av en EU-skeptisk befolkning, ett eget splittrat parti och ett nationalistiskt parti (Ukip blev störst i EU-valet 2014), utlovat redan 2013. Det sker nu först efter att Cameron förhandlat fram en uppgörelse i Bryssel om nya medlemsvillkor.

Nu är det tänkt att Storbritannien som alltid haft en kluven inställning till EU ska säga sitt en gång för alla så att frågan sedan kan föras bort från dagordningen. Det är mycket som står på spel. Storbritannien är inte vilket dussinland som helst. Det är ett av de största medlemsländerna och London är fortfarande det största finansiella centrumet.

Det återstår en intensiv debatt ända fram till valdagen och skrämselretoriken är redan i full gång från de båda sidorna. Cameron varnar för de negativa följderna vid ett nej.

– Jag tror att vi är starkare, säkrare och bättre inne i ett reformerat EU. Ett nej till fortsatt medlemskap skulle innebära ett hopp rakt ut i mörkret, säger han.

Camerons partikamrat, den populäre avgående borgmästaren i London och tillika parlamentsledamoten Boris Johnson som är ett av de starka namnen på nejsidan, har andra bevekelsegrunder.

– Jag vill ha en bättre överenskommelse för vårt land och jag vill spara pengarna och jag vill ta tillbaka kontrollen över vår egen framtid, säger han.

För EU skulle ett brittiskt nej vara rena mardrömmen och skaka om unionen i dess grundvalar. Det innebär en två år lång process för ett brittiskt utträde och ett lamslaget EU får då ägna sig åt utdragna förhandlingar som tar tid och kraft ifrån andra viktiga uppgifter. Vi befinner oss i en besvärlig tid med ekonomiska bekymmer, stora flyktingströmmar och oroshärdar i Europas närhet som behöver lösas. Där spelar EU alltjämnt en stor roll.

En brittisk sorti skulle utlösa en existentiell kris för hela samarbetet där frågorna skulle hopa sig och fler länder överväga liknande folkomröstningar. Ett Brexit vore inte bara förödande för Europa utan också för Sverige som tappar en viktig bundsförvant då britterna är en viktig motvikt till allt för centraliserade projekt från Bryssels sida. Hittills har EU-samarbetet alltid rullat på och övervunnit olika kriser och var förvissad om att det i allt tänkbart hänseende är avsevärt mycket bättre än alternativet.

Främlingsfientliga och nationalistiska strömmar frodas i Europa. Nya partier som är skeptiska till internationellt samarbete har medvind. Senaste exemplet är Österrike som hade presidentval i söndags. Där var det ytterst nära att högerpopulisten Norbert Hofer valdes men han förlorade till slut mot den oberoende kandidaten Alexander Van der Bellen.

– Jag har själv sett och upplevt hur Österrike efter andra världskriget reste sig ur ruinen dit den nationalistiska politiken hade fört oss, har den blivande presidenten sagt.

Det är ord som bör manna till eftertanke.

Av allt att döma blir det en jämn folkomröstning och när vi vaknar på midsommarafton vet vi vilket vägval britterna gjort.

Till dess hålls vi alla på sträckbänken.

Mellan hopp och förtvivlan.

Ibland är det kanske bra att inte fundera så mycket.

Förnuftet har trots allt segrat även tidigare i historien.

Det är en stor händelse när britterna om mindre än en månad, den 23 juni, går till valurnorna för att fatta sitt beslut.

Storbritanniens framtida öde i den Europeiska unionen ska avgöras och det är första gången som ett medlemsland kan komma att begära utträde.

Det finns en betydande risk att landet lämnar EU och det skulle få oöverblickbara konsekvenser.

Premiärminister David Cameron och hans konservativa parti vann förnyat förtroende i parlamentsvalet i maj förra året när de fick ett starkare mandat av folket och erhöll egen majoritet i underhuset. Med den valframgången i ryggen utlyste Cameron tidigare i februari den folkomröstning som han, hårt trängd av en EU-skeptisk befolkning, ett eget splittrat parti och ett nationalistiskt parti (Ukip blev störst i EU-valet 2014), utlovat redan 2013. Det sker nu först efter att Cameron förhandlat fram en uppgörelse i Bryssel om nya medlemsvillkor.

Nu är det tänkt att Storbritannien som alltid haft en kluven inställning till EU ska säga sitt en gång för alla så att frågan sedan kan föras bort från dagordningen. Det är mycket som står på spel. Storbritannien är inte vilket dussinland som helst. Det är ett av de största medlemsländerna och London är fortfarande det största finansiella centrumet.

Det återstår en intensiv debatt ända fram till valdagen och skrämselretoriken är redan i full gång från de båda sidorna. Cameron varnar för de negativa följderna vid ett nej.

– Jag tror att vi är starkare, säkrare och bättre inne i ett reformerat EU. Ett nej till fortsatt medlemskap skulle innebära ett hopp rakt ut i mörkret, säger han.

Camerons partikamrat, den populäre avgående borgmästaren i London och tillika parlamentsledamoten Boris Johnson som är ett av de starka namnen på nejsidan, har andra bevekelsegrunder.

– Jag vill ha en bättre överenskommelse för vårt land och jag vill spara pengarna och jag vill ta tillbaka kontrollen över vår egen framtid, säger han.

För EU skulle ett brittiskt nej vara rena mardrömmen och skaka om unionen i dess grundvalar. Det innebär en två år lång process för ett brittiskt utträde och ett lamslaget EU får då ägna sig åt utdragna förhandlingar som tar tid och kraft ifrån andra viktiga uppgifter. Vi befinner oss i en besvärlig tid med ekonomiska bekymmer, stora flyktingströmmar och oroshärdar i Europas närhet som behöver lösas. Där spelar EU alltjämnt en stor roll.

En brittisk sorti skulle utlösa en existentiell kris för hela samarbetet där frågorna skulle hopa sig och fler länder överväga liknande folkomröstningar. Ett Brexit vore inte bara förödande för Europa utan också för Sverige som tappar en viktig bundsförvant då britterna är en viktig motvikt till allt för centraliserade projekt från Bryssels sida. Hittills har EU-samarbetet alltid rullat på och övervunnit olika kriser och var förvissad om att det i allt tänkbart hänseende är avsevärt mycket bättre än alternativet.

Främlingsfientliga och nationalistiska strömmar frodas i Europa. Nya partier som är skeptiska till internationellt samarbete har medvind. Senaste exemplet är Österrike som hade presidentval i söndags. Där var det ytterst nära att högerpopulisten Norbert Hofer valdes men han förlorade till slut mot den oberoende kandidaten Alexander Van der Bellen.

– Jag har själv sett och upplevt hur Österrike efter andra världskriget reste sig ur ruinen dit den nationalistiska politiken hade fört oss, har den blivande presidenten sagt.

Det är ord som bör manna till eftertanke.

Av allt att döma blir det en jämn folkomröstning och när vi vaknar på midsommarafton vet vi vilket vägval britterna gjort.

Till dess hålls vi alla på sträckbänken.

Mellan hopp och förtvivlan.

Ibland är det kanske bra att inte fundera så mycket.

Förnuftet har trots allt segrat även tidigare i historien.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.