02 jun 2016 04:00

02 jun 2016 04:00

Medlemskap – ett logiskt sista steg

LINUS HELLMAN

Riksdagen röstade ja till det nya värdlandsavtalet med Nato i förra veckan. Det är mycket bra. Nu närmar vi oss pudelns kärna. Snart är det dags att också ansluta oss till den västliga militäralliansen. Efter över 20 år av fördjupat samarbete med Nato är ett fullvärdigt medlemskap det enda sista rationella steget för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Så har det låtit i decennium efter decennium.

Det är en klassisk hållning i svensk säkerhets- och utrikespolitik.

Men inte längre.

Världen har förändrats och idag råder det nya och helt andra säkerhetspolitiska realiteter än när vi tidigare utformade våra doktriner. Neutraliteten är överspelad. Kalla kriget är slut och Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato efter att vi först ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994.

Vi är sedan över 20 år tillbaka även medlemmar i den Europeiska unionen med allt vad det innebär. Det påverkar oss i allra högsta grad. Vi är med och bygger fred, frihet och demokrati tillsammans med andra EU-länder.

Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kommer vi inte längre att kunna vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel. Allt enligt solidaritetsklausulen som är inskriven i Lissabonfördraget.

Det är också något som svenska regeringar sedan dess har tagit fasta på. Det avspeglade sig också i regeringens senaste utrikesdeklaration.

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt”.

I förra veckan klubbade riskdagen med bred majoritet det nya värdlandsavtalet med Nato. Det innebär att Nato i krislägen kan placera militära förband i Sverige efter godkännande från den svenska regeringen. Endast två av de åtta riksdagspartierna röstade emot avtalet: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Två ytterlighetspartier som förenas i sin misstro mot internationellt samarbete. Både SD och V vill även att Sverige lämnar EU. En union som idag omfattar 28 medlemsländer och som har förhindrat nya krig i Europa efter de två förödande världskrigen som präglat vår kontinent under det förra seklet.

Det var även intressant att ta del av riksdagens omröstning utifrån en annan aspekt. Regeringsunderlaget visade ingen enighet utan ett antal ledamöter ifrån Miljöpartiet valde att frondera i denna för Sverige så viktiga fråga. Detta bara några dagar efter MP:s kongress där man i princip slog fast att partiet skulle regera till vilket pris som helst. Så länge varade den regeringsdugligheten.

Det borde vara givet att de stora utmaningarna med en global flyktingskris och ett Ryssland som agerar alltmer auktoritärt och rustar upp sin militär bara kan mötas med gemensamma kraftansträngningar. Nato är den viktigaste säkerhetspolitiska organisationen i vår del av världen.

Det nya avtalet med Nato ligger också i linje med Sveriges närmande till den militära alliansen som till skillnad från under Kalla krigets dagar nu sker i full öppenhet inför svenska folkets ögon och utan något hemlighetsmakeri.

Men låt oss inte invaggas i någon falsk trygghet. Sverige är trots vårt nära samarbete med Nato inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt. Inget samarbete kan ersätta ett medlemskap.

Vi är de facto helt beroende av Nato i händelse av en militär konflikt eller om ett angrepp skulle drabba oss men vi kan inte ställa krav eller få några garantier. Vi saknar det grundskydd, det som stadgas i artikel 5 och handlar om ett kollektivt försvar, som inkluderar alla Natomedlemmar.

Vår säkerhetspolitik vilar på samverkan med andra. Att ansöka om ett svenskt Natomedlemskap är därmed en logisk slutpunkt på vårt fördjupade samarbete de senaste 20 åren.

Frågan är inte längre om utan när Sverige går med i Nato.

Ju förr desto bättre.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Så har det låtit i decennium efter decennium.

Det är en klassisk hållning i svensk säkerhets- och utrikespolitik.

Men inte längre.

Världen har förändrats och idag råder det nya och helt andra säkerhetspolitiska realiteter än när vi tidigare utformade våra doktriner. Neutraliteten är överspelad. Kalla kriget är slut och Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato efter att vi först ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994.

Vi är sedan över 20 år tillbaka även medlemmar i den Europeiska unionen med allt vad det innebär. Det påverkar oss i allra högsta grad. Vi är med och bygger fred, frihet och demokrati tillsammans med andra EU-länder.

Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kommer vi inte längre att kunna vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel. Allt enligt solidaritetsklausulen som är inskriven i Lissabonfördraget.

Det är också något som svenska regeringar sedan dess har tagit fasta på. Det avspeglade sig också i regeringens senaste utrikesdeklaration.

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt”.

I förra veckan klubbade riskdagen med bred majoritet det nya värdlandsavtalet med Nato. Det innebär att Nato i krislägen kan placera militära förband i Sverige efter godkännande från den svenska regeringen. Endast två av de åtta riksdagspartierna röstade emot avtalet: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Två ytterlighetspartier som förenas i sin misstro mot internationellt samarbete. Både SD och V vill även att Sverige lämnar EU. En union som idag omfattar 28 medlemsländer och som har förhindrat nya krig i Europa efter de två förödande världskrigen som präglat vår kontinent under det förra seklet.

Det var även intressant att ta del av riksdagens omröstning utifrån en annan aspekt. Regeringsunderlaget visade ingen enighet utan ett antal ledamöter ifrån Miljöpartiet valde att frondera i denna för Sverige så viktiga fråga. Detta bara några dagar efter MP:s kongress där man i princip slog fast att partiet skulle regera till vilket pris som helst. Så länge varade den regeringsdugligheten.

Det borde vara givet att de stora utmaningarna med en global flyktingskris och ett Ryssland som agerar alltmer auktoritärt och rustar upp sin militär bara kan mötas med gemensamma kraftansträngningar. Nato är den viktigaste säkerhetspolitiska organisationen i vår del av världen.

Det nya avtalet med Nato ligger också i linje med Sveriges närmande till den militära alliansen som till skillnad från under Kalla krigets dagar nu sker i full öppenhet inför svenska folkets ögon och utan något hemlighetsmakeri.

Men låt oss inte invaggas i någon falsk trygghet. Sverige är trots vårt nära samarbete med Nato inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt. Inget samarbete kan ersätta ett medlemskap.

Vi är de facto helt beroende av Nato i händelse av en militär konflikt eller om ett angrepp skulle drabba oss men vi kan inte ställa krav eller få några garantier. Vi saknar det grundskydd, det som stadgas i artikel 5 och handlar om ett kollektivt försvar, som inkluderar alla Natomedlemmar.

Vår säkerhetspolitik vilar på samverkan med andra. Att ansöka om ett svenskt Natomedlemskap är därmed en logisk slutpunkt på vårt fördjupade samarbete de senaste 20 åren.

Frågan är inte längre om utan när Sverige går med i Nato.

Ju förr desto bättre.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.