13 jun 2016 06:00

13 jun 2016 06:00

En sådan käck 90-åring vill jag också bli

KRÖNIKA: PETRA LUNDGREN

På väg ner från berget ser jag två äldre herrar som står och pratar där två gångbanor möts. Den ena har rullator. Den andra har det inte. Så skiljs de åt och mannen utan rullator fortsätter ner för backen. Han hälsar käckt på alla han möter och när jag passerar honom så säger jag också hej.

– Det var spänstiga steg! hör jag honom säga.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Tror det blev ett ja-a. Men lite spänstigt var jag nog i alla fall.

– Har du varit på berget och sprungit? undrar han.

– Nej, jag har varit i stockgymmet, säger jag och ser att han inte riktigt förstår så jag förklarar att det är olika stockar man kan lyfta.

– Jaså, finns det där? säger han glatt.


Jag har på mig min tröja från City Gym i Göteborg och han ser att det står Göteborg på den.

– Göteborg! Är du Göteborgare? frågar han.

– Nej, men jag tränar där ibland, på gymmet, säger jag.

Och så berättar jag lite historik om han som startade gymmet 1958. Mannen lyssnar intresserat.

– Fortsätt att träna, då blir du som jag. Jag är snart 90, säger han.

– Nähä, är du snart 90? Det tror jag inte, högst 78! säger jag.

Mannen berättar att han kan varenda sten på berget. Så mycket har han sprungit där.

– Nu går jag promenader, berättar han.

– Det är bra, säger jag.

– Du röker väl inte? frågar han.

– Nej, det är det dummaste man kan göra, säger jag som klassar mig som inte världens men i alla fall Falköpings största rökhatare.

– Bäst att sluta innan man har börjat, säger han och plirar med ögonen.


Våra vägar skiljs åt och vi säger hejdå och ha det så bra och jag spänstar vidare hemåt och tänker att så frisk och käck som den snart 90-årige mannen vill jag också vara när jag blir gammal. Om jag blir så gammal. Det vet man ju aldrig. Men gör man sitt bästa och sköter om sig och inga sjukdomar kommer i vägen så kan det ju gå. Plus att man slutar röka innan man börjar.

 

Hiss: Improviserad fars och VM i impro, två omöjliga saker egentligen, men roligt var det att titta på.

Diss: Att improgruppen jag varit med i länge och väl nog lagts ned.

 

På väg ner från berget ser jag två äldre herrar som står och pratar där två gångbanor möts. Den ena har rullator. Den andra har det inte. Så skiljs de åt och mannen utan rullator fortsätter ner för backen. Han hälsar käckt på alla han möter och när jag passerar honom så säger jag också hej.

– Det var spänstiga steg! hör jag honom säga.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Tror det blev ett ja-a. Men lite spänstigt var jag nog i alla fall.

– Har du varit på berget och sprungit? undrar han.

– Nej, jag har varit i stockgymmet, säger jag och ser att han inte riktigt förstår så jag förklarar att det är olika stockar man kan lyfta.

– Jaså, finns det där? säger han glatt.


Jag har på mig min tröja från City Gym i Göteborg och han ser att det står Göteborg på den.

– Göteborg! Är du Göteborgare? frågar han.

– Nej, men jag tränar där ibland, på gymmet, säger jag.

Och så berättar jag lite historik om han som startade gymmet 1958. Mannen lyssnar intresserat.

– Fortsätt att träna, då blir du som jag. Jag är snart 90, säger han.

– Nähä, är du snart 90? Det tror jag inte, högst 78! säger jag.

Mannen berättar att han kan varenda sten på berget. Så mycket har han sprungit där.

– Nu går jag promenader, berättar han.

– Det är bra, säger jag.

– Du röker väl inte? frågar han.

– Nej, det är det dummaste man kan göra, säger jag som klassar mig som inte världens men i alla fall Falköpings största rökhatare.

– Bäst att sluta innan man har börjat, säger han och plirar med ögonen.


Våra vägar skiljs åt och vi säger hejdå och ha det så bra och jag spänstar vidare hemåt och tänker att så frisk och käck som den snart 90-årige mannen vill jag också vara när jag blir gammal. Om jag blir så gammal. Det vet man ju aldrig. Men gör man sitt bästa och sköter om sig och inga sjukdomar kommer i vägen så kan det ju gå. Plus att man slutar röka innan man börjar.

 

Hiss: Improviserad fars och VM i impro, två omöjliga saker egentligen, men roligt var det att titta på.

Diss: Att improgruppen jag varit med i länge och väl nog lagts ned.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.