22 jun 2016 06:00

22 jun 2016 06:00

Min korta karriär som bollsportstjej

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Just nu är det ju fotbolls EM och jag skulle ljuga om jag sa att jag är ett fotbollsfan. Jag har väl egentligen aldrig varit en direkt bollfantast överhuvudtaget, även fast jag hade en oerhört kort men intensiv karriär som handbollstjej runt 9-10 års ålder. Eftersom nästan alla mina tjejkompisar höll på med just den sporten så var det ju självklart att också jag skulle testa på det. Pappa anmälde mig och jag köpte all utrustning man kunde tänka sig att behöva, sen gick jag på min första träning.


När pappa sedan hämtade upp mig efteråt så frågade han givetvis vad jag tyckte och innerst inne hade han väl hoppats på att jag verkligen nu var biten då han själv är ett troget bollsportsfan. Jag kvittrade och sa att det var jätteroligt, speciellt i pausen då vi äntligen kunde prata med varandra och slapp springa efter den där bollen. Pappa suckade och insåg att min handbollskarriär var slut redan efter en träning. Nej, bollsport är tyvärr inte riktigt min grej men när Sverige spelar så sitter till och med jag bänkad med blå-gul tröja och hejar.

Kan vara så att jag har lite traumatiska minnen ifrån just fotbollen i skolan som gör att jag inte riktigt kan ta till mig den sporten. Det var på den tiden då man fortfarande fick ha första och andra väljare till lagen på idrotten. Jag gick i en klass där alla, och då menar jag verkligen alla höll på med fotboll. Alla förutom lilla Johanna som enbart red och pysslade med sina hästar.


Ni kan tänka er vem som blev vald sist varje idrottslektion när det var match som gällde. Det rörde mig inte så mycket i ryggen utan jag tyckte att det var rätt skönt att de inte hade så höga krav på mig på planen, då kunde jag slappna av och heja på de andra.

Sen kom den där dagen på idrottslektionen då jag kände att det kanske var dags att bli lite mer engagerad i sporten, det kan också ha berott på att det hade börjat en ny kille i klassen som jag hade gått och kärat ner mig i.

Givetvis var han redan ett fotbollsproffs och jag såg nu min chans på att imponera. Tänk om jag var en oslipad diamant utan att veta om det. Jag och den nya killen hamnade i samma lag och var nu lagkamrater.

Det kändes riktigt kul och jag var för första gången peppad på riktigt. Läraren blåste igång matchen och alla sprang som galningar och skrek på varandra, det fanns ingen strategi överhuvudtaget utan alla ville bara bli själva med bollen och göra mål. Som tur är så var ju inte våra matcher 2x45 utan mer 2x10. Och efter första halvlek så hade ingen gjort mål än. Men alla var helt slut efter att ha sprungit omkring som ett gäng galna höns och gapat.


Läraren blåste i gång den andra halvleken och efter fem minuter hände det. Jag stod vid motståndarnas mål och spanade in de andra som då var nere vid vårt mål och härjade. Vi körde med rörlig målvakt så precis just då stod jag alldeles själv på min sida.

Den nya killen får tag i bollen och skriker mitt namn. Han sparkar den över halva planen och jag inser att det är nu det gäller, jag ska få göra mål. Jag kommer bli klassens nya stjärna. Bollen landar precis vid mina fötter och jag har ett helt öppet elvamannamål bara några meter framför mig. Bättre läge fanns inte. Det kommer bli mål, så enkelt är det.

Av någon anledning blir jag så nervös och blundar, sparkar för kung och fosterland på bollen som flyger iväg, åt helt fel håll. Jag missar målet med kanske tio meter. Hur lyckades jag? Den nya killen slängde sig ner på marken och skrek av frustration. Där och då insåg jag att jag varken kommer bli fortbollsproffs eller fotbollsfru åt honom. Men, men. Som tur är så satsade jag inte på någon bollsport utan höll mig till mina hästar och musiken. Och tur var väl det.

Hiss: Lagsport

Diss: Våldet på och utanför läktaren

Just nu är det ju fotbolls EM och jag skulle ljuga om jag sa att jag är ett fotbollsfan. Jag har väl egentligen aldrig varit en direkt bollfantast överhuvudtaget, även fast jag hade en oerhört kort men intensiv karriär som handbollstjej runt 9-10 års ålder. Eftersom nästan alla mina tjejkompisar höll på med just den sporten så var det ju självklart att också jag skulle testa på det. Pappa anmälde mig och jag köpte all utrustning man kunde tänka sig att behöva, sen gick jag på min första träning.


När pappa sedan hämtade upp mig efteråt så frågade han givetvis vad jag tyckte och innerst inne hade han väl hoppats på att jag verkligen nu var biten då han själv är ett troget bollsportsfan. Jag kvittrade och sa att det var jätteroligt, speciellt i pausen då vi äntligen kunde prata med varandra och slapp springa efter den där bollen. Pappa suckade och insåg att min handbollskarriär var slut redan efter en träning. Nej, bollsport är tyvärr inte riktigt min grej men när Sverige spelar så sitter till och med jag bänkad med blå-gul tröja och hejar.

Kan vara så att jag har lite traumatiska minnen ifrån just fotbollen i skolan som gör att jag inte riktigt kan ta till mig den sporten. Det var på den tiden då man fortfarande fick ha första och andra väljare till lagen på idrotten. Jag gick i en klass där alla, och då menar jag verkligen alla höll på med fotboll. Alla förutom lilla Johanna som enbart red och pysslade med sina hästar.


Ni kan tänka er vem som blev vald sist varje idrottslektion när det var match som gällde. Det rörde mig inte så mycket i ryggen utan jag tyckte att det var rätt skönt att de inte hade så höga krav på mig på planen, då kunde jag slappna av och heja på de andra.

Sen kom den där dagen på idrottslektionen då jag kände att det kanske var dags att bli lite mer engagerad i sporten, det kan också ha berott på att det hade börjat en ny kille i klassen som jag hade gått och kärat ner mig i.

Givetvis var han redan ett fotbollsproffs och jag såg nu min chans på att imponera. Tänk om jag var en oslipad diamant utan att veta om det. Jag och den nya killen hamnade i samma lag och var nu lagkamrater.

Det kändes riktigt kul och jag var för första gången peppad på riktigt. Läraren blåste igång matchen och alla sprang som galningar och skrek på varandra, det fanns ingen strategi överhuvudtaget utan alla ville bara bli själva med bollen och göra mål. Som tur är så var ju inte våra matcher 2x45 utan mer 2x10. Och efter första halvlek så hade ingen gjort mål än. Men alla var helt slut efter att ha sprungit omkring som ett gäng galna höns och gapat.


Läraren blåste i gång den andra halvleken och efter fem minuter hände det. Jag stod vid motståndarnas mål och spanade in de andra som då var nere vid vårt mål och härjade. Vi körde med rörlig målvakt så precis just då stod jag alldeles själv på min sida.

Den nya killen får tag i bollen och skriker mitt namn. Han sparkar den över halva planen och jag inser att det är nu det gäller, jag ska få göra mål. Jag kommer bli klassens nya stjärna. Bollen landar precis vid mina fötter och jag har ett helt öppet elvamannamål bara några meter framför mig. Bättre läge fanns inte. Det kommer bli mål, så enkelt är det.

Av någon anledning blir jag så nervös och blundar, sparkar för kung och fosterland på bollen som flyger iväg, åt helt fel håll. Jag missar målet med kanske tio meter. Hur lyckades jag? Den nya killen slängde sig ner på marken och skrek av frustration. Där och då insåg jag att jag varken kommer bli fortbollsproffs eller fotbollsfru åt honom. Men, men. Som tur är så satsade jag inte på någon bollsport utan höll mig till mina hästar och musiken. Och tur var väl det.

Hiss: Lagsport

Diss: Våldet på och utanför läktaren

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.