30 jun 2016 04:00

30 jun 2016 04:00

När osäkerheten tränger sig på

LINUS HELLMAN

Vad händer nu? Det är den stora frågan som det inte finns något svar på.
Osäkerheten är total efter att Storbritannien röstat för att lämna den Europeiska unionen.
Följderna är många och de långsiktiga konsekvenserna är ännu oöverblickbara.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Brexit är en folklig revolt mot EU och den har kastat ut unionen och Storbritannien i ett enormt kaos såväl politiskt som ekonomiskt.

Hela det europeiska samarbetet har skakats om i grunden och det politiska systemet i London befinner sig i en konstitutionell kris där det folkvalda parlamentet och folkviljan nu går helt tvärs emot varandra.

Ovanpå det står nu det styrande konservativa partiet i praktiken utan ledare sedan premiärminister David Cameron tagit konsekvenserna av utfallet i folkomröstningen och aviserat sin avgång. Han blir nu en lam anka till dess att en efterträdare väl är på plats i september. Denne får då intensifiera processen genom att aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget som reglerar ett medlemsland att utträda ur EU.

Samtidigt bevittnar vi stora inbördesstrider i det största oppositionspartiet Labour där missnöjet med partiledaren Jeremy Corbyn är stor bland parlamentsledamöterna. Flera av de ledande företrädarna har i protest lämnat sina uppdrag och en stor majoritet har uttalat sitt misstroende i en intern omröstning.

Det är ett politiskt landskap i upplösning. Ett nyval, som kan ge politikerna ett nytt mandat att hantera Brexit, kan vara förestående.

Britternas ambivalenta hållning till EU syns tydligt i röstsiffrorna. 51,9 röstade för att lämna medan 48,1 procent röstade för att stanna. Valresultatet visar också på ett splittrat Storbritannien såväl geografiskt som generationsmässigt.

I Skottland var det inte en enda valkrets med majoritet för att lämna och det totala stödet för att stanna var över 60 procent bland skottarna. Där reses nu krav på en ny folkomröstning för självständighet. I London och Nordirland ville också en majoritet vara kvar medan de som ville lämna fick majoritet på de flesta andra håll i landet. Dessutom vill de yngre väljarna vara kvar medan de äldre röstade för ett utträde.

Vad som händer nu är ovisst. Finansmarknaderna reagerade direkt med sjunkande börser och ett ras för pundet. Vi kan räkna med fortsatt finansoro den närmaste tiden.

Av reaktionerna att döma är EU inte heller ense om det ska bli en snabb eller lång process för ett brittiskt utträde. Det är i sig inte konstigt. Brexit är ett stort och historiskt beslut. Aldrig tidigare har något medlemsland valt att lämna EU.

Vi bevittnar just nu den största krisen i EU:s historia och Brexit har som enstaka betydelsefulla händelse jämförts med Berlinmurens fall 1989.

Nu måste Storbritannien bestämma sig för hur sin nya roll i Europa och dess nya relation till EU ska se ut. Samtidigt måste EU också visa handlingskraft och visa att man kan klara av att leverera i de svåra frågorna. Folkomröstningen vittnar ytterst om ett missnöje kring hur EU fungerar.

Det är ett försvagat EU som nu tar sig an de kommande framtidsutmaningarna. Sverige har förlorat en viktig bundsförvant och EU har förlorat en viktig spelare.

Resultatet av folkomröstningen är egentligen inte överraskande. I tider när de flesta politiker hela tiden talar om att allt är EU:s fel och unisont påpekar dess brister istället för att överhuvudtaget tala om alla dess fördelar är det väldigt lätt att folk också känner avsky. EU är politikens spottkopp och alla problem, stort som smått, kan skyllas på samarbetet. Det är populism i sin värsta sort.

Vi hör redan hur nationalistiska röster i andra EU-länder välkomnar britternas vägval men faktum är att Europasamarbetet aldrig har varit mer behövligt. Riskerna är stora att Europa tappar i betydelse och att det blir ett farligare Europa. Nu seglar vi helt plötsligt på oroligt och osäkert vatten.

Vi har sett vad som händer med ett Europa som inte samarbetar utan istället vänder sig inåt. Försoning och integration förbyts då snart i splittring och sönderfall.

Var det leder till visar historien med all önskvärd tydlighet.

Ibland gäller det bara att minnas.

Brexit är en folklig revolt mot EU och den har kastat ut unionen och Storbritannien i ett enormt kaos såväl politiskt som ekonomiskt.

Hela det europeiska samarbetet har skakats om i grunden och det politiska systemet i London befinner sig i en konstitutionell kris där det folkvalda parlamentet och folkviljan nu går helt tvärs emot varandra.

Ovanpå det står nu det styrande konservativa partiet i praktiken utan ledare sedan premiärminister David Cameron tagit konsekvenserna av utfallet i folkomröstningen och aviserat sin avgång. Han blir nu en lam anka till dess att en efterträdare väl är på plats i september. Denne får då intensifiera processen genom att aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget som reglerar ett medlemsland att utträda ur EU.

Samtidigt bevittnar vi stora inbördesstrider i det största oppositionspartiet Labour där missnöjet med partiledaren Jeremy Corbyn är stor bland parlamentsledamöterna. Flera av de ledande företrädarna har i protest lämnat sina uppdrag och en stor majoritet har uttalat sitt misstroende i en intern omröstning.

Det är ett politiskt landskap i upplösning. Ett nyval, som kan ge politikerna ett nytt mandat att hantera Brexit, kan vara förestående.

Britternas ambivalenta hållning till EU syns tydligt i röstsiffrorna. 51,9 röstade för att lämna medan 48,1 procent röstade för att stanna. Valresultatet visar också på ett splittrat Storbritannien såväl geografiskt som generationsmässigt.

I Skottland var det inte en enda valkrets med majoritet för att lämna och det totala stödet för att stanna var över 60 procent bland skottarna. Där reses nu krav på en ny folkomröstning för självständighet. I London och Nordirland ville också en majoritet vara kvar medan de som ville lämna fick majoritet på de flesta andra håll i landet. Dessutom vill de yngre väljarna vara kvar medan de äldre röstade för ett utträde.

Vad som händer nu är ovisst. Finansmarknaderna reagerade direkt med sjunkande börser och ett ras för pundet. Vi kan räkna med fortsatt finansoro den närmaste tiden.

Av reaktionerna att döma är EU inte heller ense om det ska bli en snabb eller lång process för ett brittiskt utträde. Det är i sig inte konstigt. Brexit är ett stort och historiskt beslut. Aldrig tidigare har något medlemsland valt att lämna EU.

Vi bevittnar just nu den största krisen i EU:s historia och Brexit har som enstaka betydelsefulla händelse jämförts med Berlinmurens fall 1989.

Nu måste Storbritannien bestämma sig för hur sin nya roll i Europa och dess nya relation till EU ska se ut. Samtidigt måste EU också visa handlingskraft och visa att man kan klara av att leverera i de svåra frågorna. Folkomröstningen vittnar ytterst om ett missnöje kring hur EU fungerar.

Det är ett försvagat EU som nu tar sig an de kommande framtidsutmaningarna. Sverige har förlorat en viktig bundsförvant och EU har förlorat en viktig spelare.

Resultatet av folkomröstningen är egentligen inte överraskande. I tider när de flesta politiker hela tiden talar om att allt är EU:s fel och unisont påpekar dess brister istället för att överhuvudtaget tala om alla dess fördelar är det väldigt lätt att folk också känner avsky. EU är politikens spottkopp och alla problem, stort som smått, kan skyllas på samarbetet. Det är populism i sin värsta sort.

Vi hör redan hur nationalistiska röster i andra EU-länder välkomnar britternas vägval men faktum är att Europasamarbetet aldrig har varit mer behövligt. Riskerna är stora att Europa tappar i betydelse och att det blir ett farligare Europa. Nu seglar vi helt plötsligt på oroligt och osäkert vatten.

Vi har sett vad som händer med ett Europa som inte samarbetar utan istället vänder sig inåt. Försoning och integration förbyts då snart i splittring och sönderfall.

Var det leder till visar historien med all önskvärd tydlighet.

Ibland gäller det bara att minnas.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.