01 jul 2016 06:00

01 jul 2016 06:00

Mitt i röran igen

FLEMMING MOURITSEN

Så står jag mitt i röran igen. Jag ser mig vilset omkring och undrar vad jag skall ta tag i? Spackel och färgburkar dräller runt bland pallar, penslar och tapetrester. Det står en oöppnad rulle väv i ett hörn och lutar sig likt en överförfriskad man utanför en krog på lördagsaftonen. Ja, golvet påminner lite om hur det ser ut i Skövdes centrum en söndagsmorgon.

För två år sedan övertalade fästmön mig att trappan ner till källaren behövde fräschas upp... och då var det lika bra att renovera kontoret som den mynnar ut i också. Så vi satte igång, bar ut möblerna, skrivbordet jag skriver mina krönikor vid hamnade i sovrummet och resten bars ut i verkstan där det redan var fullt. Lösa tapetbitar revs bort, trappan skalades på sin (hårt) fastlimmade plastmatta och fästmön spacklade igen hål överallt...

...och sedan stannade det av. Orken tog slut och motivationen gick samma väg. Det funkade fortfarande att gå i trappan och att ha kontoret i sovrummet var inga problem. Projektet dog av.

Under tiden som har gått sedan dess har fästmön väckt frågan ett antal gånger men hennes medarbetarstab (jag) har inte velat lyssna på det örat så tiden har liksom bara flutit på och det tomma rummet och den avskalade trappan har blivit en permanent del av vårt hus.

Men så icke längre.

Nu fick det vara nog och arbetet har rullats igång igen. Vi har satt upp väv på (en del) väggar, kontorstaket är nymålat och dessutom har elektriker tillkallats... och kommit. Han gjorde förberedande arbete förra veckan och i skrivande stund väntas han dyka upp och avsluta jobbet i morgon... klockan sju. (Varför så tidigt???)

Sedan, efter att elektriciteten är på plats, så finns där inga undanflykter kvar. Även om fästmön gör det mesta av jobbet så behövs vi båda två. Trots att jag på intet sätt är någon hantverkare, eller ens har ambitionen att försöka vara någon.

En vän sa en gång till mig:

-Flemming, du har inte tummen mitt i näven. Nä, din sitter på handryggen.

Jättekul.

Jag kommer att tänka på boken Ett År I Provence av Peter Mayle där han berättade om sina svårigheter att få hantverkarna att alls dyka upp. De levde i en byggarbetsplats i evigheter innan hans hustru löste problemet genom att fråga hantverkarna när de skulle bli klara. Och när de flinande hade lämnat sina glädjekalkyler så pratade hon med hantverkarnas fruar och bjöd hem dem och deras makar på en middag dagen efter att gubbarna hade lovat att det skulle vara klart. Vilket det också blev.

Jag har funderat på hur fästmön kan nyttja det tricket? Eftersom det är jag som är hantverkaren som inte levererar så får hon väl bjuda hem oss... till oss.

Hiss: Island i fotbolls EM på söndag. Det får gå hur det vill, de är vinnare ändå.

Diss: Katt i tratt... igen!

Så står jag mitt i röran igen. Jag ser mig vilset omkring och undrar vad jag skall ta tag i? Spackel och färgburkar dräller runt bland pallar, penslar och tapetrester. Det står en oöppnad rulle väv i ett hörn och lutar sig likt en överförfriskad man utanför en krog på lördagsaftonen. Ja, golvet påminner lite om hur det ser ut i Skövdes centrum en söndagsmorgon.

För två år sedan övertalade fästmön mig att trappan ner till källaren behövde fräschas upp... och då var det lika bra att renovera kontoret som den mynnar ut i också. Så vi satte igång, bar ut möblerna, skrivbordet jag skriver mina krönikor vid hamnade i sovrummet och resten bars ut i verkstan där det redan var fullt. Lösa tapetbitar revs bort, trappan skalades på sin (hårt) fastlimmade plastmatta och fästmön spacklade igen hål överallt...

...och sedan stannade det av. Orken tog slut och motivationen gick samma väg. Det funkade fortfarande att gå i trappan och att ha kontoret i sovrummet var inga problem. Projektet dog av.

Under tiden som har gått sedan dess har fästmön väckt frågan ett antal gånger men hennes medarbetarstab (jag) har inte velat lyssna på det örat så tiden har liksom bara flutit på och det tomma rummet och den avskalade trappan har blivit en permanent del av vårt hus.

Men så icke längre.

Nu fick det vara nog och arbetet har rullats igång igen. Vi har satt upp väv på (en del) väggar, kontorstaket är nymålat och dessutom har elektriker tillkallats... och kommit. Han gjorde förberedande arbete förra veckan och i skrivande stund väntas han dyka upp och avsluta jobbet i morgon... klockan sju. (Varför så tidigt???)

Sedan, efter att elektriciteten är på plats, så finns där inga undanflykter kvar. Även om fästmön gör det mesta av jobbet så behövs vi båda två. Trots att jag på intet sätt är någon hantverkare, eller ens har ambitionen att försöka vara någon.

En vän sa en gång till mig:

-Flemming, du har inte tummen mitt i näven. Nä, din sitter på handryggen.

Jättekul.

Jag kommer att tänka på boken Ett År I Provence av Peter Mayle där han berättade om sina svårigheter att få hantverkarna att alls dyka upp. De levde i en byggarbetsplats i evigheter innan hans hustru löste problemet genom att fråga hantverkarna när de skulle bli klara. Och när de flinande hade lämnat sina glädjekalkyler så pratade hon med hantverkarnas fruar och bjöd hem dem och deras makar på en middag dagen efter att gubbarna hade lovat att det skulle vara klart. Vilket det också blev.

Jag har funderat på hur fästmön kan nyttja det tricket? Eftersom det är jag som är hantverkaren som inte levererar så får hon väl bjuda hem oss... till oss.

Hiss: Island i fotbolls EM på söndag. Det får gå hur det vill, de är vinnare ändå.

Diss: Katt i tratt... igen!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.