02 jul 2016 06:00

02 jul 2016 06:00

Livet behöver en skjuts emellanåt

KARIN LÅNGSTRÖM

Jag sitter på balkongen med min tredje kopp morgonkaffe och betraktar mina nyplanterade gula tagetes. Tillsammans med lite fått, köpt och frösått blev de verkligen den färgklick som den här balkongen behöver. Livet som ofta går i en gråskala mellan svart och vitt behöver en liten skjuts emellanåt.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Världen utanför är som vanligt. Duvan anmäler sin närvaro i det stora trädet med sitt karakteristiska hoande. Där borta går damen med taxen. Ett ankommande tåg hörs på avstånd. Jag tar en klunk kaffe till, aromen är perfekt och jag dricker med gott samvete eftersom det kommer från ett företag som tar väl hand om sina anställda kaffebönsplockare. Duvan hoar igen och en firmabil kommer farande. Flera lägenheter i området renoveras. Snart kommer några att få ett alldeles nytt, fräscht hem.

En man, kanske i 60-årsåldern strosar förbi tillsammans med en tioårig flicka, djupt inbegripna i ett samtal. Farbrorn tittar upp mot mig och hejar glatt. Ett stråk av vemod fyller mig samtidigt som jag blir varm. Den kluvna känslan bottnar i en plötslig insikt om att det där kunde varit morfar och jag för trettio år sedan med en hel lång sommarlovsdag framför oss. Morfar och jag resonerade om hur små färskpotatisar mormor kunde koka (jag har alltid tyckt mest om de små färskpotatisarna), om hur morfar vuxit upp och vilka blommor han odlade då och sålde på torget, om vad fåglar tycker om att äta. Vi åt hallon och vinbär i mängder och jag lärde mig att akta mig för tåget, svärmande bin och den vackra men förrädiska ån. Pappa frågar mig om jag tycker det är konstigt att morfar är död, och nog är det konstigt alltid. Inte att livet är begränsat (han levde ett långt liv) men just det där att människor som alltid funnits plötsligt är någon annanstans är ett märkligt fenomen.

Generationerna byter plats. Från att ha varit barn i släkten, en ganska medioker mellansyster som hade bra betyg i skolan men som i övrigt endast drömde om att få en alldeles egen häst, är jag nu själv förälder till barn som klarar sig hyfsat själva och för mina två brorsbarn är jag nog ungefär som faster Anne-Marie var för mig när jag var liten. Vemodet stryker runt själen igen när jag inser att jag aldrig kommer att bli den viktiga person för andra som andra varit för mig. Jag behöver mer kaffe.

Men prestationsångesten får lägga sig, vare sig jag vill eller inte. Jag tror inte att morfar hade ambitionen att vara någon supermorfar. Han delade helt enkelt med sig av sitt liv, bara. Bra verktyg, en rentvättat bil i garaget och något gott till kaffet. Vi kunde åka ut med den där bilen och titta hur långt de kommit med motorvägsbygget. Vi kunde åka någon mil upp i Dalsland för att se om den där sällsynta blomman kommit fram. Att nattvioler är något speciellt, kommer jag aldrig att glömma. En humla anländer och bryter mina tankar. Den gör en snabb översikt över utbudet och väljer mina vita penséer. (Jodå, de kan blomma hela sommaren om en bara klipper ner emellanåt. Det blir fina pensébuketter att ställa inne på köksbordet medan nästa generation tar fart därute.) Handlar livet om att vara möjliggörande för andra? Ståla ut blommor till humlorna. Öppna sitt hem för barnbarnen.

Svindlande perspektiv. Jag suckar när jag ser några vissna blad på tomatplantan och reser mig för att plocka bort dem. Gallring, sållning, uppbrott hör också till livets skyldigheter som krav och förutsättning för framtida växt. Av jord har du kommit, säger jag med handen full av vissna tomatblad, jord ska du åter bli. Jag smular sönder bladen och låter smulorna falla ner mot krukans jordmån medan jag tackar för för vad de gett mig. Farbrorn och flickan har försvunnit för länge sedan, jag tar med mig kaffekoppen in och ställer den i diskmaskinen. Det är dags att ta tag i ytterligare en dag.

Hiss: Att bara njuta av tillvaron. På en balkong, eller var som helst.

Diss: Utan inbördes ordning: Brexit, terrordåd och det ständiga regnet varje Skadevi Cup.

Världen utanför är som vanligt. Duvan anmäler sin närvaro i det stora trädet med sitt karakteristiska hoande. Där borta går damen med taxen. Ett ankommande tåg hörs på avstånd. Jag tar en klunk kaffe till, aromen är perfekt och jag dricker med gott samvete eftersom det kommer från ett företag som tar väl hand om sina anställda kaffebönsplockare. Duvan hoar igen och en firmabil kommer farande. Flera lägenheter i området renoveras. Snart kommer några att få ett alldeles nytt, fräscht hem.

En man, kanske i 60-årsåldern strosar förbi tillsammans med en tioårig flicka, djupt inbegripna i ett samtal. Farbrorn tittar upp mot mig och hejar glatt. Ett stråk av vemod fyller mig samtidigt som jag blir varm. Den kluvna känslan bottnar i en plötslig insikt om att det där kunde varit morfar och jag för trettio år sedan med en hel lång sommarlovsdag framför oss. Morfar och jag resonerade om hur små färskpotatisar mormor kunde koka (jag har alltid tyckt mest om de små färskpotatisarna), om hur morfar vuxit upp och vilka blommor han odlade då och sålde på torget, om vad fåglar tycker om att äta. Vi åt hallon och vinbär i mängder och jag lärde mig att akta mig för tåget, svärmande bin och den vackra men förrädiska ån. Pappa frågar mig om jag tycker det är konstigt att morfar är död, och nog är det konstigt alltid. Inte att livet är begränsat (han levde ett långt liv) men just det där att människor som alltid funnits plötsligt är någon annanstans är ett märkligt fenomen.

Generationerna byter plats. Från att ha varit barn i släkten, en ganska medioker mellansyster som hade bra betyg i skolan men som i övrigt endast drömde om att få en alldeles egen häst, är jag nu själv förälder till barn som klarar sig hyfsat själva och för mina två brorsbarn är jag nog ungefär som faster Anne-Marie var för mig när jag var liten. Vemodet stryker runt själen igen när jag inser att jag aldrig kommer att bli den viktiga person för andra som andra varit för mig. Jag behöver mer kaffe.

Men prestationsångesten får lägga sig, vare sig jag vill eller inte. Jag tror inte att morfar hade ambitionen att vara någon supermorfar. Han delade helt enkelt med sig av sitt liv, bara. Bra verktyg, en rentvättat bil i garaget och något gott till kaffet. Vi kunde åka ut med den där bilen och titta hur långt de kommit med motorvägsbygget. Vi kunde åka någon mil upp i Dalsland för att se om den där sällsynta blomman kommit fram. Att nattvioler är något speciellt, kommer jag aldrig att glömma. En humla anländer och bryter mina tankar. Den gör en snabb översikt över utbudet och väljer mina vita penséer. (Jodå, de kan blomma hela sommaren om en bara klipper ner emellanåt. Det blir fina pensébuketter att ställa inne på köksbordet medan nästa generation tar fart därute.) Handlar livet om att vara möjliggörande för andra? Ståla ut blommor till humlorna. Öppna sitt hem för barnbarnen.

Svindlande perspektiv. Jag suckar när jag ser några vissna blad på tomatplantan och reser mig för att plocka bort dem. Gallring, sållning, uppbrott hör också till livets skyldigheter som krav och förutsättning för framtida växt. Av jord har du kommit, säger jag med handen full av vissna tomatblad, jord ska du åter bli. Jag smular sönder bladen och låter smulorna falla ner mot krukans jordmån medan jag tackar för för vad de gett mig. Farbrorn och flickan har försvunnit för länge sedan, jag tar med mig kaffekoppen in och ställer den i diskmaskinen. Det är dags att ta tag i ytterligare en dag.

Hiss: Att bara njuta av tillvaron. På en balkong, eller var som helst.

Diss: Utan inbördes ordning: Brexit, terrordåd och det ständiga regnet varje Skadevi Cup.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.