13 jul 2016 06:00

13 jul 2016 06:00

Tränad av Rysslands tuffaste koreograf

KRÖNIKA

I min förra krönika kunde ni läsa om när jag var tvungen att käka åksjuketabletter för att kunna ta mig igenom en hel buggkväll. Det går inte riktigt ihop att vilja bli buggproffs och samtidigt lida av extrem åksjuka.

Jag har tagit lite kurser i olika dansstilar och chockade både mig själv och andra med att köra en hel termin med breakdance när jag var runt 15.

Det är ju otroligt roligt med dans och de danslärare jag har haft har verkligen peppat och inspirerat mig till att testa olika stilar. 2007 var första året som jag körade i Eurovision Song Contest och när jag fick förfrågan om att vara med höll jag på att smälla av och nöp mig i armen ett flertal gånger för att förstå vad jag skulle få vara med om.

Trots att det enbart är tre minuter man står på scenen så är det många timmar, dagar och till och med veckors arbete som ligger bakom numret man ska vara med i. Jag var nybliven 18-åring och hade tidigare haft en publiksiffra på några hundra, nu skulle den siffran ökas med några miljoner, så ni kan tänka er pirret i magen. Men jag var oerhört laddad och taggad och tyckte att det skulle bli sjukt häftigt och roligt.

Eftersom jag skulle köra för Malta så var jag tvungen att åka till ön för att träffa de andra låtskrivarna, artisten och bekanta mig med landet. Kändes som en rätt skön arbetsmiljö ändå. Som tur var var det två andra svenska tjejer som skulle vara med så det kändes tryggt och roligt. I slutet av april 2007 satte vi oss på planet på Arlanda som skulle ta oss till Medelhavsön. De andra två tjejerna var både äldre och erfarnare och hade körat åt artister tidigare i andra sammanhang, men för mig var detta helt nytt. Bra scen att börja på, haha.

När vi anlände till Malta togs vi emot på bästa sätt och blev eskorterade till vår lägenhet, eller rättare sagt våning med havsutsikt. Jag hade ögon stora som fotbollar. Vi insåg också att vi inte bodde helt själva utan fick höra att vår ryska Koreograf Anna även bodde med oss. Lät jättekul med en till tjej. Vi skulle få träffa henne dagen efter, och det blev ett möte jag sent kommer att glömma.

Morgondagen kom och vi åkte till en stor dansstudio där vi möttes av en pinnsmal men sjukt vältränad blond kvinna som tittade lite skeptiskt på oss tre. Hon förklarade för oss på engelska med rysk brytning att vi hade en veckas stenhård träning framför oss. Sedan plockade hon fram två solfjädrar och presenterade oss för två av öns bästa dansare som även de skulle vara med i numret. Sedan visade de tillsammans för oss vad vi skulle göra på scenen. När de var klara höll jag på att svimma. Om de hade flugit in en av Rysslands hårdaste koreografer som annars tränade på elitnivå så kan ni tänka er nivån på stegen. Jag som trodde att vi enbart skulle stå rakt upp och ner och köra, nej nu jäklar skulle jag bli proffsdansare också.

Det var bara att bita ihop och ge allt. Vi tränade 8 timmar om dagen i en vecka, kan meddela att det var blod, svett och tårar dagligen. Det var som att vara med på ett stenhårt militärträningsläger och vi alla gick ner flera kilo på de dagarna. Koreografen Anna var verkligen en av de tuffaste kvinnorna jag träffat. Hon levde för dansen och man var mer eller mindre livrädd för henne men när vi till slut satte hela numret och dansen blev hon en ängel och pussade på oss hela tiden.

Väl i Helsingfors där tävlingen gick av stapeln så satt allt som en smäck men det räckte ändå inte hela vägen till final. Det var ändå bland det roligaste och tuffaste jag gjort i mitt liv. Snacka om fysisk och psykisk utmaning. Tackar Rysslands coolaste kvinna Anna för att hon fick mig att våga tro på mig själv och göra något jag aldrig trodde jag hade klarat av. Jag kan knappast kalla mig proffsdansare men att hantera två solfjädrar i piruetter på en Eurovisionscen är något jag kan och är stolt över.

 

Hiss: Att klara något man trodde var omöjligt

Diss: Blodiga dansfötter

Jag har tagit lite kurser i olika dansstilar och chockade både mig själv och andra med att köra en hel termin med breakdance när jag var runt 15.

Det är ju otroligt roligt med dans och de danslärare jag har haft har verkligen peppat och inspirerat mig till att testa olika stilar. 2007 var första året som jag körade i Eurovision Song Contest och när jag fick förfrågan om att vara med höll jag på att smälla av och nöp mig i armen ett flertal gånger för att förstå vad jag skulle få vara med om.

Trots att det enbart är tre minuter man står på scenen så är det många timmar, dagar och till och med veckors arbete som ligger bakom numret man ska vara med i. Jag var nybliven 18-åring och hade tidigare haft en publiksiffra på några hundra, nu skulle den siffran ökas med några miljoner, så ni kan tänka er pirret i magen. Men jag var oerhört laddad och taggad och tyckte att det skulle bli sjukt häftigt och roligt.

Eftersom jag skulle köra för Malta så var jag tvungen att åka till ön för att träffa de andra låtskrivarna, artisten och bekanta mig med landet. Kändes som en rätt skön arbetsmiljö ändå. Som tur var var det två andra svenska tjejer som skulle vara med så det kändes tryggt och roligt. I slutet av april 2007 satte vi oss på planet på Arlanda som skulle ta oss till Medelhavsön. De andra två tjejerna var både äldre och erfarnare och hade körat åt artister tidigare i andra sammanhang, men för mig var detta helt nytt. Bra scen att börja på, haha.

När vi anlände till Malta togs vi emot på bästa sätt och blev eskorterade till vår lägenhet, eller rättare sagt våning med havsutsikt. Jag hade ögon stora som fotbollar. Vi insåg också att vi inte bodde helt själva utan fick höra att vår ryska Koreograf Anna även bodde med oss. Lät jättekul med en till tjej. Vi skulle få träffa henne dagen efter, och det blev ett möte jag sent kommer att glömma.

Morgondagen kom och vi åkte till en stor dansstudio där vi möttes av en pinnsmal men sjukt vältränad blond kvinna som tittade lite skeptiskt på oss tre. Hon förklarade för oss på engelska med rysk brytning att vi hade en veckas stenhård träning framför oss. Sedan plockade hon fram två solfjädrar och presenterade oss för två av öns bästa dansare som även de skulle vara med i numret. Sedan visade de tillsammans för oss vad vi skulle göra på scenen. När de var klara höll jag på att svimma. Om de hade flugit in en av Rysslands hårdaste koreografer som annars tränade på elitnivå så kan ni tänka er nivån på stegen. Jag som trodde att vi enbart skulle stå rakt upp och ner och köra, nej nu jäklar skulle jag bli proffsdansare också.

Det var bara att bita ihop och ge allt. Vi tränade 8 timmar om dagen i en vecka, kan meddela att det var blod, svett och tårar dagligen. Det var som att vara med på ett stenhårt militärträningsläger och vi alla gick ner flera kilo på de dagarna. Koreografen Anna var verkligen en av de tuffaste kvinnorna jag träffat. Hon levde för dansen och man var mer eller mindre livrädd för henne men när vi till slut satte hela numret och dansen blev hon en ängel och pussade på oss hela tiden.

Väl i Helsingfors där tävlingen gick av stapeln så satt allt som en smäck men det räckte ändå inte hela vägen till final. Det var ändå bland det roligaste och tuffaste jag gjort i mitt liv. Snacka om fysisk och psykisk utmaning. Tackar Rysslands coolaste kvinna Anna för att hon fick mig att våga tro på mig själv och göra något jag aldrig trodde jag hade klarat av. Jag kan knappast kalla mig proffsdansare men att hantera två solfjädrar i piruetter på en Eurovisionscen är något jag kan och är stolt över.

 

Hiss: Att klara något man trodde var omöjligt

Diss: Blodiga dansfötter

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.