16 jul 2016 06:00

16 jul 2016 06:00

"När romaner inte har lyckliga slut"

KARIN LÅNGSTRÖM

Nåväl. Efter läsningen av boken om katastrofteamen runt om i världen tog jag tag i nästa bok i traven.

En skräckroman i bästa Stephen King-anda blev naturligtvis sträckläst (ljuvliga semester som tillåter detta frossande!) som den bladvändare den är. Däremot blev jag oerhört besviken över slutet. Jag ska inte avslöja mer om bokens karaktär för att inte ödelägga spänningsmomentet för presumtiva läsare - men jag blev bestört och för att använda ett modeuttryck närmast kränkt över att historien inte slutade i dur.

Det är ett känt och omvittnat psykologiskt fenomen att människan gärna frotterar sig i fiktiv ond bråd död för att få känslan över kontroll över en fallen splittrad värld där godhetens apostlar gestaltade av Chief Inspector Barnaby, monsieur Poirot och andra i den långa raden brottsbekämpare leder oss alla in i ljuset. I varje avsnitt av Morden i Midsomer finns det naturligtvis en handfull människor med många års sorgearbete framför sig, men skurken - själva symptomet på det onda - avslöjas alltid och landar inom lås och bom.

Sommaren då Lisa Holm mördades kunde jag dock inte se ett enda avsnitt av Morden i Midsomer. Det var som att dikt och verklighet flöt ihop på ett alltför grymt sätt. Dock blev jag alltmer varse om att mord på teve inte kan karaktäriseras som underhållning utan snarare som någon slags terapiform. Och bland de starkaste intrycken jag fick av processen med Lisa Holm var de ögonblicksbilder som enskilda poliser gav uttryck för i sociala medier. De blev godhetens apostlar personifierade där de vattnade marken i Blomberg med sina tårar.

Nåväl. När den verklighet som borde kunna vara kontrollerbar inte automatiskt slutar gott inte gör det skapar det frustration i mig. Kanske vittnar det om längtan efter ett integrerat förhållningssätt sprunget ur den kända och så användbara sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att förstå skillnaden. Jag vet att det aldrig kommer att sluta krigas i denna världen - krig har pågått alltsedan jägar- och samlarsamhället gick över i jordbrukssamhälle och bofasthet - och därför gör det mig lugnare att veta att det finns folk som viger sina liv åt att lindra nöden.

Men när romaner inte har lyckliga slut? Ett kommersiellt trick förmodligen, ty lagom till nästa semester kommer nog uppföljaren, men existentiellt är det inte ett bra upplägg. Det är en avspegling av livet som inte alltid slutar bra eller ens är bra vid alla hållplatser, men fiktionen är just fiktion och en möjlighet att drömma sig bort till en tillvaro där ont bekämpas och nedslås. Tillbaka till Edens lustgård där vi dock har möjligheten att välja både kunskapen och livet. Jo, inte ens i Första Moseboken slutade historien om Edens lustgård väl, kanske ett bevis på att mytologiska berättelser i våra religiösa urkunder inte är endast fiktion utan faktiskt avspeglar en upplevd verklighet.

Jag behöver milda färger en stund och ställer undan de gula tagetesen. Nu är det vita och ljuslila luktärter som med sin renhet och skönhet får fylla mitt sinne. Det där nya mobilspelet som går ut på att hitta pokémonfigurer i stadsmiljö tänker jag inte ge mig på. Jag orkar inte fånga några monster. Det får Chief Inspector Barnaby hållas med under tiden jag kurar ihop mig under filten.

 

Hiss: Trots allt verkar det vara ett bra år för den vitryggiga hackspetten.

Diss: Känns det inte som att det blir fler och fler terrorbrott nuförtiden?

En skräckroman i bästa Stephen King-anda blev naturligtvis sträckläst (ljuvliga semester som tillåter detta frossande!) som den bladvändare den är. Däremot blev jag oerhört besviken över slutet. Jag ska inte avslöja mer om bokens karaktär för att inte ödelägga spänningsmomentet för presumtiva läsare - men jag blev bestört och för att använda ett modeuttryck närmast kränkt över att historien inte slutade i dur.

Det är ett känt och omvittnat psykologiskt fenomen att människan gärna frotterar sig i fiktiv ond bråd död för att få känslan över kontroll över en fallen splittrad värld där godhetens apostlar gestaltade av Chief Inspector Barnaby, monsieur Poirot och andra i den långa raden brottsbekämpare leder oss alla in i ljuset. I varje avsnitt av Morden i Midsomer finns det naturligtvis en handfull människor med många års sorgearbete framför sig, men skurken - själva symptomet på det onda - avslöjas alltid och landar inom lås och bom.

Sommaren då Lisa Holm mördades kunde jag dock inte se ett enda avsnitt av Morden i Midsomer. Det var som att dikt och verklighet flöt ihop på ett alltför grymt sätt. Dock blev jag alltmer varse om att mord på teve inte kan karaktäriseras som underhållning utan snarare som någon slags terapiform. Och bland de starkaste intrycken jag fick av processen med Lisa Holm var de ögonblicksbilder som enskilda poliser gav uttryck för i sociala medier. De blev godhetens apostlar personifierade där de vattnade marken i Blomberg med sina tårar.

Nåväl. När den verklighet som borde kunna vara kontrollerbar inte automatiskt slutar gott inte gör det skapar det frustration i mig. Kanske vittnar det om längtan efter ett integrerat förhållningssätt sprunget ur den kända och så användbara sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att förstå skillnaden. Jag vet att det aldrig kommer att sluta krigas i denna världen - krig har pågått alltsedan jägar- och samlarsamhället gick över i jordbrukssamhälle och bofasthet - och därför gör det mig lugnare att veta att det finns folk som viger sina liv åt att lindra nöden.

Men när romaner inte har lyckliga slut? Ett kommersiellt trick förmodligen, ty lagom till nästa semester kommer nog uppföljaren, men existentiellt är det inte ett bra upplägg. Det är en avspegling av livet som inte alltid slutar bra eller ens är bra vid alla hållplatser, men fiktionen är just fiktion och en möjlighet att drömma sig bort till en tillvaro där ont bekämpas och nedslås. Tillbaka till Edens lustgård där vi dock har möjligheten att välja både kunskapen och livet. Jo, inte ens i Första Moseboken slutade historien om Edens lustgård väl, kanske ett bevis på att mytologiska berättelser i våra religiösa urkunder inte är endast fiktion utan faktiskt avspeglar en upplevd verklighet.

Jag behöver milda färger en stund och ställer undan de gula tagetesen. Nu är det vita och ljuslila luktärter som med sin renhet och skönhet får fylla mitt sinne. Det där nya mobilspelet som går ut på att hitta pokémonfigurer i stadsmiljö tänker jag inte ge mig på. Jag orkar inte fånga några monster. Det får Chief Inspector Barnaby hållas med under tiden jag kurar ihop mig under filten.

 

Hiss: Trots allt verkar det vara ett bra år för den vitryggiga hackspetten.

Diss: Känns det inte som att det blir fler och fler terrorbrott nuförtiden?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.