20 jul 2016 04:00

20 jul 2016 04:00

Höll livrädd för ögonen i över två timmar

JOHANNA BEIJBOM

Ibland undrar jag varför man utsätter sig själv för vissa saker, saker som är obehagliga, jobbiga eller som gör en helt skräckslagen.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det är nog själva adrenalinet som lockar. Som när man sätter sig i en av nöjesfältets berg-o-dalbanor. Obehaget i magen finns med hela vägen i kön fram tills man slår sig ner i sätet. Det pirrar och känns olustigt. Men man vet att den känslan snart kommer bytas ut mot en enorm adrenalinkick. Lyckoruset efter är då verkligen värt pirret innan. Som när någon kastar sig ut ifrån ett flygplan med en fallskärm på ryggen. Känns ju helt livsfarligt men de som har gjort det ett x antal gånger vänjer sig säkert och tappar nog tillslut obehaget och lever på adrenalinet efteråt. Personligen så pirrar det i hel kroppen bara vid tanken på att hoppa ifrån 10 000 meters höjd. Magen knyter sig men ändå så lockar det otroligt mycket att kanske någon gång testa på det. Man är ju bra konstig ibland.

Något som kanske inte är på samma obehagliga nivå men ändå får en att rysa till är att kolla på skräckfilm. Jag kommer ihåg min första skräckfilmsupplevelse med råge. Vi satt ett stort gäng med tjejer hemma hos mig och vi kan väl ha varit i tolvårsåldern. Tanken var väl att vi skulle se en komedi eller något som självklart innehöll hästar men det var tydligen inte en av de äldre tjejerna så sugen på. Hon hade smugit med sig en film ifrån sin storebror där bara filmomslaget fick det att stocka sig i halsen på mig. Det var inget mindre än Alfred Hitchcock- klassikern Psycho som vi skulle ge oss på. Ingen av de andra protesterade och jag hade ju aldrig upplevt en skräckfilm förut så jag visste ju inte vad jag hade att vänta. I över en och en halv timme framåt satt jag med en kudde framför ögonen och bad för mig själv att den skulle ta slut. Självklart lyckades jag dock se den fruktansvärt blodiga duschscenen och ni kan ju själva räkna ut vem som vägrade dra för duschdraperiet i flera veckor efter det. Mamma var galen på att hela badrummet var nedstänkt av vatten när jag var klar. Några år senare när jag blev lite äldre såg jag och min kompis Charlotte minst en skräckfilm i veckan. Vi älskade att kura in oss i varsin filt och känna pirret i magen som infann sig. Efter filmen var vi inte lika tuffa som innan men ändå gjorde vi det om och om igen. Nu när man har blivit ännu äldre så har man väl äntligen insett hur onödigt det är att utsätta sig själv för rädsla på det sättet. Fast jag kan erkänna att jag faktiskt fortfarande tittar på skräckfilm lite då och då. Som för några veckor sen när jag och min kära vän Josephine gjorde det eminenta misstaget att se en rysare på bio. Tänk er, större skärm, högre ljud och över 50 andra skräckslagna människor som skriker. Efter den första läskiga scenen övervägde vi att gå ut, men övertalade varandra att ändå stanna en liten stund till. Det Josephine upprepade till mig med jämna mellanrum under hela filmens gång var, kom ihåg att det bara är på låtsas. Men ändå satt vi båda två och höll både för öron och ögon i över två timmar. Jaja, nu har vi i alla fall testat på det och det är säkert något vi aldrig mer kommer att vilja gör om. Det är ju konstigt att man utsätter sig själv för sådana dumheter ibland.

Tackar veta jag Sunes sommar, Sällskapsresan eller Jönssonligan då behöver man inte ens tänka på att sova med tänd lampa utan somnar gott med ett leende på läpparna.

 

Hiss: Romantiska komedier

Diss: Dåliga slut.

Det är nog själva adrenalinet som lockar. Som när man sätter sig i en av nöjesfältets berg-o-dalbanor. Obehaget i magen finns med hela vägen i kön fram tills man slår sig ner i sätet. Det pirrar och känns olustigt. Men man vet att den känslan snart kommer bytas ut mot en enorm adrenalinkick. Lyckoruset efter är då verkligen värt pirret innan. Som när någon kastar sig ut ifrån ett flygplan med en fallskärm på ryggen. Känns ju helt livsfarligt men de som har gjort det ett x antal gånger vänjer sig säkert och tappar nog tillslut obehaget och lever på adrenalinet efteråt. Personligen så pirrar det i hel kroppen bara vid tanken på att hoppa ifrån 10 000 meters höjd. Magen knyter sig men ändå så lockar det otroligt mycket att kanske någon gång testa på det. Man är ju bra konstig ibland.

Något som kanske inte är på samma obehagliga nivå men ändå får en att rysa till är att kolla på skräckfilm. Jag kommer ihåg min första skräckfilmsupplevelse med råge. Vi satt ett stort gäng med tjejer hemma hos mig och vi kan väl ha varit i tolvårsåldern. Tanken var väl att vi skulle se en komedi eller något som självklart innehöll hästar men det var tydligen inte en av de äldre tjejerna så sugen på. Hon hade smugit med sig en film ifrån sin storebror där bara filmomslaget fick det att stocka sig i halsen på mig. Det var inget mindre än Alfred Hitchcock- klassikern Psycho som vi skulle ge oss på. Ingen av de andra protesterade och jag hade ju aldrig upplevt en skräckfilm förut så jag visste ju inte vad jag hade att vänta. I över en och en halv timme framåt satt jag med en kudde framför ögonen och bad för mig själv att den skulle ta slut. Självklart lyckades jag dock se den fruktansvärt blodiga duschscenen och ni kan ju själva räkna ut vem som vägrade dra för duschdraperiet i flera veckor efter det. Mamma var galen på att hela badrummet var nedstänkt av vatten när jag var klar. Några år senare när jag blev lite äldre såg jag och min kompis Charlotte minst en skräckfilm i veckan. Vi älskade att kura in oss i varsin filt och känna pirret i magen som infann sig. Efter filmen var vi inte lika tuffa som innan men ändå gjorde vi det om och om igen. Nu när man har blivit ännu äldre så har man väl äntligen insett hur onödigt det är att utsätta sig själv för rädsla på det sättet. Fast jag kan erkänna att jag faktiskt fortfarande tittar på skräckfilm lite då och då. Som för några veckor sen när jag och min kära vän Josephine gjorde det eminenta misstaget att se en rysare på bio. Tänk er, större skärm, högre ljud och över 50 andra skräckslagna människor som skriker. Efter den första läskiga scenen övervägde vi att gå ut, men övertalade varandra att ändå stanna en liten stund till. Det Josephine upprepade till mig med jämna mellanrum under hela filmens gång var, kom ihåg att det bara är på låtsas. Men ändå satt vi båda två och höll både för öron och ögon i över två timmar. Jaja, nu har vi i alla fall testat på det och det är säkert något vi aldrig mer kommer att vilja gör om. Det är ju konstigt att man utsätter sig själv för sådana dumheter ibland.

Tackar veta jag Sunes sommar, Sällskapsresan eller Jönssonligan då behöver man inte ens tänka på att sova med tänd lampa utan somnar gott med ett leende på läpparna.

 

Hiss: Romantiska komedier

Diss: Dåliga slut.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.