22 jul 2016 04:00

28 jul 2016 08:17

Tydligen inte livet som sådant vi är rädda om

FLEMMING MOURITSEN

Tack vare vädrets entusiastiska regnande och min bristande entusiasm för trädgårdsarbete hade gräset vuxit sig långt i trädgården. Det var verkligen hög tid att ta fram gräsklipparen, vare sig jag ville eller inte.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Dessutom visade det sig att det just då var dags för små grodorna igen, som inte är lustiga att se om de kommer ut under gräsklipparen i delar, så jag pausade många gånger och räddade väl bortåt trettio smågrodors liv under klippningen... och en daggmask.

Däremot hade jag inga betänkligheter över att meja ner insekter eller bruna sniglar som låg i gräset. Så vissa varelser skonade jag medan jag utan samvetsbetänkligheter dödade andra. Körande gräsklipparen fram och tillbaka i solskenet funderade jag på hur det kunde komma sig.

Jag kan döda. Det upptäckte jag för många år sedan då min dåvarande hyresvärdinnas tokiga särbo tänkte ta livet av en kull med nyfödda kattungar. Han skulle precis till att lägga dem i en jutesäck med en tegelsten i och kasta alltihop i sjön. Jag blev rasande och hindrade honom från att döda dem på det hemska sättet, men fick då ta hand om avlivningen själv.

Efter mycket vånda slog jag ihjäl dem en efter en mot en sten och kollade noga att de var döda innan jag tog nästa. Det var förfärligt och jag behövde en stor whisky när jag var klar, men jag kunde göra det. Så därefter har jag avlivat ett antal djur, men bara när de varit sjuka eller skadade och jag har alltid känt ett stort obehag när jag gjort det.

Tydligen är det inte livet som sådant vi är rädda om, utan vi värderar vilka varelser vi tycker om och vill ha kvar. Små grodor, söta – plocka ur vägen. Sniglar och insekter, lite obehagliga – låt gräsklipparen rulla.

Är det samma mekanismer som är i spel när människor dödar andra människor? Den personen, tycker jag om – den får leva... Den personen, av fel sort – den får dö. Ser vi på De Andra som något annat än människor? När vi kristna bedrev korståg så kom tydligen de religiösa ledarna runt budet: Du Skall Icke Döda genom att häva att gud menade att man inte fick döda kristna. Saracener däremot var lovligt byte.

För en vecka sedan såg en intervju på tv med en man vars brorson dött, fullständigt i onödan (hans ord), under den korta och meningslösa militärkuppen. Tidigare samma dag rapporterades det om den fruktansvärda händelsen i Nice där en man körde på en massa människor med en lastbil. Det undersöks nu om det verkligen var Islamiska staten som låg bakom, eller om det var en ensam galnings verk, men varför måste alla dessa för mördaren okända människor dö?

I USA dödar vita poliser svarta män så nu dödar svarta män vita poliser. Mellanöstern vågar jag nästan inte nämna för där är ohyggligheterna för omfattande.

Jag begriper inte vad vi människor håller på med. Steget från att befria ett djur från sitt lidande till att döda en människa måste vara ohyggligt stort, så vad måste man passera för gräns för att göra det? Det känns obegripligt, speciellt med tanke på den vånda jag själv känner inför att befria en husdjursråtta från sitt lidande när den ligger och har kramper.

Jag vet inte vad det är som styr oss eller hur vi kan vara så fruktansvärt grymma mot varandra, jag vet bara att jag blir oerhört ledsen när jag hör om hemskheterna... och jag har blivit ledsen alltför ofta på sistone.

 

Hiss: Läkare utan gränser, Röda korset och andra organisationer som har modet att hjälpa utsatta människor på farliga platser.

Diss: Vapenlobbyn i USA som anser att lösningen på problemet med allt våld i samhället är att beväpna alla.

Dessutom visade det sig att det just då var dags för små grodorna igen, som inte är lustiga att se om de kommer ut under gräsklipparen i delar, så jag pausade många gånger och räddade väl bortåt trettio smågrodors liv under klippningen... och en daggmask.

Däremot hade jag inga betänkligheter över att meja ner insekter eller bruna sniglar som låg i gräset. Så vissa varelser skonade jag medan jag utan samvetsbetänkligheter dödade andra. Körande gräsklipparen fram och tillbaka i solskenet funderade jag på hur det kunde komma sig.

Jag kan döda. Det upptäckte jag för många år sedan då min dåvarande hyresvärdinnas tokiga särbo tänkte ta livet av en kull med nyfödda kattungar. Han skulle precis till att lägga dem i en jutesäck med en tegelsten i och kasta alltihop i sjön. Jag blev rasande och hindrade honom från att döda dem på det hemska sättet, men fick då ta hand om avlivningen själv.

Efter mycket vånda slog jag ihjäl dem en efter en mot en sten och kollade noga att de var döda innan jag tog nästa. Det var förfärligt och jag behövde en stor whisky när jag var klar, men jag kunde göra det. Så därefter har jag avlivat ett antal djur, men bara när de varit sjuka eller skadade och jag har alltid känt ett stort obehag när jag gjort det.

Tydligen är det inte livet som sådant vi är rädda om, utan vi värderar vilka varelser vi tycker om och vill ha kvar. Små grodor, söta – plocka ur vägen. Sniglar och insekter, lite obehagliga – låt gräsklipparen rulla.

Är det samma mekanismer som är i spel när människor dödar andra människor? Den personen, tycker jag om – den får leva... Den personen, av fel sort – den får dö. Ser vi på De Andra som något annat än människor? När vi kristna bedrev korståg så kom tydligen de religiösa ledarna runt budet: Du Skall Icke Döda genom att häva att gud menade att man inte fick döda kristna. Saracener däremot var lovligt byte.

För en vecka sedan såg en intervju på tv med en man vars brorson dött, fullständigt i onödan (hans ord), under den korta och meningslösa militärkuppen. Tidigare samma dag rapporterades det om den fruktansvärda händelsen i Nice där en man körde på en massa människor med en lastbil. Det undersöks nu om det verkligen var Islamiska staten som låg bakom, eller om det var en ensam galnings verk, men varför måste alla dessa för mördaren okända människor dö?

I USA dödar vita poliser svarta män så nu dödar svarta män vita poliser. Mellanöstern vågar jag nästan inte nämna för där är ohyggligheterna för omfattande.

Jag begriper inte vad vi människor håller på med. Steget från att befria ett djur från sitt lidande till att döda en människa måste vara ohyggligt stort, så vad måste man passera för gräns för att göra det? Det känns obegripligt, speciellt med tanke på den vånda jag själv känner inför att befria en husdjursråtta från sitt lidande när den ligger och har kramper.

Jag vet inte vad det är som styr oss eller hur vi kan vara så fruktansvärt grymma mot varandra, jag vet bara att jag blir oerhört ledsen när jag hör om hemskheterna... och jag har blivit ledsen alltför ofta på sistone.

 

Hiss: Läkare utan gränser, Röda korset och andra organisationer som har modet att hjälpa utsatta människor på farliga platser.

Diss: Vapenlobbyn i USA som anser att lösningen på problemet med allt våld i samhället är att beväpna alla.

  • Flemming Mouritsen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.