27 jul 2016 04:00

27 jul 2016 04:00

Akilles, vår fyrbente hjälte

JOHANNA BEIJBOM

För snart tio år sedan somnade vår fina hund Fanny in. Hon hade då levt ett väldigt långt och härligt liv och hon var som många andra hundägare säger om sina vovvar, världens snällaste hund.

Tomrummet som blev av henne var fruktansvärt jobbigt och vi klarade inte av att komma hem utan att mötas av en glad viftande svans. För oss var ett hem utan en hund bara ett hus.

Hela familjen var helt överens om att vi var tvungna att skaffa oss en ny familjemedlem som skulle få tassa omkring där hemma. Mamma satt på nätet i flera timmar och sökte efter olika hundraser och kennlar. Efter mycket om och men så hittade vi helt rätt.

En Border Collie hane fanns om vi ville ha honom. Hela familjen slängde sig i bilen och vi sa väl att vi enbart skulle åka och titta på honom, men den historien har man väl hört förr. Några timmar senare satt vi med vår nya lilla kille i famnen och var helt stormförälskade.

Det är näst intill olagligt att vara så söt som han var som valp. Han hade en svart/vit lurvig päls och både tassar och öron som han ej hade vuxit i än. Man kunde ju inte bli annat än knäsvag. Jag och min bror var de som skulle få bestämma namnet på den lille krabaten. Efter lite bollande fram och tillbaka mellan tio olika förslag så kläckte jag Akilles, då han för oss var helt gudomlig.

Att ha en valp i huset igen var något vi både älskade och ibland blev lite smått frustrerade över. Söndertuggade skor, kiss på golvet och en och en annan större olycka fick man ju räkna med, tur att sötheten vägde upp rätt rejält.

Akilles var och är en väldigt speciell och rolig vovve. Han upptäckte snabbt att han hade instinkter i kroppen som bara ploppade upp ifrån ingenstans dagen då han såg våra hästar för första gången. Vi har en väldigt stor inhägnad trädgård där han kan springa helt fritt och precis utanför går hästarna och betar i sina hagar.

Ni kan ju räkna ut själva vem som satt blickstilla bakom staketet och följde dem med blicken utan att blinka dag ut och dag in. Men så fort någon av hästarna gjorde någon rörelse som inte hörde till vanligheterna enligt honom som till exempel att de rullade sig så for han upp som skjuten ur en kanon och skällde.

Akilles tog verkligen sin instinkt till en högre nivå då han en dag satt inne i huset på övervåningen och blickade ut genom balkongdörren. Rätt som det var blev han helt tokig och skällde som en galning, han rusade ner till mamma och pappa på nedervåningen och gnällde, hoppade och skällde. Mamma förstod att han ville säga dem något och sprang fram till fönstret.

Mycket riktigt, en av hästarna hade kommit över på fel sidan av staketet och sprang förvirrad utmed tomtgränsen. Mamma flög ut och fick tack och lov tag på honom, det kunde gått riktigt illa då det ligger en rätt så trafikerad väg inte så långt ifrån. Vilken hjälte han blev Akilles, han räddade verkligen vår fina nordsvensk den dagen.

Han är otrolig när det kommer till att ha koll på både oss i familjen och de andra djuren på gården. Vi har tyvärr inte kvar några egna hästar längre men två somrar i rad nu har vi lånat ut våra beteshagar till andra pollar så ni kan tänka er hur glad vår fantastiska Borde Collie är nu då han äntligen får spana lite igen. Ja, vad vore livet utan dessa små underbara liv, väldigt tomt och tråkigt säger jag. Ett liv utan en hund är då inget för mig.

 

Hiss: Människans bästa vän

Diss: Till de som inte kan ta hand om sina djur

Tomrummet som blev av henne var fruktansvärt jobbigt och vi klarade inte av att komma hem utan att mötas av en glad viftande svans. För oss var ett hem utan en hund bara ett hus.

Hela familjen var helt överens om att vi var tvungna att skaffa oss en ny familjemedlem som skulle få tassa omkring där hemma. Mamma satt på nätet i flera timmar och sökte efter olika hundraser och kennlar. Efter mycket om och men så hittade vi helt rätt.

En Border Collie hane fanns om vi ville ha honom. Hela familjen slängde sig i bilen och vi sa väl att vi enbart skulle åka och titta på honom, men den historien har man väl hört förr. Några timmar senare satt vi med vår nya lilla kille i famnen och var helt stormförälskade.

Det är näst intill olagligt att vara så söt som han var som valp. Han hade en svart/vit lurvig päls och både tassar och öron som han ej hade vuxit i än. Man kunde ju inte bli annat än knäsvag. Jag och min bror var de som skulle få bestämma namnet på den lille krabaten. Efter lite bollande fram och tillbaka mellan tio olika förslag så kläckte jag Akilles, då han för oss var helt gudomlig.

Att ha en valp i huset igen var något vi både älskade och ibland blev lite smått frustrerade över. Söndertuggade skor, kiss på golvet och en och en annan större olycka fick man ju räkna med, tur att sötheten vägde upp rätt rejält.

Akilles var och är en väldigt speciell och rolig vovve. Han upptäckte snabbt att han hade instinkter i kroppen som bara ploppade upp ifrån ingenstans dagen då han såg våra hästar för första gången. Vi har en väldigt stor inhägnad trädgård där han kan springa helt fritt och precis utanför går hästarna och betar i sina hagar.

Ni kan ju räkna ut själva vem som satt blickstilla bakom staketet och följde dem med blicken utan att blinka dag ut och dag in. Men så fort någon av hästarna gjorde någon rörelse som inte hörde till vanligheterna enligt honom som till exempel att de rullade sig så for han upp som skjuten ur en kanon och skällde.

Akilles tog verkligen sin instinkt till en högre nivå då han en dag satt inne i huset på övervåningen och blickade ut genom balkongdörren. Rätt som det var blev han helt tokig och skällde som en galning, han rusade ner till mamma och pappa på nedervåningen och gnällde, hoppade och skällde. Mamma förstod att han ville säga dem något och sprang fram till fönstret.

Mycket riktigt, en av hästarna hade kommit över på fel sidan av staketet och sprang förvirrad utmed tomtgränsen. Mamma flög ut och fick tack och lov tag på honom, det kunde gått riktigt illa då det ligger en rätt så trafikerad väg inte så långt ifrån. Vilken hjälte han blev Akilles, han räddade verkligen vår fina nordsvensk den dagen.

Han är otrolig när det kommer till att ha koll på både oss i familjen och de andra djuren på gården. Vi har tyvärr inte kvar några egna hästar längre men två somrar i rad nu har vi lånat ut våra beteshagar till andra pollar så ni kan tänka er hur glad vår fantastiska Borde Collie är nu då han äntligen får spana lite igen. Ja, vad vore livet utan dessa små underbara liv, väldigt tomt och tråkigt säger jag. Ett liv utan en hund är då inget för mig.

 

Hiss: Människans bästa vän

Diss: Till de som inte kan ta hand om sina djur

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.