03 aug 2016 04:00

03 aug 2016 04:00

Jag saknar dig mer och mer för varje dag

KRÖNIKA

Ibland önskar jag att tiden bara ska rinna iväg så att längden ifrån den där dagen ska vara så långt borta som möjligt då man ofta säger att tiden läker alla sår. Samtidigt vill jag att tid och rum ska stå helt stilla så att det känns som att vi träffades igår.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I morgon är det exakt ett halvår sedan jag höll min morfar i handen en sista gång.

Ett halvår, det är hela sex månader, 182,5 dagar eller rent av 4380 timmar, för mig känns det både som igår och som en evighet.

Här om dagen åkte jag förbi hans hem där han bodde den sista tiden, jag tittade som vanligt på ren rutin upp mot hans fönster för att se om det lös. Det gjorde det, och för en sekund så kändes det som hans lampa, men det såg jag ju snabbt att den var utbytt mot någon annans. Även gardinerna var nya. Morfars orkidéer som han hade i fönstret står nu hemma hos mamma och pappa och blommar fortfarande. Jag passerar även uteplatsen där vi för bara ett år sedan satt i solen och njöt av varsin glass. Morfar älskade jordgubbstruten och det kunde hända att vi fick gå till affären en gång extra då han gärna avnjöt två. Man skulle njuta av livets goda ting och det kan jag inget mer än att hålla med om.

Vi kunde sitta länge, länge och prata om allt mellan himmel och jord. Jag fick alltid berätta om alla mina sånguppdrag och han älskade att få bläddra igenom min mobil med videoklipp ifrån scenen. Då han inte kunde ta sig till platser jag uppträdde på så såg jag till att dokumentera lite då och då så att han hade att lyssna och titta på i efterhand.

Det bästa som fanns var när han berättade om något av alla hans äventyr i livet, om personer han träffat eller om något busstreck han gjorde som barn. Det finns ingen som kan återberätta så detaljrikt eller med en sådan inlevelse som morfar gjorde. Och när han kom igång och prata om något historiskt slag så blev man helt trollbunden, man satt som ett ljus och bara njöt av stunden. Saknar hans röst nått så fruktansvärt. Vilken tur att han hann berätta så himla mycket för oss som han gjorde för då kan vi idag tillsammans sitta och skratta och gråta åt hans minnen och historier. Tack för det morfar.

Förra veckan skulle han fyllt 81 år. På hans 80-årsdag slog han upp SLA och läste som på alla andra onsdagar mina krönikor men den här dagen handlade den om just honom. Han blev stolt som en tupp och klippte ur texten och satte upp den på väggen. Vi firade hans dag med tårta och sång och det gick inte en födelsedag utan att han ville höra sin favoritlåt. En kväll i juni. Han älskade den. Det var också den jag sjöng vid hans kista i en nedtonad och alldeles egen version på hans begravning. I fredags under Allsång på krogen, på morfars födelsedag tillägnade jag honom Lasse Berghagens vackra låt, och jag slår vad om att han satt där uppe och log med hela ansiktet så där som bara han kunde göra när publiken sjöng med för full hals. Jag har fortfarande svårt att förstå att han faktiskt är borta, att vi aldrig mer kommer kunna sitta och skratta ihop igen eller att jag aldrig mer kommer kunna få ge honom världens längsta kram. En sak lovar jag dig morfar, du ska inte behöva vara utan En kväll i juni en enda födelsedag. I fredags stod jag vid din grav och sjöng och jag kommer fortsätta med det. ”Ja, det var en kväll i juni då när sommaren är som bäst, hon dansade för morfar som hon gillar allra mest. Jag älskar dig”!

 

Hiss: Att solen sken på din födelsedag

Diss: När saknaden gör så fruktansvärt ont

I morgon är det exakt ett halvår sedan jag höll min morfar i handen en sista gång.

Ett halvår, det är hela sex månader, 182,5 dagar eller rent av 4380 timmar, för mig känns det både som igår och som en evighet.

Här om dagen åkte jag förbi hans hem där han bodde den sista tiden, jag tittade som vanligt på ren rutin upp mot hans fönster för att se om det lös. Det gjorde det, och för en sekund så kändes det som hans lampa, men det såg jag ju snabbt att den var utbytt mot någon annans. Även gardinerna var nya. Morfars orkidéer som han hade i fönstret står nu hemma hos mamma och pappa och blommar fortfarande. Jag passerar även uteplatsen där vi för bara ett år sedan satt i solen och njöt av varsin glass. Morfar älskade jordgubbstruten och det kunde hända att vi fick gå till affären en gång extra då han gärna avnjöt två. Man skulle njuta av livets goda ting och det kan jag inget mer än att hålla med om.

Vi kunde sitta länge, länge och prata om allt mellan himmel och jord. Jag fick alltid berätta om alla mina sånguppdrag och han älskade att få bläddra igenom min mobil med videoklipp ifrån scenen. Då han inte kunde ta sig till platser jag uppträdde på så såg jag till att dokumentera lite då och då så att han hade att lyssna och titta på i efterhand.

Det bästa som fanns var när han berättade om något av alla hans äventyr i livet, om personer han träffat eller om något busstreck han gjorde som barn. Det finns ingen som kan återberätta så detaljrikt eller med en sådan inlevelse som morfar gjorde. Och när han kom igång och prata om något historiskt slag så blev man helt trollbunden, man satt som ett ljus och bara njöt av stunden. Saknar hans röst nått så fruktansvärt. Vilken tur att han hann berätta så himla mycket för oss som han gjorde för då kan vi idag tillsammans sitta och skratta och gråta åt hans minnen och historier. Tack för det morfar.

Förra veckan skulle han fyllt 81 år. På hans 80-årsdag slog han upp SLA och läste som på alla andra onsdagar mina krönikor men den här dagen handlade den om just honom. Han blev stolt som en tupp och klippte ur texten och satte upp den på väggen. Vi firade hans dag med tårta och sång och det gick inte en födelsedag utan att han ville höra sin favoritlåt. En kväll i juni. Han älskade den. Det var också den jag sjöng vid hans kista i en nedtonad och alldeles egen version på hans begravning. I fredags under Allsång på krogen, på morfars födelsedag tillägnade jag honom Lasse Berghagens vackra låt, och jag slår vad om att han satt där uppe och log med hela ansiktet så där som bara han kunde göra när publiken sjöng med för full hals. Jag har fortfarande svårt att förstå att han faktiskt är borta, att vi aldrig mer kommer kunna sitta och skratta ihop igen eller att jag aldrig mer kommer kunna få ge honom världens längsta kram. En sak lovar jag dig morfar, du ska inte behöva vara utan En kväll i juni en enda födelsedag. I fredags stod jag vid din grav och sjöng och jag kommer fortsätta med det. ”Ja, det var en kväll i juni då när sommaren är som bäst, hon dansade för morfar som hon gillar allra mest. Jag älskar dig”!

 

Hiss: Att solen sken på din födelsedag

Diss: När saknaden gör så fruktansvärt ont

  • Johanna Beijbom

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.