04 aug 2016 04:00

04 aug 2016 04:00

Den försvagande regeringsmakten

KRÖNIKA

Svaga regeringar utan majoritet. Är det framtiden? Är det något som vi får vänja oss vid? Det verkar faktiskt inte bättre än så. Minoritetsregeringar hör snarare till regel än undantag i Sverige men möjligheten för en sådan att uträtta något bestående är svårt och problemen hopar sig. De starka regeringarnas tid är förbi.

Sedan enkammarriksdagens införande i Sverige i början på 1970-talet är det bara centerledaren Thorbjörn Fälldin och moderatledaren Fredrik Reinfeldt som har lett majoritetsregeringar i Sverige. De båda regeringscheferna har i realiteten gjort något ovanligt. Oftast har Sverige styrts av minoritetsregeringar men som har haft en tydlig parlamentarisk bas i riksdagen.

Sedan valet 2014 är det Stefan Löfven som är statsminister för en minoritetsregering med företrädare för S och MP. Den förfogar bara över 138 av rikdagens 349 mandat och når bara upp till 154 om man adderar Vänsterpartiets mandat. Det är långt ifrån den magiska 175-gränsen som innebär majoritet.

Löfvens minoritetsregering är den svagaste som tillträtt sedan Ola Ullstens lilla enpartiregering på 1970-talet men den hade å andra sidan en borgerlig majoritet i riksdagen att ofta falla tillbaka på. Dagens parlamentariska verklighet i riksdagen är också den mest komplexa som vi har skådat sedan demokratins genombrott på 1920-talet.

Anledningen till det är Sverigedemokraterna som kom in i riksdagen 2010 med knappt sex procent av rösterna och som sedan fördubblade sitt röstantal i valet 2014. De andra partierna har inte velat samarbeta med SD och de båda politiska blocken har närmast tävlat med varandra i att visa sin avsky till partiet. De har inte sällan använt partiet som ett slagträ i debatten där båda sidor har anklagat varandra med att vara mest lika SD. Partiet har hela tiden vuxit och i vissa opinionsundersökningar har SD omkring 20 procent av väljarna.

Redan under den förra mandatperioden efter valet 2010 hade SD inflytande. Fredrik Reinfeldt och Alliansen fick förvisso ett starkare stöd av väljarna än 2006 men förlorade sin majoritet när mandaten blev dyrare då åtta partier skulle dela på dem. Mindre än en procent eller två tusen röster om man så ville skiljde Reinfeldts regering ifrån egen majoritet och det blev högst påtagligt hösten 2013 när den rödgröna oppositionen tillsammans med SD gjorde gemensam sak och bröt ut en del av budgeten.

Efter valet 2014 var det dags igen fast då i ännu större omfattning. Då valde SD att använda sin position som tungan på vågen för att fälla Löfvens första budget genom att inte följa praxis och rösta på Alliansens budgetmotion.

Det ledde till decemberöverenskommelsen, förkortad DÖ, mellan regeringen och alliansen för att förhindra en repris av budgetkaoset. Uppgörelsen gick kortfattat ut på att den största partikonstellationen skulle få sin statsministerkandidat vald och sin budget igenom riksdagen. DÖ sprack mindre än ett år senare när Kristdemokraterna avvisade den på sitt riksting.

Trots att DÖ inte längre gäller lever den ändå i praktiken vidare när partierna i Alliansen väljer att lägga enskilda budgetmotioner för att inte ge SD inflytande. Däremot har Alliansen inget emot att få SD:s stöd i andra frågor. Det är högst motsägelsefullt men ändå en realitet.

Svensk politik har förmodligen aldrig tidigare varit mer oförutsägbar. Risken är uppenbar att svaga regeringar uträttar mindre än starka och just nu har svensk politik med dess blockpolitik bara det förstnämnda att erbjuda. Det är förödande och något som jag tror att vi kommer att få betala ett högt pris för när vi så småningom blickar tillbaka på 2010-talet och tiden som kommer att följa.

Det vi ser är en försvagande regeringsmakt som inte alls är bra för Sverige. Det för tankarna knappt 100 år tillbaka i tiden för den som kan sin historia.

Rickard Sandler var på 1920-talet socialdemokratisk statsminister för en minoritetsregering som hade förlorat en avgörande omröstning i riksdagen. Han drog då med en av de skarpaste formuleringar som har gjorts sin egen slutsats och som ånyo går att erinra sig i dessa dagar:

”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas åt att förfalla”.

Sedan enkammarriksdagens införande i Sverige i början på 1970-talet är det bara centerledaren Thorbjörn Fälldin och moderatledaren Fredrik Reinfeldt som har lett majoritetsregeringar i Sverige. De båda regeringscheferna har i realiteten gjort något ovanligt. Oftast har Sverige styrts av minoritetsregeringar men som har haft en tydlig parlamentarisk bas i riksdagen.

Sedan valet 2014 är det Stefan Löfven som är statsminister för en minoritetsregering med företrädare för S och MP. Den förfogar bara över 138 av rikdagens 349 mandat och når bara upp till 154 om man adderar Vänsterpartiets mandat. Det är långt ifrån den magiska 175-gränsen som innebär majoritet.

Löfvens minoritetsregering är den svagaste som tillträtt sedan Ola Ullstens lilla enpartiregering på 1970-talet men den hade å andra sidan en borgerlig majoritet i riksdagen att ofta falla tillbaka på. Dagens parlamentariska verklighet i riksdagen är också den mest komplexa som vi har skådat sedan demokratins genombrott på 1920-talet.

Anledningen till det är Sverigedemokraterna som kom in i riksdagen 2010 med knappt sex procent av rösterna och som sedan fördubblade sitt röstantal i valet 2014. De andra partierna har inte velat samarbeta med SD och de båda politiska blocken har närmast tävlat med varandra i att visa sin avsky till partiet. De har inte sällan använt partiet som ett slagträ i debatten där båda sidor har anklagat varandra med att vara mest lika SD. Partiet har hela tiden vuxit och i vissa opinionsundersökningar har SD omkring 20 procent av väljarna.

Redan under den förra mandatperioden efter valet 2010 hade SD inflytande. Fredrik Reinfeldt och Alliansen fick förvisso ett starkare stöd av väljarna än 2006 men förlorade sin majoritet när mandaten blev dyrare då åtta partier skulle dela på dem. Mindre än en procent eller två tusen röster om man så ville skiljde Reinfeldts regering ifrån egen majoritet och det blev högst påtagligt hösten 2013 när den rödgröna oppositionen tillsammans med SD gjorde gemensam sak och bröt ut en del av budgeten.

Efter valet 2014 var det dags igen fast då i ännu större omfattning. Då valde SD att använda sin position som tungan på vågen för att fälla Löfvens första budget genom att inte följa praxis och rösta på Alliansens budgetmotion.

Det ledde till decemberöverenskommelsen, förkortad DÖ, mellan regeringen och alliansen för att förhindra en repris av budgetkaoset. Uppgörelsen gick kortfattat ut på att den största partikonstellationen skulle få sin statsministerkandidat vald och sin budget igenom riksdagen. DÖ sprack mindre än ett år senare när Kristdemokraterna avvisade den på sitt riksting.

Trots att DÖ inte längre gäller lever den ändå i praktiken vidare när partierna i Alliansen väljer att lägga enskilda budgetmotioner för att inte ge SD inflytande. Däremot har Alliansen inget emot att få SD:s stöd i andra frågor. Det är högst motsägelsefullt men ändå en realitet.

Svensk politik har förmodligen aldrig tidigare varit mer oförutsägbar. Risken är uppenbar att svaga regeringar uträttar mindre än starka och just nu har svensk politik med dess blockpolitik bara det förstnämnda att erbjuda. Det är förödande och något som jag tror att vi kommer att få betala ett högt pris för när vi så småningom blickar tillbaka på 2010-talet och tiden som kommer att följa.

Det vi ser är en försvagande regeringsmakt som inte alls är bra för Sverige. Det för tankarna knappt 100 år tillbaka i tiden för den som kan sin historia.

Rickard Sandler var på 1920-talet socialdemokratisk statsminister för en minoritetsregering som hade förlorat en avgörande omröstning i riksdagen. Han drog då med en av de skarpaste formuleringar som har gjorts sin egen slutsats och som ånyo går att erinra sig i dessa dagar:

”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas åt att förfalla”.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.