10 aug 2016 04:00

10 aug 2016 04:00

Efterrätten som blev rena katastrofen

JOHANNA BEIJBOM

Förra veckan skulle jag bjuda hem några av mina tjejkompisar på en liten matbit. En av dess tjejer som skulle komma på middagen var min kära svägerska Ida som för övrigt är en klippa i köket. Vi var båda lediga hela dagen så vi tänkte att vi förenar nytta med nöje vilket skulle inkludera både handling och matlagning. Huvudrätten hade vi redan planerat, det skulle bli Pulled pork i pitabröd med massa goda grönsaker och såser.

Eftersom båda älskar efterrätter överlag så ville vi göra något som vi inte hade gjort förut. Vi spånade lite på vad vi skulle kunna hitta på, en krispig blåbärspaj går ju alltid hem men det var ett för vanligt kort tyckte båda. Jag hade för några veckor sedan blivit bjuden på mitt livs godaste vita chokladkladdkaka hos min kära granne Josephine.

Jag skickade genast iväg ett mess till henne för att få receptet. Någon minut senare fick jag det till min mobil med följdtexten, jag brukar inte följa instruktionerna så noga utan gå mer på känsla. Och eftersom den var så otroligt god så tänkte jag att vi skulle göra detsamma. Väl inne på Ica så inhandlade vi alla ingredienser till både huvudrätt och efterrätt.

Kände på oss hur bra det skulle bli. När vi kom hem tänkte vi att vi skulle börja med själva efterrätten då den skulle stå i kylen en bra stund innan servering. Jag tog fram det fina messet med receptet och hade i bakhuvet att vi skulle gå mer på känsla. Jag ska väl erkänna att jag inte är sådär jättehemma på bakning och sådant. Har för övrigt en oerhört skön bakhistoria att dela med mig om här en dag. Men jag visste ju att Ida är otrolig i köket så jag litade blankt på att hon kunde det där med känsla som Jossan pratade om. Ida kläcker dock någon minut innan vi sätter igång att hon inte alls är så duktig på just kakor och sådant. Okej, där försvann mitt lugn.

Men med två kloka huvuden så skulle vi väl fixa det här. Vi skulle först smälta chokladen i ett vattenbad, lätt som en plätt. Sedan kom alla andra ingredienser in i bilden, det var socker, mjöl, ägg, vaniljsocker ja, allt sött och gott man kan tänka sig. Det skulle vispas poröst och smältas smör om vartannat. Det lät mycket enklare än det var och vi blev nu båda rätt stressade. Plötsligt plingar det på dörren och Jossan kliver in. Hon märker av frustrationen i köket och undrar lite snällt vad vi håller på med. Hon förklarar att vi blandat det mesta fel och hällt allt i bunken i fel ordning. Hon skrattade lite lätt åt oss, men vi gav inte upp.

Det sista som skulle i var en nypa flingsalt. Jag tog tag i saltburken och pang, där flög allt innehåll över hela oss och hela köksgolvet. Det var salt precis överallt. Hur frustrerade vi än blev då så höll vi på att dö av skratt, fick i stort sett ingen luft. Hur kan man misslyckas så med något som verkar vara så enkelt. Det var bara att ta fram dammsugaren och börja städa. Samtidigt slänger Ida in formen i ugnen. Där skulle den stå en stund, tydligen en stund som vi totalt glömde av. Efter ett tag började det lukta lite suspekt och då slog det oss att vi glömt av kakan i ugnen. Ut tog vi en mörkbrun, lite bränd men ändå rätt charmig efterrätt.

Där kom skrattanfall två för dagen. Det tredje kom när alla tjejerna anlänt, huvudrätten var uppäten och när vi tillsammans skulle avnjuta den så kallade vita chokladkladdkakan. Det var inte längre en dessert utan mer ett tillhygge. Man skulle lätt kunna använda den som ett vapen. Den var som en betongfrisbee. Man fick gnaga loss bitar. Tjejerna låg ner på bordet och skrattade åt vårt misslyckande. Och vi kände väl själva jag och Ida att vi kanske inte riktigt tog hem priset för bästa efterrätt denna gång. Men vad gör det, vi fick oss några riktigt goda skratt och det är ju ändå glädjen i matlagningen man vill åt, eller?!

 

Hiss: Att man kan ha väldigt kul när man lagar mat tillsammans

Diss: Att det inte alltid blir som man tänkt sig

Eftersom båda älskar efterrätter överlag så ville vi göra något som vi inte hade gjort förut. Vi spånade lite på vad vi skulle kunna hitta på, en krispig blåbärspaj går ju alltid hem men det var ett för vanligt kort tyckte båda. Jag hade för några veckor sedan blivit bjuden på mitt livs godaste vita chokladkladdkaka hos min kära granne Josephine.

Jag skickade genast iväg ett mess till henne för att få receptet. Någon minut senare fick jag det till min mobil med följdtexten, jag brukar inte följa instruktionerna så noga utan gå mer på känsla. Och eftersom den var så otroligt god så tänkte jag att vi skulle göra detsamma. Väl inne på Ica så inhandlade vi alla ingredienser till både huvudrätt och efterrätt.

Kände på oss hur bra det skulle bli. När vi kom hem tänkte vi att vi skulle börja med själva efterrätten då den skulle stå i kylen en bra stund innan servering. Jag tog fram det fina messet med receptet och hade i bakhuvet att vi skulle gå mer på känsla. Jag ska väl erkänna att jag inte är sådär jättehemma på bakning och sådant. Har för övrigt en oerhört skön bakhistoria att dela med mig om här en dag. Men jag visste ju att Ida är otrolig i köket så jag litade blankt på att hon kunde det där med känsla som Jossan pratade om. Ida kläcker dock någon minut innan vi sätter igång att hon inte alls är så duktig på just kakor och sådant. Okej, där försvann mitt lugn.

Men med två kloka huvuden så skulle vi väl fixa det här. Vi skulle först smälta chokladen i ett vattenbad, lätt som en plätt. Sedan kom alla andra ingredienser in i bilden, det var socker, mjöl, ägg, vaniljsocker ja, allt sött och gott man kan tänka sig. Det skulle vispas poröst och smältas smör om vartannat. Det lät mycket enklare än det var och vi blev nu båda rätt stressade. Plötsligt plingar det på dörren och Jossan kliver in. Hon märker av frustrationen i köket och undrar lite snällt vad vi håller på med. Hon förklarar att vi blandat det mesta fel och hällt allt i bunken i fel ordning. Hon skrattade lite lätt åt oss, men vi gav inte upp.

Det sista som skulle i var en nypa flingsalt. Jag tog tag i saltburken och pang, där flög allt innehåll över hela oss och hela köksgolvet. Det var salt precis överallt. Hur frustrerade vi än blev då så höll vi på att dö av skratt, fick i stort sett ingen luft. Hur kan man misslyckas så med något som verkar vara så enkelt. Det var bara att ta fram dammsugaren och börja städa. Samtidigt slänger Ida in formen i ugnen. Där skulle den stå en stund, tydligen en stund som vi totalt glömde av. Efter ett tag började det lukta lite suspekt och då slog det oss att vi glömt av kakan i ugnen. Ut tog vi en mörkbrun, lite bränd men ändå rätt charmig efterrätt.

Där kom skrattanfall två för dagen. Det tredje kom när alla tjejerna anlänt, huvudrätten var uppäten och när vi tillsammans skulle avnjuta den så kallade vita chokladkladdkakan. Det var inte längre en dessert utan mer ett tillhygge. Man skulle lätt kunna använda den som ett vapen. Den var som en betongfrisbee. Man fick gnaga loss bitar. Tjejerna låg ner på bordet och skrattade åt vårt misslyckande. Och vi kände väl själva jag och Ida att vi kanske inte riktigt tog hem priset för bästa efterrätt denna gång. Men vad gör det, vi fick oss några riktigt goda skratt och det är ju ändå glädjen i matlagningen man vill åt, eller?!

 

Hiss: Att man kan ha väldigt kul när man lagar mat tillsammans

Diss: Att det inte alltid blir som man tänkt sig

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.