13 aug 2016 06:00

13 aug 2016 06:00

Angelägen bok om de ensamkommande

KARIN LÅNGSTRÖM

Det har talats och skrivits mycket om ensamkommande flyktingbarn den här sommaren.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Barn och barn, tänker kanske någon. Det är inga barn, det är tonåringar, sa en indignerad hallänning i radions Ring P1 i veckan.

Barn är en dock till dess 18-årsdagen inträffar, och vilken ålder de som kommer från krigsdrabbade länder kommer är mer problematiskt att komma fram till en vad den oinsatte ens kan komma i närheten av att förstå.

För den som nu inte på egen hand talat med en av dessa ensamkommande individer, eller ens kommit i närheten av, men också för den som har ett fördjupat intresse för humanism professionellt eller privat, finns det en alldeles nyutkommen bok som nästan skulle vara obligatorisk att läsa för den som dristar sig att problematisera ämnet migration.

Abdi Elmi är 14 år när han sätter sig på bussen mot Etiopien för att företa sig den långa resan mot Europa. Han beskriver först helt osentimentalt hur det var att växa upp i Mogadishu, Somalias huvudstad, med våldet och kulsprutesmattret som en självklar del av vardagen. Redan små barn kan av ljudet skilja en AK47:a eller en BM-21:a från ett granatgevär.

Strider mellan klanerna, krigsherrarnas och milismännens grymhet och sedan den etiopiska armén och terrorgruppen Al Shabaab lämnade ingen oberörd och stanken från ruttnande människokroppar efter ett flyganfall var något som invånarna helt enkelt fick vänja sig vid.

Det är ett vanligt trick hos militärer (vi ser det också i t tex Syrien) att först bomba ett hus, sjukhus eller skola, och sen komma tillbaka efter en stund för att bomba dem som förtvivlat försöker gräva fram anhöriga i rasmassorna.

Abdis familj tror att det kommer att bli säkrare för honom i Europa. Både Al Shabaab och regeringstrupperna försöker värva honom att bli soldat - men det enda han vill är att studera och bidra till samhällsutvecklingen.

Varje kilometer på väg mot Europa är en kamp. En del ger upp. Abdi ger ord åt Sahadias öde: hon blir tvångsbortgift, våldtagen och fånge i någon våldsverkares hem. Abderaham dör i Land Cruisern som tar dem genom Saharas öken. Maten och vattnet är slut för länge sedan och människor dör av törst och utmattning.

I början stannar chaufförerna och begraver kroppen i sanden. Efter ett tag orkar ingen med det längre utan kropparna slängs bara ut. Abdi skriver: Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.

Abdi överlever svälten och hettan i Sahara, överlever fängelset i Libyen, båtfärden över Medelhavet och hamnar i ett nytt fängelse i Malta, hans drömmars Europa. Han får numret WW10, hans fingeravtryck tas och därmed blir det svårt att få uppehållstillstånd i de mer humana länderna. Men det vet han inte då och han hade förresten inget val.

Till slut hamnar han hos imamen i Rinkeby, får hjälp av svenska asylaktivister och till slut får han uppehållstillstånd i Sverige. Men flykten tog fyra år av hans liv. Han längtar efter sin familj, han plågas svårt av minnen från barndomen och flykten. Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en.

Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, det vet ingenting. Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi har varit med om, försökt börja leva igen. Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.

 

Hiss: Japans kejsare Akihito, 82, sägs vilja abdikera trots att det inte är möjligt enligt japansk lag. Men Akihito ska också han få njuta pensionärslivets stilla dagar, tycker vi inte det?

Diss : En mycket världslig fråga, men vädret. Vill vi inte ha värmen tillbaka?

Barn och barn, tänker kanske någon. Det är inga barn, det är tonåringar, sa en indignerad hallänning i radions Ring P1 i veckan.

Barn är en dock till dess 18-årsdagen inträffar, och vilken ålder de som kommer från krigsdrabbade länder kommer är mer problematiskt att komma fram till en vad den oinsatte ens kan komma i närheten av att förstå.

För den som nu inte på egen hand talat med en av dessa ensamkommande individer, eller ens kommit i närheten av, men också för den som har ett fördjupat intresse för humanism professionellt eller privat, finns det en alldeles nyutkommen bok som nästan skulle vara obligatorisk att läsa för den som dristar sig att problematisera ämnet migration.

Abdi Elmi är 14 år när han sätter sig på bussen mot Etiopien för att företa sig den långa resan mot Europa. Han beskriver först helt osentimentalt hur det var att växa upp i Mogadishu, Somalias huvudstad, med våldet och kulsprutesmattret som en självklar del av vardagen. Redan små barn kan av ljudet skilja en AK47:a eller en BM-21:a från ett granatgevär.

Strider mellan klanerna, krigsherrarnas och milismännens grymhet och sedan den etiopiska armén och terrorgruppen Al Shabaab lämnade ingen oberörd och stanken från ruttnande människokroppar efter ett flyganfall var något som invånarna helt enkelt fick vänja sig vid.

Det är ett vanligt trick hos militärer (vi ser det också i t tex Syrien) att först bomba ett hus, sjukhus eller skola, och sen komma tillbaka efter en stund för att bomba dem som förtvivlat försöker gräva fram anhöriga i rasmassorna.

Abdis familj tror att det kommer att bli säkrare för honom i Europa. Både Al Shabaab och regeringstrupperna försöker värva honom att bli soldat - men det enda han vill är att studera och bidra till samhällsutvecklingen.

Varje kilometer på väg mot Europa är en kamp. En del ger upp. Abdi ger ord åt Sahadias öde: hon blir tvångsbortgift, våldtagen och fånge i någon våldsverkares hem. Abderaham dör i Land Cruisern som tar dem genom Saharas öken. Maten och vattnet är slut för länge sedan och människor dör av törst och utmattning.

I början stannar chaufförerna och begraver kroppen i sanden. Efter ett tag orkar ingen med det längre utan kropparna slängs bara ut. Abdi skriver: Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.

Abdi överlever svälten och hettan i Sahara, överlever fängelset i Libyen, båtfärden över Medelhavet och hamnar i ett nytt fängelse i Malta, hans drömmars Europa. Han får numret WW10, hans fingeravtryck tas och därmed blir det svårt att få uppehållstillstånd i de mer humana länderna. Men det vet han inte då och han hade förresten inget val.

Till slut hamnar han hos imamen i Rinkeby, får hjälp av svenska asylaktivister och till slut får han uppehållstillstånd i Sverige. Men flykten tog fyra år av hans liv. Han längtar efter sin familj, han plågas svårt av minnen från barndomen och flykten. Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en.

Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, det vet ingenting. Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi har varit med om, försökt börja leva igen. Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.

 

Hiss: Japans kejsare Akihito, 82, sägs vilja abdikera trots att det inte är möjligt enligt japansk lag. Men Akihito ska också han få njuta pensionärslivets stilla dagar, tycker vi inte det?

Diss : En mycket världslig fråga, men vädret. Vill vi inte ha värmen tillbaka?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.