18 aug 2016 04:00

18 aug 2016 04:00

Vid bordet i paralyserat säkerhetsråd

LINUS HELLMAN

Sverige tar plats i FN:s säkerhetsråd för perioden 2017–2018. Det är första gången på nästan två decennier som Sverige sitter med i världens högst beslutande organ när det gäller att tolka och försvara den internationella rätten. FN i all ära men det är ändå inom ramen för EU som vi kan påverka utvecklingen allra mest och efter Brexit blir Nato än viktigare för säkerheten i vår absoluta närhet.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

”Vi, de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”.

Så inleds FN-stadgan och den valde också utrikesminister Margot Wallström (S) att referera till när hon i februari läste upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen.

Det var en helt naturlig passage i en utrikesdeklaration för en rödgrön regering som har gjort det till sitt uttalade mål att Sverige tar en plats i Förenta nationernas säkerhetsråd. Att det har varit en högprioriterad fråga har varit tydligt och illustrerade sig inte minst av den svenska kampanjens paroll om ”Globalt engagemang, obunden röst”. Det väckte med rätta frågor och kritik och slogan drogs sedermera också tillbaka.

Sverige är ju medlem i den Europeiska unionen sedan 1995 och vi förankrar vår utrikespolitik tillsammans med de andra EU-länderna. Att vi skulle vara obundna de andra EU-länderna är givetvis rent nonsens men texten passade väl in i den svenska FN-kampanjen. Utrikesministern har åkt runt i världen och propagerat för Sveriges sak med alla till buds stående medel. Regeringen har uppenbarligen bedrivit en lyckosam kampanj eftersom Sverige valdes in i säkerhetsrådet redan i den första röstningsomgången tidigare i somras. Sverige fick då fler röster än både Nederländerna och Italien. En framgång men till vilket pris? Röster är inte gratis och kampanjen har kostat i både pengar och förtroendekapital.

Förståsigpåarna menar att den svenska platsen gick att förutse redan innan. Italien har suttit där sex gånger och Nederländerna har suttit fem gånger i säkerhetsrådet. Det var matematik som talade för Sverige som dittills bara hade suttit där tre gånger.

Jag har skrivit om FN tidigare i den här kolumnen och belyst defekterna med den internationella fredsorganisationen.

Den 24 oktober 1945 grundades FN, med målet att förhindra krig och främja internationellt samarbete. Sverige blev medlem 1946 och idag har FN 193 medlemstater. Där har ni bakgrunden. Men det blir värre när vi kommer till verkligheten. Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

Det räcker med att säga Srebeniza och Rwanda för att en skammens rodnad ska fylla hela FN-skrapan på Manhattan i New York, USA. Det är två folkmord i modern tid (1994–1995) där FN förblev passivt, maktlöst och såg på medan minoritetsgrupper som bosniska muslimer och tutsier utplånades. Detta är en mörk fläck i FN:s historia.

Det kryllar av motsägelser i FN där alla stater, demokratier som diktaturer, har varsin röst. Detta oavsett om det är länder där folk har valt sina ledare genom val eller det är länder där ledarna styr genom våld eller hot om våld mot sitt eget folk. Det är bra med arenor där olika stater kan diskutera med varandra men den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Mänskliga rättigheter är inte något som man kan eller ska förhandla om.

Denna blockering i säkerhetsrådet vittnar om ett råd som är helt impotent och bara kan se på medan brott mot mänskligheten och den internationella rätten fortsätter att begås världen över. I realiteten är platsen i säkerhetsrådet oerhört överskattad. I dessa tider borde Sverige lägga mer energi på EU och i och med Brexit blir Natos roll än mer betydelsefullt i vår del av världen.

Jag brukar tillstå att FN förmodligen är den bästa organisation vi kan få bland alla särintressen som präglar vår värld men jag är inte längre lika säker ens på den saken.

Det räcker med att säga Syrien så förstår de allra flesta vad jag menar.

”Vi, de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”.

Så inleds FN-stadgan och den valde också utrikesminister Margot Wallström (S) att referera till när hon i februari läste upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen.

Det var en helt naturlig passage i en utrikesdeklaration för en rödgrön regering som har gjort det till sitt uttalade mål att Sverige tar en plats i Förenta nationernas säkerhetsråd. Att det har varit en högprioriterad fråga har varit tydligt och illustrerade sig inte minst av den svenska kampanjens paroll om ”Globalt engagemang, obunden röst”. Det väckte med rätta frågor och kritik och slogan drogs sedermera också tillbaka.

Sverige är ju medlem i den Europeiska unionen sedan 1995 och vi förankrar vår utrikespolitik tillsammans med de andra EU-länderna. Att vi skulle vara obundna de andra EU-länderna är givetvis rent nonsens men texten passade väl in i den svenska FN-kampanjen. Utrikesministern har åkt runt i världen och propagerat för Sveriges sak med alla till buds stående medel. Regeringen har uppenbarligen bedrivit en lyckosam kampanj eftersom Sverige valdes in i säkerhetsrådet redan i den första röstningsomgången tidigare i somras. Sverige fick då fler röster än både Nederländerna och Italien. En framgång men till vilket pris? Röster är inte gratis och kampanjen har kostat i både pengar och förtroendekapital.

Förståsigpåarna menar att den svenska platsen gick att förutse redan innan. Italien har suttit där sex gånger och Nederländerna har suttit fem gånger i säkerhetsrådet. Det var matematik som talade för Sverige som dittills bara hade suttit där tre gånger.

Jag har skrivit om FN tidigare i den här kolumnen och belyst defekterna med den internationella fredsorganisationen.

Den 24 oktober 1945 grundades FN, med målet att förhindra krig och främja internationellt samarbete. Sverige blev medlem 1946 och idag har FN 193 medlemstater. Där har ni bakgrunden. Men det blir värre när vi kommer till verkligheten. Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

Det räcker med att säga Srebeniza och Rwanda för att en skammens rodnad ska fylla hela FN-skrapan på Manhattan i New York, USA. Det är två folkmord i modern tid (1994–1995) där FN förblev passivt, maktlöst och såg på medan minoritetsgrupper som bosniska muslimer och tutsier utplånades. Detta är en mörk fläck i FN:s historia.

Det kryllar av motsägelser i FN där alla stater, demokratier som diktaturer, har varsin röst. Detta oavsett om det är länder där folk har valt sina ledare genom val eller det är länder där ledarna styr genom våld eller hot om våld mot sitt eget folk. Det är bra med arenor där olika stater kan diskutera med varandra men den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Mänskliga rättigheter är inte något som man kan eller ska förhandla om.

Denna blockering i säkerhetsrådet vittnar om ett råd som är helt impotent och bara kan se på medan brott mot mänskligheten och den internationella rätten fortsätter att begås världen över. I realiteten är platsen i säkerhetsrådet oerhört överskattad. I dessa tider borde Sverige lägga mer energi på EU och i och med Brexit blir Natos roll än mer betydelsefullt i vår del av världen.

Jag brukar tillstå att FN förmodligen är den bästa organisation vi kan få bland alla särintressen som präglar vår värld men jag är inte längre lika säker ens på den saken.

Det räcker med att säga Syrien så förstår de allra flesta vad jag menar.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.