19 aug 2016 04:00

19 aug 2016 04:00

Vi behöver alla ett räcke att hålla oss i

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Häromnatten satt jag och tittade på OS-sändningarna och råkade snubbla in på boxningen, finalen i herrarnas nittioenkilosklass. Och kombattanternas vilda slag mot varandra fick mig att tänka på trappräcket ner till källaren som jag monterade kvällen innan.

Logiskt va?

I början av sommaren beslutade fästmön och jag att det var dags att slutföra renoveringen av källartrappan och kontoret som vi påbörjade två år tidigare. Ett av de första momenten var att plocka bort trappräcket för att kunna tapetsera om. Det var lite mer dramatiskt än det låter då det inte finns någon vägg på räckets sida, så det var fullt möjligt att ramla av trappan och falla ner på kontorsgolvet.

De första dagarna var också lite otäcka men vi vande oss relativt snart och tänkte snart inte på faran längre. Men efter några månader var vi så pass klara att det var dags att hämta in räcket och montera det.

Och det var nu insikten kom.


När vi belåtet hade beundrat det nymonterade räcket en stund och provgått trappan några gånger så insåg jag hur mycket jag hade saknat räcket och vilken trygghet det innebär att kunna lägga handen på det när jag går i trappan.

Jag satte det i relation till livet i stort. Vi upplever alla perioder eller stunder i livet då vi känner oss otrygga och behöver ett räcke att hålla i... mentalt. För stundom gungar verkligheten under våra fötter, det kan vara förhållandet som hamnar i kris, eller man blir av med jobbet, en närstående går bort, eller så kan ens hem brinna upp.

I sådana situationer gäller inte uttrycket att ensam är stark utan man behöver ett stöd av något slag, ett räcke.


Det kan vara familj, vänner, fackföreningen eller försäkringsbolaget som ställer upp för en, antingen med praktisk hjälp eller att ha någon att prata med. Många människor söker sin inre trygghet i religionen. Men oavsett var man finner det så behöver vi alla någon eller något att hålla i när marken plötsligt rycks undan under våra fötter.

Med det i tankarna undrade jag var boxarna hittar sitt trygga räcke när de ensamma kliver in i den fyrkantiga ringen för att möta en person som har som enda ambition att slå dem på käften tills de ligger? Jag själv skulle aldrig våga, men någonstans ifrån måste de hämta någon form av inre trygghet för att klara av det. Är det tränarna som ropar på dem från ringside? Är det en inre tilltro till att deras träning och talang är bättre än motståndarens? Eller är de övertygade om att gud står på deras sida nu när de tänker ge sig in i nävarnas envig?

Någon form av trappräcke måste de väl ändå ha inom sig? Kan det vara det som kallas att ha en ryggrad?

I så fall har jag ingen.

 

Hiss: Fotoutställningen Imagine av Erik Johansson på Västergötlands museum i Skara. Störthäftig!

Diss: De människor som inte nöjer sig med att ha en privat relation till sin gud, utan som anser att alla som tror annorlunda måste ändra sig.

Häromnatten satt jag och tittade på OS-sändningarna och råkade snubbla in på boxningen, finalen i herrarnas nittioenkilosklass. Och kombattanternas vilda slag mot varandra fick mig att tänka på trappräcket ner till källaren som jag monterade kvällen innan.

Logiskt va?

I början av sommaren beslutade fästmön och jag att det var dags att slutföra renoveringen av källartrappan och kontoret som vi påbörjade två år tidigare. Ett av de första momenten var att plocka bort trappräcket för att kunna tapetsera om. Det var lite mer dramatiskt än det låter då det inte finns någon vägg på räckets sida, så det var fullt möjligt att ramla av trappan och falla ner på kontorsgolvet.

De första dagarna var också lite otäcka men vi vande oss relativt snart och tänkte snart inte på faran längre. Men efter några månader var vi så pass klara att det var dags att hämta in räcket och montera det.

Och det var nu insikten kom.


När vi belåtet hade beundrat det nymonterade räcket en stund och provgått trappan några gånger så insåg jag hur mycket jag hade saknat räcket och vilken trygghet det innebär att kunna lägga handen på det när jag går i trappan.

Jag satte det i relation till livet i stort. Vi upplever alla perioder eller stunder i livet då vi känner oss otrygga och behöver ett räcke att hålla i... mentalt. För stundom gungar verkligheten under våra fötter, det kan vara förhållandet som hamnar i kris, eller man blir av med jobbet, en närstående går bort, eller så kan ens hem brinna upp.

I sådana situationer gäller inte uttrycket att ensam är stark utan man behöver ett stöd av något slag, ett räcke.


Det kan vara familj, vänner, fackföreningen eller försäkringsbolaget som ställer upp för en, antingen med praktisk hjälp eller att ha någon att prata med. Många människor söker sin inre trygghet i religionen. Men oavsett var man finner det så behöver vi alla någon eller något att hålla i när marken plötsligt rycks undan under våra fötter.

Med det i tankarna undrade jag var boxarna hittar sitt trygga räcke när de ensamma kliver in i den fyrkantiga ringen för att möta en person som har som enda ambition att slå dem på käften tills de ligger? Jag själv skulle aldrig våga, men någonstans ifrån måste de hämta någon form av inre trygghet för att klara av det. Är det tränarna som ropar på dem från ringside? Är det en inre tilltro till att deras träning och talang är bättre än motståndarens? Eller är de övertygade om att gud står på deras sida nu när de tänker ge sig in i nävarnas envig?

Någon form av trappräcke måste de väl ändå ha inom sig? Kan det vara det som kallas att ha en ryggrad?

I så fall har jag ingen.

 

Hiss: Fotoutställningen Imagine av Erik Johansson på Västergötlands museum i Skara. Störthäftig!

Diss: De människor som inte nöjer sig med att ha en privat relation till sin gud, utan som anser att alla som tror annorlunda måste ändra sig.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.