22 aug 2016 04:00

22 aug 2016 04:00

Man kan ju börja med att säga hej

KRÖIKA: PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det första som slog mig var vänligheten. Min ovetenskapliga undersökning visade ganska snabbt att de vanligaste orden i Calgary i Kanada är ursäkta och tack. Jag fick det bekräftat av Dennis, en av teaterlärarna, som berättade att han kommit på sig själv med att inleda sina mejl med att be om ursäkt för att han inte svarat så snabbt som han tyckte att han borde gjort. Och då svarade han ändå väldigt fort.

Den enda otrevliga som jag träffade var en busschaufför som nog hellre hade spelat i ZZ Top än att köra buss att döma av skägg och solglasögon. (Om de i bandet hetsäter äpple ska jag låta vara osagt för det vet jag inte, men den här busschauffören gillade äpplen).


Men kändes inte den här vänligheten en smula påklistrad? Nej, faktiskt inte. Det är trevligt när kassörskan i affären småpratar lite och packar varorna åt en (även om jag tyckte det var väldigt oergonomiskt). Man kunde till och med få varorna utburna till bilen (jag hade inte min med mig så jag hoppade det erbjudandet). Det är trevligt när bussresan känns som en rolig utflykt för att busschauffören (minus ZZ Top-gubben) är härligt familjär. Resenärerna tackar när de går av bussen och alla önskar varandra en trevlig dag. Även ute på gator och torg hann dök vänligheten upp.

– Har du långt kvar att gå? undrade en posthämtande dam på väg in i sin bil när jag skyndade hemåt och åskovädret var på gång.

– Vet ni vart ni ska? undrade en man som stannade sin bil när han såg mig och min nya japanska vän stå och peka fundersamt i ett gathörn.


Men det som slog mig mest var att man faktiskt pratar med folk man inte känner. Man hälsar när man möter någon (kanske inte på en trottoar mitt i stan men ändå). Man hälsar och kanske till och med småpratar om man går förbi någon som pysslar i trädgården. Man kanske berömmer någon för att man tycker att den har fina skor.

– Jag gillar dina skor, sa en man när jag stod och väntade på bussen i mina gula basketkängor.

Sådant livar upp. Jag skulle vilja att vi var lite mer på det här sättet i Sverige. Vi är vänliga här också och jag säger inte att vi är otrevliga, men rent generellt kanske lite mer tystlåtna eller vad man nu ska använda för ord. Hur den här förändringen ska gå till vet jag inte. Men man kan ju börja med att säga hej. Det är dock svårt att hälsa när den man möter tittar ner eller bort som om man inte fanns. Jag diskuterade det här med min nyfunna vän från Norge som också gillade vänligheten.

– Det tar nog tid att ändra Skandinavien till det bättre, så det går säkert snabbare att resa till den goda stämningen, sa Erlend.

Jag hoppas att han har fel.

 

Hiss

Hösten är på gång. Jag gillar hösten. Alla färgglada löv och krispiga luften.

Diss

Alltför mycket höstregn. Det slipper jag helst.

Det första som slog mig var vänligheten. Min ovetenskapliga undersökning visade ganska snabbt att de vanligaste orden i Calgary i Kanada är ursäkta och tack. Jag fick det bekräftat av Dennis, en av teaterlärarna, som berättade att han kommit på sig själv med att inleda sina mejl med att be om ursäkt för att han inte svarat så snabbt som han tyckte att han borde gjort. Och då svarade han ändå väldigt fort.

Den enda otrevliga som jag träffade var en busschaufför som nog hellre hade spelat i ZZ Top än att köra buss att döma av skägg och solglasögon. (Om de i bandet hetsäter äpple ska jag låta vara osagt för det vet jag inte, men den här busschauffören gillade äpplen).


Men kändes inte den här vänligheten en smula påklistrad? Nej, faktiskt inte. Det är trevligt när kassörskan i affären småpratar lite och packar varorna åt en (även om jag tyckte det var väldigt oergonomiskt). Man kunde till och med få varorna utburna till bilen (jag hade inte min med mig så jag hoppade det erbjudandet). Det är trevligt när bussresan känns som en rolig utflykt för att busschauffören (minus ZZ Top-gubben) är härligt familjär. Resenärerna tackar när de går av bussen och alla önskar varandra en trevlig dag. Även ute på gator och torg hann dök vänligheten upp.

– Har du långt kvar att gå? undrade en posthämtande dam på väg in i sin bil när jag skyndade hemåt och åskovädret var på gång.

– Vet ni vart ni ska? undrade en man som stannade sin bil när han såg mig och min nya japanska vän stå och peka fundersamt i ett gathörn.


Men det som slog mig mest var att man faktiskt pratar med folk man inte känner. Man hälsar när man möter någon (kanske inte på en trottoar mitt i stan men ändå). Man hälsar och kanske till och med småpratar om man går förbi någon som pysslar i trädgården. Man kanske berömmer någon för att man tycker att den har fina skor.

– Jag gillar dina skor, sa en man när jag stod och väntade på bussen i mina gula basketkängor.

Sådant livar upp. Jag skulle vilja att vi var lite mer på det här sättet i Sverige. Vi är vänliga här också och jag säger inte att vi är otrevliga, men rent generellt kanske lite mer tystlåtna eller vad man nu ska använda för ord. Hur den här förändringen ska gå till vet jag inte. Men man kan ju börja med att säga hej. Det är dock svårt att hälsa när den man möter tittar ner eller bort som om man inte fanns. Jag diskuterade det här med min nyfunna vän från Norge som också gillade vänligheten.

– Det tar nog tid att ändra Skandinavien till det bättre, så det går säkert snabbare att resa till den goda stämningen, sa Erlend.

Jag hoppas att han har fel.

 

Hiss

Hösten är på gång. Jag gillar hösten. Alla färgglada löv och krispiga luften.

Diss

Alltför mycket höstregn. Det slipper jag helst.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.