31 aug 2016 04:00

31 aug 2016 04:00

Jag var en Spice Girls-tjej sju dagar i veckan

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I förra krönikan pratade jag om åldersnoja och åldersskillnad och att man ibland önskade sig en resa i en tidsmaskin. Jag skulle som sagt aldrig vilja åka in i framtiden utan mer tillbaka till vissa stunder i livet. I fredags kan man säga att jag verkligen klev in i min tidsmaskin och backade tillbaka till slutet av 90-talet. Jag befann mig på utestället Plateaux där Dr Bombay och Drömhus spelade.

Den förstnämnde känner ni nog igen ifrån hiten Calcutta. Han såg precis ut som på omslaget till den singel jag köpte 1998 med just den låten, då var jag 11 år. Det var som att tiden stått stilla. Han brände av både den och en hel drös med låtar som man har stått på lågstadiediscona och kört step touch till. Det roliga är att man fortfarande kan sjunga med i hans galna låttexter. Drömhus är en tjej som egentligen heter Therese Grankvist. Hennes största hit är väl ändå covern på Freestyles Vill ha dig. Och den kan jag lova gick på repeat i flickrummet hemma hos mamma och pappa. Efter det hitsläppet kom hon med i Melodifestivalen med låten Stjärna på himmelen och den lärde jag mig helt utantill och uppträdde med på roliga timman i skolan som vi alltid hade på fredagar.


Det var det man längtade till varje måndag när man gick in och satte sig i sin skolbänk. Hjärnan gick på högvarv med massa val och alternativ på låtar man skulle mima till. I min klass på låg- och mellanstadiet så var vi endast fem tjejer.

Ett ojämnt antal vilket ibland inte alltid var så bra fram tills den dagen då det helt plötsligt var alldeles perfekt. Jag kläckte idén med att vi skulle uppträda som gruppen Spice Girls.

De var fem och vi var fem, kunde inte bli bättre då alla fick varsin roll och kunde vara med och delta, ingen blev utanför. Tjejerna nappade direkt och jag som var ett stort Spice Girls-fan hade alla videos ifrån deras turnéer så det var bara att sitta och studera deras stilar och danssteg. Vem som skulle vara vem var inga problem att bestämma då alla tjejerna redan hade varsin favorit och ingen hade den samma. Jag gillade den rödhåriga, lite galna tjejen Geri så jag fick helt enkelt bli henne. När jag satt i frisörstolen och berättade om att vi skulle uppträda på roliga timman i skolan och att jag då skulle vara just Geri så tyckte min frisör att jag skulle gå all in. Hon tog fram en bild på henne och frågade om hon fick försöka sig på att klippa och färga likadant så att vi då skulle bli mer lika.


 

sen med att svara ja på den frågan. Likheten blev väl inte slående, men jag hade en betydligt mer uppklippt och galnare frisyr med massa röda och blonda slingor i. Kanske ingen frisyr jag hade valt idag, men då var jag supernöjd och var helt säker på att folk skulle tro att det var Geri som klev ut ifrån Frisören i Skultorp 1998.

Vi repade på nästan varenda rast i skolan och till slut satte vi mimandet och dansstegen riktigt bra. Fredagen kom då vi skulle ha vårt första framträdande. Alla var jättenervösa. Vi ställde oss framför hela klassen, Carro som var den kaxiga Melanie B sprang och tryckte på Play på cd-spelaren och sedan fort tillbaka till sin position. Första låten var Wannabe. Vi gjorde kanske fem-sex låtar till efter den och när vi hade kört klart den sista så jublade hela klassen och skrek en gång till, precis som de gjorde på de riktiga konserterna. Vi var alldeles lyriska och körde Wannabe ännu en gång som vårt extranummer. Efter det framträdandet var vi Spice Girls sju dagar i veckan och uppträdde varje fredag i flera veckor på roliga timman. Så kul och roligt att i fredags på Plateaux få lite nostalgikänslor som tog mig tillbaka till tiden då jag var 11 år och i fantasin jobbade heltid som bandmedlem i en av världens då största tjejgrupper. Det var tider det.

 

Hiss: Att musiken förde oss fem tjejer närmre varandra i klassen.

Diss: Att jag aldrig fick chansen att se Spice Girls på riktigt.

I förra krönikan pratade jag om åldersnoja och åldersskillnad och att man ibland önskade sig en resa i en tidsmaskin. Jag skulle som sagt aldrig vilja åka in i framtiden utan mer tillbaka till vissa stunder i livet. I fredags kan man säga att jag verkligen klev in i min tidsmaskin och backade tillbaka till slutet av 90-talet. Jag befann mig på utestället Plateaux där Dr Bombay och Drömhus spelade.

Den förstnämnde känner ni nog igen ifrån hiten Calcutta. Han såg precis ut som på omslaget till den singel jag köpte 1998 med just den låten, då var jag 11 år. Det var som att tiden stått stilla. Han brände av både den och en hel drös med låtar som man har stått på lågstadiediscona och kört step touch till. Det roliga är att man fortfarande kan sjunga med i hans galna låttexter. Drömhus är en tjej som egentligen heter Therese Grankvist. Hennes största hit är väl ändå covern på Freestyles Vill ha dig. Och den kan jag lova gick på repeat i flickrummet hemma hos mamma och pappa. Efter det hitsläppet kom hon med i Melodifestivalen med låten Stjärna på himmelen och den lärde jag mig helt utantill och uppträdde med på roliga timman i skolan som vi alltid hade på fredagar.


Det var det man längtade till varje måndag när man gick in och satte sig i sin skolbänk. Hjärnan gick på högvarv med massa val och alternativ på låtar man skulle mima till. I min klass på låg- och mellanstadiet så var vi endast fem tjejer.

Ett ojämnt antal vilket ibland inte alltid var så bra fram tills den dagen då det helt plötsligt var alldeles perfekt. Jag kläckte idén med att vi skulle uppträda som gruppen Spice Girls.

De var fem och vi var fem, kunde inte bli bättre då alla fick varsin roll och kunde vara med och delta, ingen blev utanför. Tjejerna nappade direkt och jag som var ett stort Spice Girls-fan hade alla videos ifrån deras turnéer så det var bara att sitta och studera deras stilar och danssteg. Vem som skulle vara vem var inga problem att bestämma då alla tjejerna redan hade varsin favorit och ingen hade den samma. Jag gillade den rödhåriga, lite galna tjejen Geri så jag fick helt enkelt bli henne. När jag satt i frisörstolen och berättade om att vi skulle uppträda på roliga timman i skolan och att jag då skulle vara just Geri så tyckte min frisör att jag skulle gå all in. Hon tog fram en bild på henne och frågade om hon fick försöka sig på att klippa och färga likadant så att vi då skulle bli mer lika.


 

sen med att svara ja på den frågan. Likheten blev väl inte slående, men jag hade en betydligt mer uppklippt och galnare frisyr med massa röda och blonda slingor i. Kanske ingen frisyr jag hade valt idag, men då var jag supernöjd och var helt säker på att folk skulle tro att det var Geri som klev ut ifrån Frisören i Skultorp 1998.

Vi repade på nästan varenda rast i skolan och till slut satte vi mimandet och dansstegen riktigt bra. Fredagen kom då vi skulle ha vårt första framträdande. Alla var jättenervösa. Vi ställde oss framför hela klassen, Carro som var den kaxiga Melanie B sprang och tryckte på Play på cd-spelaren och sedan fort tillbaka till sin position. Första låten var Wannabe. Vi gjorde kanske fem-sex låtar till efter den och när vi hade kört klart den sista så jublade hela klassen och skrek en gång till, precis som de gjorde på de riktiga konserterna. Vi var alldeles lyriska och körde Wannabe ännu en gång som vårt extranummer. Efter det framträdandet var vi Spice Girls sju dagar i veckan och uppträdde varje fredag i flera veckor på roliga timman. Så kul och roligt att i fredags på Plateaux få lite nostalgikänslor som tog mig tillbaka till tiden då jag var 11 år och i fantasin jobbade heltid som bandmedlem i en av världens då största tjejgrupper. Det var tider det.

 

Hiss: Att musiken förde oss fem tjejer närmre varandra i klassen.

Diss: Att jag aldrig fick chansen att se Spice Girls på riktigt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.