01 sep 2016 04:00

01 sep 2016 04:00

Ett besök som inte lämnar någon oberörd

KRÖNIKA: LINUS HELLMAN

Jag har besökt resterna av några av de nazistiska koncentrationslägren genom åren och jag har läst åtskillig facklitteratur om Förintelsen. Ändå är det inget i jämförelse vid ett besök i Auschwitz-Birkenau utanför Krakow i Polen. Det är något som påverkar och berör. Det lämnar inte någon civiliserad människa oberörd.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag bevistade som jag skrev i den här spalten förra veckan Krakow tidigare i somras. När man befinner sig där är ett besök i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau i den polska staden Oświęcim som ligger ungefär sex mil väster om Krakow en självklarhet. Det är något som tjänar till eftertanke inför de ohyggliga brott mot mänskligheten som inträffade mitt i Europa under 1940-talet.

Förra året var det just 70 år sedan lägret befriades av Röda armén. Då hade lägret funnits i fem år och över en miljon människor dött, nästan alla var judar.

Auschwitz-Birkenau var det största av nazisternas koncentrations- och förintelseläger och slutpunkten på en av de värsta förföljelserna av människor som världen skådat och som handlade om att frånta judar deras rättigheter och deras värde som människor.

Förintelsen, detta maskinella massmord i industriell skala som nazisterna gjorde sig skyldiga till, är ett av historiens värsta brott mot mänskligheten.


Vid ingången av en av alla byggnader i lägret som numera är museum hänger en tavla där ett citat som har tillskrivits den spanska filosofen George Santayana lyfts fram: ”De som inte kommer ihåg historien, är dömda att återupprepa den”.

Det är ord som ekar genom historien ända fram till idag. Det är viktigt att dra lärdom och låta oss minnas, ty de historiska erfarenheterna tjänar som avskräckande exempel även i vår tid.

Det exponeras förfärande bilder av hemska övergrepp, död och lidande när man vandrar i Auschwitz-Birkenau. Inga ord räcker för att beskriva och fördöma detta illdåd. Kvar är endast offren och de förfärliga minnen som Förintelsen väcker till liv.

Det ofattbara som inte går att förstå. Så har det ibland beskrivits men det finns faktiskt ideologier bakom hur människor kan agera på det mest grymma och fruktansvärda sätt som ingen trodde var möjligt.


Det är måhända svårt att förhålla sig till enbart siffror när man hör dem upplästa men det är när de även konkretiseras med fysiskt innehåll som insikterna blir som mest påfallande. Då blir det på riktigt på något sätt. Att se alla koffertar och alla skor från tiotusentals människor och allt hår från döda människor så skär det in i hjärtat.

I tider när de som var med om Förintelsen blir allt färre blir det allt viktigare att hela tiden påminnas om vad som kan ske om människans mörkaste krafter får breda ut sig. Det finns fortfarande de som förnekar att Förintelsen överhuvudtaget ägt rum. Det är bara genom utbildning och kunskap som det går att möta och konfrontera hatet.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt när skolor genomför studiebesök i Auschwitz. Om man väl har varit där och sett byggnaderna, gaskamrarna och krematorierna går det inte att negligera eller förtränga vad som faktiskt inträffade en gång i tiden när en hatideologi växte fram och frodades i vårt Europa.


Själv glömmer jag aldrig bilderna som mötte mig i Auschwitz-Birkenau och jag glömmer inte heller vår guides känslomässiga avslutning på vandringen i Birkenau. Hon hade själv släkt som dog här och hon uttryckte något i stil med att: Det här lägret bevarades och gjordes till ett museum några år efter att kriget tog slut för att påminna världen om vad som hände och tjäna till avskräckande exempel. Men världen har inte lärt sig något. Världen är full av ondska och elände.

Själv tänker jag på Pavel Friedman som deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt utanför Prag 1942 och som sedan dog i Auschwitz 1944. Han skrev en mycket berörande dikt under sin tid i koncentrationsläger som efter Förintelsen upptäcktes och bevarades för eftervärlden. Den heter ”The Butterfly”. Efter att ha besökt både Auschwitz-Birkenau och Theresienstadt går det att förstå varför han längtade så mycket efter att få se en fjäril.

Jag bevistade som jag skrev i den här spalten förra veckan Krakow tidigare i somras. När man befinner sig där är ett besök i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau i den polska staden Oświęcim som ligger ungefär sex mil väster om Krakow en självklarhet. Det är något som tjänar till eftertanke inför de ohyggliga brott mot mänskligheten som inträffade mitt i Europa under 1940-talet.

Förra året var det just 70 år sedan lägret befriades av Röda armén. Då hade lägret funnits i fem år och över en miljon människor dött, nästan alla var judar.

Auschwitz-Birkenau var det största av nazisternas koncentrations- och förintelseläger och slutpunkten på en av de värsta förföljelserna av människor som världen skådat och som handlade om att frånta judar deras rättigheter och deras värde som människor.

Förintelsen, detta maskinella massmord i industriell skala som nazisterna gjorde sig skyldiga till, är ett av historiens värsta brott mot mänskligheten.


Vid ingången av en av alla byggnader i lägret som numera är museum hänger en tavla där ett citat som har tillskrivits den spanska filosofen George Santayana lyfts fram: ”De som inte kommer ihåg historien, är dömda att återupprepa den”.

Det är ord som ekar genom historien ända fram till idag. Det är viktigt att dra lärdom och låta oss minnas, ty de historiska erfarenheterna tjänar som avskräckande exempel även i vår tid.

Det exponeras förfärande bilder av hemska övergrepp, död och lidande när man vandrar i Auschwitz-Birkenau. Inga ord räcker för att beskriva och fördöma detta illdåd. Kvar är endast offren och de förfärliga minnen som Förintelsen väcker till liv.

Det ofattbara som inte går att förstå. Så har det ibland beskrivits men det finns faktiskt ideologier bakom hur människor kan agera på det mest grymma och fruktansvärda sätt som ingen trodde var möjligt.


Det är måhända svårt att förhålla sig till enbart siffror när man hör dem upplästa men det är när de även konkretiseras med fysiskt innehåll som insikterna blir som mest påfallande. Då blir det på riktigt på något sätt. Att se alla koffertar och alla skor från tiotusentals människor och allt hår från döda människor så skär det in i hjärtat.

I tider när de som var med om Förintelsen blir allt färre blir det allt viktigare att hela tiden påminnas om vad som kan ske om människans mörkaste krafter får breda ut sig. Det finns fortfarande de som förnekar att Förintelsen överhuvudtaget ägt rum. Det är bara genom utbildning och kunskap som det går att möta och konfrontera hatet.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt när skolor genomför studiebesök i Auschwitz. Om man väl har varit där och sett byggnaderna, gaskamrarna och krematorierna går det inte att negligera eller förtränga vad som faktiskt inträffade en gång i tiden när en hatideologi växte fram och frodades i vårt Europa.


Själv glömmer jag aldrig bilderna som mötte mig i Auschwitz-Birkenau och jag glömmer inte heller vår guides känslomässiga avslutning på vandringen i Birkenau. Hon hade själv släkt som dog här och hon uttryckte något i stil med att: Det här lägret bevarades och gjordes till ett museum några år efter att kriget tog slut för att påminna världen om vad som hände och tjäna till avskräckande exempel. Men världen har inte lärt sig något. Världen är full av ondska och elände.

Själv tänker jag på Pavel Friedman som deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt utanför Prag 1942 och som sedan dog i Auschwitz 1944. Han skrev en mycket berörande dikt under sin tid i koncentrationsläger som efter Förintelsen upptäcktes och bevarades för eftervärlden. Den heter ”The Butterfly”. Efter att ha besökt både Auschwitz-Birkenau och Theresienstadt går det att förstå varför han längtade så mycket efter att få se en fjäril.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.