05 sep 2016 06:00

05 sep 2016 06:00

Så kan det gå när man bokar för snabbt

PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Ett par veckor före avfärd upptäckte jag att man kunde boka plats själv på planen till och från Calgary. När jag loggade in insåg jag att det hade de flesta andra upptäckt för längesedan. Men det gjorde ju å andra sidan valet lätt eftersom det inte fanns så många platser kvar att välja på. Jag slog till på en plats i en tvåsits närmast gången på vägen dit och en likadan plats på vägen hem. Trodde jag.

På vägen dit stämde det ju i alla fall. På vägen hem hade jag tydligen bokat en mittenplats i en tresits. Jippie!

– Mardrömmen är att sitta mellan två män. De tar alltid upp halva ens utrymme med sina spretande ben och armar, sa en kompis.

– Jag hoppas att någon av dem som sitter på samma rad inte dyker upp eller att det är kvinnor, sa jag då.

Sedan tänkte jag att det ju bara är i åtta timmar jag ska sitta där. Bara åtta timmar. Åtta timmar går jättefort. Åtta timmar är ju en hel arbetsdag! Åtta timmar är ju jättelång tid. Tänk så mycket man hinner på åtta timmar i vanliga fall!

Jag fick sitta mellan två män. Den ena var av typen stor skogshuggare, förmodligen från Canada, visserligen trevlig fast inte så pratglad, han var bred och han satt med skinnjackan på sig hela resan vilket gjorde honom ännu större. Den andra mannen var från Polen, betydligt mindre, pratglad och hade varit grym på breakdance. Nu var han byggjobbare i Canada och lite småskadad överallt. Han hade både fru, dotter, hund och kusin med sig. Kusinen satt bakom och då såg jag min chans till en plats längs gången:

– Vi kan byta plats om ni vill prata? sa jag.

Kusinen höll precis på att nappa men då sa min granne:

– Inte nu, kanske senare. Nu vill jag öva på engelska!

Det där senare dök aldrig upp.

Men det funkade rätt bra att sitta trångt ändå. Förutom när vi åt. När skogshuggaren reste sig och gick så gjorde jag det också. Dito med polacken. Sedan lurpassade jag på dem och skyndade mig tillbaka för att ta tillbaka lite av mitt utrymme genom att spreta väldigt med armbågarna. De spretade dock värre och vann. Mannen från Polen hade visserligen en god ursäkt till detta: Hunden. Den var liten och skulle egentligen sitta i sin väska under resan, men fick ligga gömd under en filt bredvid mannen på sätet.

Till slut var vi framme och kunde gå av planet.

– Det var kul att prata engelska, sa polacken.

– Han borde betala dig för lektionen, sa kusinen och skrattade.

Sedan hastade jag till nästa plan och den mest lyckade platsbokningen den här resan. En fönsterplats. Det ska jag alltid ha hädanefter tänkte jag för det är ju så skoj att titta ut. Det första som hände var att jag somnade och jag väcktes av en flygvärdinna som serverade sockerkaka och vatten. Så mycket för den fantastiska platsen.

Hiss

Reflexer, det är snyggt och så syns man i mörkret.

Diss

Alla som inte har vett att använda reflexer.

Ett par veckor före avfärd upptäckte jag att man kunde boka plats själv på planen till och från Calgary. När jag loggade in insåg jag att det hade de flesta andra upptäckt för längesedan. Men det gjorde ju å andra sidan valet lätt eftersom det inte fanns så många platser kvar att välja på. Jag slog till på en plats i en tvåsits närmast gången på vägen dit och en likadan plats på vägen hem. Trodde jag.

På vägen dit stämde det ju i alla fall. På vägen hem hade jag tydligen bokat en mittenplats i en tresits. Jippie!

– Mardrömmen är att sitta mellan två män. De tar alltid upp halva ens utrymme med sina spretande ben och armar, sa en kompis.

– Jag hoppas att någon av dem som sitter på samma rad inte dyker upp eller att det är kvinnor, sa jag då.

Sedan tänkte jag att det ju bara är i åtta timmar jag ska sitta där. Bara åtta timmar. Åtta timmar går jättefort. Åtta timmar är ju en hel arbetsdag! Åtta timmar är ju jättelång tid. Tänk så mycket man hinner på åtta timmar i vanliga fall!

Jag fick sitta mellan två män. Den ena var av typen stor skogshuggare, förmodligen från Canada, visserligen trevlig fast inte så pratglad, han var bred och han satt med skinnjackan på sig hela resan vilket gjorde honom ännu större. Den andra mannen var från Polen, betydligt mindre, pratglad och hade varit grym på breakdance. Nu var han byggjobbare i Canada och lite småskadad överallt. Han hade både fru, dotter, hund och kusin med sig. Kusinen satt bakom och då såg jag min chans till en plats längs gången:

– Vi kan byta plats om ni vill prata? sa jag.

Kusinen höll precis på att nappa men då sa min granne:

– Inte nu, kanske senare. Nu vill jag öva på engelska!

Det där senare dök aldrig upp.

Men det funkade rätt bra att sitta trångt ändå. Förutom när vi åt. När skogshuggaren reste sig och gick så gjorde jag det också. Dito med polacken. Sedan lurpassade jag på dem och skyndade mig tillbaka för att ta tillbaka lite av mitt utrymme genom att spreta väldigt med armbågarna. De spretade dock värre och vann. Mannen från Polen hade visserligen en god ursäkt till detta: Hunden. Den var liten och skulle egentligen sitta i sin väska under resan, men fick ligga gömd under en filt bredvid mannen på sätet.

Till slut var vi framme och kunde gå av planet.

– Det var kul att prata engelska, sa polacken.

– Han borde betala dig för lektionen, sa kusinen och skrattade.

Sedan hastade jag till nästa plan och den mest lyckade platsbokningen den här resan. En fönsterplats. Det ska jag alltid ha hädanefter tänkte jag för det är ju så skoj att titta ut. Det första som hände var att jag somnade och jag väcktes av en flygvärdinna som serverade sockerkaka och vatten. Så mycket för den fantastiska platsen.

Hiss

Reflexer, det är snyggt och så syns man i mörkret.

Diss

Alla som inte har vett att använda reflexer.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.