07 sep 2016 04:00

07 sep 2016 04:00

Pappa är min 60-åriga rockkung

JOHANNA BEIJBOM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Många ställer mig ofta frågan var jag har fått mitt stora musikintresse ifrån, då svarar jag alltid samma sak, ifrån min kära pappa.

När jag var liten och precis som alla andra barn skrek av förtvivlan då jag säkert inte riktigt själv visste vad jag ville så försökte både mamma och pappa att gunga mig upp och ner, fram och tillbaka, de satte mig i bilbarnstolen och åkte ut en sväng för att försöka få mig att sova, de pussade och gullade med mig, men helt utan framgång. Sen kom den dagen då pappa var hemma med mig själv och jag hade en riktigt go skrikstund tillsammans med honom. Efter någon timme blev han nog lite smått frustrerad över att inget hjälpte, skriket riktigt skar i öronen och efter att ha hört på det under så lång tid så försökte han bryta trenden av ljudet med att sätta på sina absoluta favoritlåtar i genren hårdrock.

Lilla bebis-Johanna spände upp öronen och blev knäpptyst, och efter bara en liten stund sten somnade jag. Pappa blev överlycklig när han insåg att han hittat min avstängningsknapp. Mamma trodde väl inte direkt på honom att det var just hårdrocken som fick mig att somna utan kanske bara ljudet av musik. Så upp till bevis. Dagen därpå skrek jag igen, mamma satte på någon låt på radion och körde mig fram och tillbaka i vagnen i vardagsrummet. Jag fortsatte skrika och skrika. Till slut gick pappa fram till stereon och satte på Deep Purple, det tog bara någon minut tills att jag låg helt stilla och sov så gott. Mamma trodde knappt att det var sant men jodå, tösen sov som en stock.

Sen den dagen har vi delat det stora musikintresset och framförallt kärleken till rockmusiken. När jag fyllde ett år fick jag ett fullutrustat trumset för en vuxen person av pappa i present och det förstod väl alla att jag bara var en så kallad täckmantel till att få köpa just ett sådant, för det var ju inte jag som sedan satt med trumstockarna i högsta hugg på kvällarna nere i källaren. Pappas stereo blev en favorit tidigt och jag satt ofta och spelade låtar ifrån den, han hade inte snålat på ett bra ljud om man säger så. Tror hela grannskapet hängde med i refrängerna tillslut. Så fort jag satte på någon låt i vardagsrummet och stod och sjöng med för full hals så kunde jag alltid räkna med pappa i publiken, satt han inte enbart och lyssnade så spelade han luftgitarr eller lufttrummor i bakgrunden. Vi blev ett bra team.

När åren gick och jag började få spelningar lite varstans i landet så ställde pappa alltid upp och skjutsade mig mellan gigen. Tänk så många timmar vi har spenderat tillsammans på vägarna. Och ni kan ju tänka er vad som hördes ur högtalarna mil efter mil. Fortfarande så kan jag ibland dra med mig farsgubben på någon show vi har så han får njuta av lite livemusik emellanåt. Att ha detta intresse ihop är guld värt och att vi även har fått dela helt fantastiska konserter ihop är så underbart. Vi har bland annat stått på ett fullsatt Ullevi och njutit av Metallica och gapat med i AC/DC:s låtar i Friends arena. Men den senaste konserten kunde jag tyvärr inte gå med på då jag själv var iväg och spelade men jag var måttligt avundsjuk på honom då han fick en helkväll med Iron Maiden. Ja, jag har min pappa att tacka för så oerhört mycket. Det stödet jag fått och får är obetalbart och hade det inte vart för honom den där dagen då jag skrek utan att veta varför så hade jag kanske inte hållit på med musik på det sättet jag gör idag. I måndags fyllde två rockkungar år, Freddie Mercury skulle ha blivit 70 och min pappa Pierre blev 60. Så passande att just han får dela födelsedag med vår största idol, för inget slår någonsin det fantastiska bandet Queen. Grattis och Tack älskade pappa för musiken, stödet, kärleken och rocken. Nu får jag verkligen börja kalla dig för rockgubbe på riktigt.

Hiss: Livekonserter

Diss: Att vi aldrig fick se Queen

Många ställer mig ofta frågan var jag har fått mitt stora musikintresse ifrån, då svarar jag alltid samma sak, ifrån min kära pappa.

När jag var liten och precis som alla andra barn skrek av förtvivlan då jag säkert inte riktigt själv visste vad jag ville så försökte både mamma och pappa att gunga mig upp och ner, fram och tillbaka, de satte mig i bilbarnstolen och åkte ut en sväng för att försöka få mig att sova, de pussade och gullade med mig, men helt utan framgång. Sen kom den dagen då pappa var hemma med mig själv och jag hade en riktigt go skrikstund tillsammans med honom. Efter någon timme blev han nog lite smått frustrerad över att inget hjälpte, skriket riktigt skar i öronen och efter att ha hört på det under så lång tid så försökte han bryta trenden av ljudet med att sätta på sina absoluta favoritlåtar i genren hårdrock.

Lilla bebis-Johanna spände upp öronen och blev knäpptyst, och efter bara en liten stund sten somnade jag. Pappa blev överlycklig när han insåg att han hittat min avstängningsknapp. Mamma trodde väl inte direkt på honom att det var just hårdrocken som fick mig att somna utan kanske bara ljudet av musik. Så upp till bevis. Dagen därpå skrek jag igen, mamma satte på någon låt på radion och körde mig fram och tillbaka i vagnen i vardagsrummet. Jag fortsatte skrika och skrika. Till slut gick pappa fram till stereon och satte på Deep Purple, det tog bara någon minut tills att jag låg helt stilla och sov så gott. Mamma trodde knappt att det var sant men jodå, tösen sov som en stock.

Sen den dagen har vi delat det stora musikintresset och framförallt kärleken till rockmusiken. När jag fyllde ett år fick jag ett fullutrustat trumset för en vuxen person av pappa i present och det förstod väl alla att jag bara var en så kallad täckmantel till att få köpa just ett sådant, för det var ju inte jag som sedan satt med trumstockarna i högsta hugg på kvällarna nere i källaren. Pappas stereo blev en favorit tidigt och jag satt ofta och spelade låtar ifrån den, han hade inte snålat på ett bra ljud om man säger så. Tror hela grannskapet hängde med i refrängerna tillslut. Så fort jag satte på någon låt i vardagsrummet och stod och sjöng med för full hals så kunde jag alltid räkna med pappa i publiken, satt han inte enbart och lyssnade så spelade han luftgitarr eller lufttrummor i bakgrunden. Vi blev ett bra team.

När åren gick och jag började få spelningar lite varstans i landet så ställde pappa alltid upp och skjutsade mig mellan gigen. Tänk så många timmar vi har spenderat tillsammans på vägarna. Och ni kan ju tänka er vad som hördes ur högtalarna mil efter mil. Fortfarande så kan jag ibland dra med mig farsgubben på någon show vi har så han får njuta av lite livemusik emellanåt. Att ha detta intresse ihop är guld värt och att vi även har fått dela helt fantastiska konserter ihop är så underbart. Vi har bland annat stått på ett fullsatt Ullevi och njutit av Metallica och gapat med i AC/DC:s låtar i Friends arena. Men den senaste konserten kunde jag tyvärr inte gå med på då jag själv var iväg och spelade men jag var måttligt avundsjuk på honom då han fick en helkväll med Iron Maiden. Ja, jag har min pappa att tacka för så oerhört mycket. Det stödet jag fått och får är obetalbart och hade det inte vart för honom den där dagen då jag skrek utan att veta varför så hade jag kanske inte hållit på med musik på det sättet jag gör idag. I måndags fyllde två rockkungar år, Freddie Mercury skulle ha blivit 70 och min pappa Pierre blev 60. Så passande att just han får dela födelsedag med vår största idol, för inget slår någonsin det fantastiska bandet Queen. Grattis och Tack älskade pappa för musiken, stödet, kärleken och rocken. Nu får jag verkligen börja kalla dig för rockgubbe på riktigt.

Hiss: Livekonserter

Diss: Att vi aldrig fick se Queen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.