08 sep 2016 04:00

08 sep 2016 04:00

När taktik spelar allt större roll

LINUS HELLMAN

I morgon är det exakt två år kvar till riksdagsvalet 2018. Vem vinner valet? Det vore förmätet att idag ge ett svar på den frågan. Inte ens opinionssiffrorna ger någon tydlig bild. En sak är dock klar. Taktikröstandet kan komma att få en avgörande betydelse vid nästa val.

Opinionsundersökningarna spretar åt olika håll även om tendensen är den att Alliansen leder med några få procent före de rödgröna partierna men skillnaden är ytterst liten. Sverigedemokraterna har också parkerat på en nivå under 20 procent.

Dagens opinion kan dock förändras och två år är trots allt en lång tid i politiken. Väljarna är alltmer lättrörliga och bestämmer sig allt senare. Det har hänt mycket under de senaste åren. Det politiska landskapet har förändrats i grunden. Idag har vi åtta riksdagspartier och ett nionde parti som gärna vill komma in och som knackar på dörren.

Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån tidigare i år visade det sig att mer än var tredje väljare valde att byta parti i valet 2014. Endast varannan väljare har röstat på samma parti i de senaste tre valen. De flesta som byter parti håller sig dock på samma sida om blockgränsen. Rörligheten i väljarkåren var därmed lika hög som rekordet vid 2006 års val. Dessutom valde var femte väljare bort sitt favoritparti för ett annat parti av strategiska skäl, enligt rapporten ”Flytande väljare”. De strategiska väljarna är intressanta. Med många partier som konkurrerar om mandaten blir det än viktigare att dem kommer över spärren. Stödröstandet kan komma att avgöra nästa val.

På vänsterkanten är det Miljöpartiet som ligger vid fyraprocentspärren och Feministiskt initiativ som knackar på dörren medan det på högerkanten är Kristdemokraterna som sprattlar vid spärren till riksdagen.

Taktikröstning är inte något nytt. Mest känd är den som skede i flera decennier under parollen ”Kamrat fyra procent”. VPK, det tidigare kommunistpartiet men numera Vänsterpartiet, räddades kvar av socialdemokratiska stödröster i val efter val under efterkrigstiden. Det var ett lyckat samarrangemang får man säga eftersom Socialdemokraterna lyckades styra Sverige i 44 år i följd mycket tack vare att VPK hängde kvar i riksdagen. Detsamma gällde även efter de borgerliga regeringsåren när VPK deklarerade att de ”aldrig tänkte fälla en arbetarregering” varvid S-hegemonin levde vidare.

KD kom in i riksdagen först 1991 efter en lång ökenvandring. Partiet upplevde förvisso med partiledaren Alf Svensson en storhetstid vid valet 1998 då partiet fick nästan tolv procent av rösterna men det var bara ett undantag. I de senaste valen har partiet inte haft någon given väljarbas utan har räddats kvar genom borgerliga stödröster, framförallt moderata sådana.

MP har inte heller haft en given väljarbas. De kom in i valet 1988 men åkte ut igen tre år senare, bara för att återkomma igen 1994. Sedan dess har de varit representerade i riksdagen men de efterföljande två valen klarade MP riksdagsspärren med väldigt liten marginal. Här går det att tala om något av ”Mulle fyra procent” där partiet fick de extra rösterna som krävdes.

Vem vinner då valet 2018? Den rödgröna regeringen eller Alliansen? Eller kanske ingen av dem? Risken är att det inte finns någon entydig vinnare. Istället handlar det om vem som tolkar valresultatet bäst och som ser sig som vinnare.

Idag är det tre block som står emot varandra: de rödgröna partierna, partierna i Alliansen och SD. Det är svårt att se hur något block ska få egen majoritet. Därför blir än mer intressant att se om de mindre partierna klarar att stå rycken i nästa val.

Om något av dessa partier skulle ramla ur riksdagen får det stora konsekvenser på regeringsbildningen och maktförhållandena i riksdagen. Små partier har alltså en stor inverkan på det politiska livet på gott och ont – mest ont.

När vi talar om små partier lånar jag gärna den tidigare M-ledaren Ulf Adelsohns träffsäkra formulering: ”Det finns skäl till varför partier är små. Det är ett skäl till att de inte bör ha ett så stort inflytande”.

Om några av partierna trillade ur skulle det till och med kunna underlätta den politiska vardagen.

Opinionsundersökningarna spretar åt olika håll även om tendensen är den att Alliansen leder med några få procent före de rödgröna partierna men skillnaden är ytterst liten. Sverigedemokraterna har också parkerat på en nivå under 20 procent.

Dagens opinion kan dock förändras och två år är trots allt en lång tid i politiken. Väljarna är alltmer lättrörliga och bestämmer sig allt senare. Det har hänt mycket under de senaste åren. Det politiska landskapet har förändrats i grunden. Idag har vi åtta riksdagspartier och ett nionde parti som gärna vill komma in och som knackar på dörren.

Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån tidigare i år visade det sig att mer än var tredje väljare valde att byta parti i valet 2014. Endast varannan väljare har röstat på samma parti i de senaste tre valen. De flesta som byter parti håller sig dock på samma sida om blockgränsen. Rörligheten i väljarkåren var därmed lika hög som rekordet vid 2006 års val. Dessutom valde var femte väljare bort sitt favoritparti för ett annat parti av strategiska skäl, enligt rapporten ”Flytande väljare”. De strategiska väljarna är intressanta. Med många partier som konkurrerar om mandaten blir det än viktigare att dem kommer över spärren. Stödröstandet kan komma att avgöra nästa val.

På vänsterkanten är det Miljöpartiet som ligger vid fyraprocentspärren och Feministiskt initiativ som knackar på dörren medan det på högerkanten är Kristdemokraterna som sprattlar vid spärren till riksdagen.

Taktikröstning är inte något nytt. Mest känd är den som skede i flera decennier under parollen ”Kamrat fyra procent”. VPK, det tidigare kommunistpartiet men numera Vänsterpartiet, räddades kvar av socialdemokratiska stödröster i val efter val under efterkrigstiden. Det var ett lyckat samarrangemang får man säga eftersom Socialdemokraterna lyckades styra Sverige i 44 år i följd mycket tack vare att VPK hängde kvar i riksdagen. Detsamma gällde även efter de borgerliga regeringsåren när VPK deklarerade att de ”aldrig tänkte fälla en arbetarregering” varvid S-hegemonin levde vidare.

KD kom in i riksdagen först 1991 efter en lång ökenvandring. Partiet upplevde förvisso med partiledaren Alf Svensson en storhetstid vid valet 1998 då partiet fick nästan tolv procent av rösterna men det var bara ett undantag. I de senaste valen har partiet inte haft någon given väljarbas utan har räddats kvar genom borgerliga stödröster, framförallt moderata sådana.

MP har inte heller haft en given väljarbas. De kom in i valet 1988 men åkte ut igen tre år senare, bara för att återkomma igen 1994. Sedan dess har de varit representerade i riksdagen men de efterföljande två valen klarade MP riksdagsspärren med väldigt liten marginal. Här går det att tala om något av ”Mulle fyra procent” där partiet fick de extra rösterna som krävdes.

Vem vinner då valet 2018? Den rödgröna regeringen eller Alliansen? Eller kanske ingen av dem? Risken är att det inte finns någon entydig vinnare. Istället handlar det om vem som tolkar valresultatet bäst och som ser sig som vinnare.

Idag är det tre block som står emot varandra: de rödgröna partierna, partierna i Alliansen och SD. Det är svårt att se hur något block ska få egen majoritet. Därför blir än mer intressant att se om de mindre partierna klarar att stå rycken i nästa val.

Om något av dessa partier skulle ramla ur riksdagen får det stora konsekvenser på regeringsbildningen och maktförhållandena i riksdagen. Små partier har alltså en stor inverkan på det politiska livet på gott och ont – mest ont.

När vi talar om små partier lånar jag gärna den tidigare M-ledaren Ulf Adelsohns träffsäkra formulering: ”Det finns skäl till varför partier är små. Det är ett skäl till att de inte bör ha ett så stort inflytande”.

Om några av partierna trillade ur skulle det till och med kunna underlätta den politiska vardagen.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.