09 sep 2016 04:00

09 sep 2016 04:00

Två trafikolyckor och ett gott skratt

FLEMMING MOURITSEN

Tänk vad mycket omtumlande saker som händer på våra vägar. Bara för några dagar sedan kom jag cyklande på väg ner mot centrum då jag på avstånd fick syn på en flicka i femtonårsåldern som stod bredvid sin cykel och talade i mobilen.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag antog att det var med någon förälder om att bli upphämtad och omplåstrad då jag tyckte mig se att hennes jeans var söndertrasade. Jag anade att hon hade kommit utanför asfaltskanten, fallit åt sidan och åkt kana på knäna. Jag kände med henne för jag for själv omkull med min cykel för några år sedan, iklädd shorts och t-shirt och åkte kana längs asfalten på armbågar och knän så den smärtan och de såren minns jag mycket väl.

Nu närmade jag mig henne och funderade på att stanna och fråga om hon behövde hjälp. Men så såg jag hennes knän tydligare. Det syntes inga skrapsår och inget blod utan de var till synes helt oskadade.

Då insåg jag att hon hade på sig sådana där moderna jeans som kostar löjligt mycket för att de är moderiktigt sönderslitna vid knäna redan vid inköpet. Hon hade tydligen bara stannat till för att prata med en kompis. Här hade ingen olycka alls inträffat och jag kände mig lite dum när jag cyklade vidare.

Några dagar tidigare hade jag i alla fall på riktigt sett en mycket bisarr olycka med några rätt otippade ingredienser. Jag fick se en polisbil som kom ut från en korsning utan att stanna vid stopptecknet och som omedelbart körde in i sidan på en lastbil som kom från höger... på vänster sida av vägen underligt nog.

Förarna började genast skälla på varandra och medan de gjorde det kom en personbil med ouppmärksam förare och dammade rakt in i lastbilen framifrån. Även den föraren gav sig snabbt in i ropandet och skrikandet. Jag stod och stirrade på skådespelet och då ingen verkade vara skadad kunde jag inte låta bli att skratta lite, speciellt inte när föraren av polisbilen plötsligt började gråta.

Jag stod där och flinade åt det upphetsade grälet ända tills föräldrarna kom och lyfte upp förarna från sina batteridrivna leksaksbilar som de hade kört runt på systemet av minivägar utanför Balthazar Science Center. Meningen var väl att dessa treåringar skulle få sin första dos trafikvett och jag måste ändå säga att de kom rätt nära när det gällde att bete sig som vuxna människor efter en krock.

Den ende som bröt mönstret var polisbilsföraren som började gråta. Det gör poliser oftast inte offentligt, men i det här fallet kanske föraren insåg att han missat att stanna vid stopptecknet och det är rätt pinsamt för en trafikpolis.

Hur som helst var det lite beklämmande men mest underhållande att se att det idiotiska beteende som vi människor ofta visar prov på vid stressade situationer grundläggs vid tidig ålder.

Slutresultat: En inbillad cykelolycka, en miniolycka, inga skadade. Det är rätt bra.

 

Hiss: Paralympics är igång! Allt är möjligt!

Diss: Sena kvällsvanor och trötta morgnar. Att jag aldrig lär mig!

Jag antog att det var med någon förälder om att bli upphämtad och omplåstrad då jag tyckte mig se att hennes jeans var söndertrasade. Jag anade att hon hade kommit utanför asfaltskanten, fallit åt sidan och åkt kana på knäna. Jag kände med henne för jag for själv omkull med min cykel för några år sedan, iklädd shorts och t-shirt och åkte kana längs asfalten på armbågar och knän så den smärtan och de såren minns jag mycket väl.

Nu närmade jag mig henne och funderade på att stanna och fråga om hon behövde hjälp. Men så såg jag hennes knän tydligare. Det syntes inga skrapsår och inget blod utan de var till synes helt oskadade.

Då insåg jag att hon hade på sig sådana där moderna jeans som kostar löjligt mycket för att de är moderiktigt sönderslitna vid knäna redan vid inköpet. Hon hade tydligen bara stannat till för att prata med en kompis. Här hade ingen olycka alls inträffat och jag kände mig lite dum när jag cyklade vidare.

Några dagar tidigare hade jag i alla fall på riktigt sett en mycket bisarr olycka med några rätt otippade ingredienser. Jag fick se en polisbil som kom ut från en korsning utan att stanna vid stopptecknet och som omedelbart körde in i sidan på en lastbil som kom från höger... på vänster sida av vägen underligt nog.

Förarna började genast skälla på varandra och medan de gjorde det kom en personbil med ouppmärksam förare och dammade rakt in i lastbilen framifrån. Även den föraren gav sig snabbt in i ropandet och skrikandet. Jag stod och stirrade på skådespelet och då ingen verkade vara skadad kunde jag inte låta bli att skratta lite, speciellt inte när föraren av polisbilen plötsligt började gråta.

Jag stod där och flinade åt det upphetsade grälet ända tills föräldrarna kom och lyfte upp förarna från sina batteridrivna leksaksbilar som de hade kört runt på systemet av minivägar utanför Balthazar Science Center. Meningen var väl att dessa treåringar skulle få sin första dos trafikvett och jag måste ändå säga att de kom rätt nära när det gällde att bete sig som vuxna människor efter en krock.

Den ende som bröt mönstret var polisbilsföraren som började gråta. Det gör poliser oftast inte offentligt, men i det här fallet kanske föraren insåg att han missat att stanna vid stopptecknet och det är rätt pinsamt för en trafikpolis.

Hur som helst var det lite beklämmande men mest underhållande att se att det idiotiska beteende som vi människor ofta visar prov på vid stressade situationer grundläggs vid tidig ålder.

Slutresultat: En inbillad cykelolycka, en miniolycka, inga skadade. Det är rätt bra.

 

Hiss: Paralympics är igång! Allt är möjligt!

Diss: Sena kvällsvanor och trötta morgnar. Att jag aldrig lär mig!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.