16 sep 2016 04:00

16 sep 2016 04:00

Jag är så imponerad att jag nästan gråter

KRÖNIKA

Nu när både OS och US-Open äntligen är slut så kunde man tro att det skulle vara dags att ta igen förlorad nattsömn och börja gå och lägga sig i vettig tid igen.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Nä men då kan man väl titta på Paralympics och sabba nattsömnen så istället. Jädrans Rio de Janeiro! Varför kunde den staden inte ligga i Europa istället så att kvällstävlingarna verkligen gick på kvällen här också och inte mitt i natten.

Men visst är det fascinerande!

I simarenan kommer man inledande på blinda människor och människor i rullstol för att sedan tippa ner dem i bassängen och låta dem klara sig själva.

Och de gör det!

Det är med häpnad och glädje jag ser vad mänsklig vilja kan åstadkomma när någon ger sig tusan på det. Att se en person utan vare sig armar eller ben kasta sig i vattnet och tävlingssimma får mig att inse vilken otrolig potential vi alla har. Tänk vad vi som inte har några fysiska handikapp skulle kunna åstadkomma om vi hade en lika stor inneboende drivkraft som atleterna på Paralympics.

De är fantastiska förebilder.

Jag är så imponerad att jag nästan gråter.

Dessutom är den utveckling som jag tycker mig ha sett genom mitt liv mycket glädjande. När jag var ung så såg man knappt några handikappade människor någonstans. De hölls inlåsta på olika institutioner så att vi så kallat normala människor inte skulle behöva se dem.

Att människor med olika handikapp genom åren har erövrat sina rättigheter steg för steg är mycket glädjande, men jag kan inte tänka mig att det har varit lätt. Inte heller tror jag att man är i mål. Utan att vara insatt så inbillar jag mig att samhället fortfarande ställer upp hinder i vägen, även om numera alla lokaler helst skall vara handikappanpassade. Alla hinder är inte fysiska.

Jag sitter där på natten och tittar på Five-a-side, en sorts fotboll där laget består av en seende målvakt och fyra helt blinda utespelare, bollen har en bjällra i sig för att kunna lokaliseras och publiken sitter knäpptyst för att spelarna ska kunna höra bollen och de andra spelarna. Jag är fascinerad över att man här inte bara har en idrott som helt blinda kan utöva, utan att det dessutom är bra tv. Det är spännande att titta på och spelarna är vansinnigt skickliga.

Det gäller för övrigt hela Paralympics. Jag har sett många olika sporter utövas där jag häpnat över vad deltagarna kunnat åstadkomma. Tennis i rullstol låter helt omöjligt, men är det inte. Höjdhopp för enbenta samma sak och så vidare.

Jag gläds över att vissa saker i vår värld faktiskt blir bättre och vill citera paralympiern Niklas Almers: Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.


Hiss:
Det är fortfarande en behaglig värme. Underbart!

Diss: Att den behagliga värmen kanske beror på global uppvärmning.

Nä men då kan man väl titta på Paralympics och sabba nattsömnen så istället. Jädrans Rio de Janeiro! Varför kunde den staden inte ligga i Europa istället så att kvällstävlingarna verkligen gick på kvällen här också och inte mitt i natten.

Men visst är det fascinerande!

I simarenan kommer man inledande på blinda människor och människor i rullstol för att sedan tippa ner dem i bassängen och låta dem klara sig själva.

Och de gör det!

Det är med häpnad och glädje jag ser vad mänsklig vilja kan åstadkomma när någon ger sig tusan på det. Att se en person utan vare sig armar eller ben kasta sig i vattnet och tävlingssimma får mig att inse vilken otrolig potential vi alla har. Tänk vad vi som inte har några fysiska handikapp skulle kunna åstadkomma om vi hade en lika stor inneboende drivkraft som atleterna på Paralympics.

De är fantastiska förebilder.

Jag är så imponerad att jag nästan gråter.

Dessutom är den utveckling som jag tycker mig ha sett genom mitt liv mycket glädjande. När jag var ung så såg man knappt några handikappade människor någonstans. De hölls inlåsta på olika institutioner så att vi så kallat normala människor inte skulle behöva se dem.

Att människor med olika handikapp genom åren har erövrat sina rättigheter steg för steg är mycket glädjande, men jag kan inte tänka mig att det har varit lätt. Inte heller tror jag att man är i mål. Utan att vara insatt så inbillar jag mig att samhället fortfarande ställer upp hinder i vägen, även om numera alla lokaler helst skall vara handikappanpassade. Alla hinder är inte fysiska.

Jag sitter där på natten och tittar på Five-a-side, en sorts fotboll där laget består av en seende målvakt och fyra helt blinda utespelare, bollen har en bjällra i sig för att kunna lokaliseras och publiken sitter knäpptyst för att spelarna ska kunna höra bollen och de andra spelarna. Jag är fascinerad över att man här inte bara har en idrott som helt blinda kan utöva, utan att det dessutom är bra tv. Det är spännande att titta på och spelarna är vansinnigt skickliga.

Det gäller för övrigt hela Paralympics. Jag har sett många olika sporter utövas där jag häpnat över vad deltagarna kunnat åstadkomma. Tennis i rullstol låter helt omöjligt, men är det inte. Höjdhopp för enbenta samma sak och så vidare.

Jag gläds över att vissa saker i vår värld faktiskt blir bättre och vill citera paralympiern Niklas Almers: Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.


Hiss:
Det är fortfarande en behaglig värme. Underbart!

Diss: Att den behagliga värmen kanske beror på global uppvärmning.

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.