21 sep 2016 04:00

21 sep 2016 04:00

Jag babblade genom hela uppkörningen

JOHANNA BEIJBOM

I förra veckan fick jag hem ett brev ifrån Transportstyrelsen, öppnade och fick en smärre chock. Hej, det är nu dags att förnya ditt körkort. Förnya? Jag fick det ju nästan nyss. Sen vet jag att man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och det har tydligen vart väldigt roligt då hela tio år bara har rusat förbi i en otrolig fart.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Vad hände? Gick direkt och plockade fram mitt snart alldeles för gamla körkort och spanade in tjejen på bilden. Hon på bilden, alltså jag, var en nybliven nittonåring som drömt om att få sitta bakom ratten helt själv och köra land och rike, och tänka er att det har jag banne mig gjort också. Man hinner med många platser, städer och mil på tio år.

I min familj har vi alltid åkt och kört mycket bil, när vi var små tog mamma och pappa ut oss barn på långa bilsemestrar i både Sverige och till gränsande länder. Kommer ihåg en av de bästa resorna vi gjorde, vi åkte igenom nästa hela Norge. Den naturen och det landskapet är helt oslagbart. Vi satt vissa stunder med hakan nere vid knäna och var helt förstummade av det vackra vi såg. Jag sov nästan aldrig i bilen när pappa körde, jag satt alltid och tog in allt runt omkring mig för att spara i minnet. När jag själv kom upp i övningskörningsåldern så var det mest pappa som jag körde med. Mamma körde jag med ibland men hon ville helst att det skulle vara på en skogsväg långt in i skogen där man inte fick något möte, och när vi sedan till hennes förskräckelse olyckligtvis råkade möta någon bilist så började hon nästan hyperventilera. Jag anmälde mig sedan till en körskola i Skövde och hade en jättebra och rolig körlärare. Riktigt längtade till lektionerna.

Jag som säkert många andra ungdomar älskade momentet halkbana. Det blev lite fart och man fick snurra runt en massa. Då var den grejen väldigt rolig, men när man sedan fått sitt körkort och fick känna på halka på riktigt så var man inte lika tuff efteråt. Det är inget att leka med alltså.

Dagen då jag körde upp var jag så nervös så att jag trodde att jag skulle kräkas. Jag kommer ihåg att jag pratade oavbrutet med mannen som skulle bedöma mig, det var ju givetvis nervositeten som talade. Han var dock inte lika pratglad utan svarade mest ja, nej eller nickade, men för mig gjorde det inget då jag babblade på ifrån det vi startade tills det vi stannade. Först då blev jag knäpptyst. Jaha Johanna, då ska vi se, prata kan du och köra bil det kunde du tydligen också, Grattis till körkortet. JAAAAA, lyckan var total. Äntligen!

Att första gången få sätta sig helt själv bakom ratten i en bil var allt lite läskigt, men också helt fantastiskt.

Att ta körkort blev för mig en enorm frihet. När man växt upp på landet och har fått vänta på bussar i flera år eller vart helt beroende av sina föräldrars otroliga skjutsande så var det där kortet helt underbart.

Det blir ju som sagt en hel del mil för mig på ett år då jag kör fram och tillbaka mellan olika städer och spelningar. Vet att många tycker att det är långtråkigt och blir lätt rastlösa av att åka eller köra bil, jag är helt tvärtom. Man hinner se så mycket och man får framförallt sitta ner mitt i vardagsstressen och bara vara. Där måste jag ju koncentrera mig på bilkörningen och inget annat vilket är så himla skönt. Det blir som en avkoppling. Ja, så nu är det bara att kamma till sig, ta på sig ett stort leende och gå och ta ett nytt kort till de kommande tio åren på vägarna runt om i Europa, vi kanske möts där ute, vem vet! Men kom ihåg, kör försiktigt!

 

Hiss: Körkort, vilken frihet

Diss: Egoistiska fartdårar

Vad hände? Gick direkt och plockade fram mitt snart alldeles för gamla körkort och spanade in tjejen på bilden. Hon på bilden, alltså jag, var en nybliven nittonåring som drömt om att få sitta bakom ratten helt själv och köra land och rike, och tänka er att det har jag banne mig gjort också. Man hinner med många platser, städer och mil på tio år.

I min familj har vi alltid åkt och kört mycket bil, när vi var små tog mamma och pappa ut oss barn på långa bilsemestrar i både Sverige och till gränsande länder. Kommer ihåg en av de bästa resorna vi gjorde, vi åkte igenom nästa hela Norge. Den naturen och det landskapet är helt oslagbart. Vi satt vissa stunder med hakan nere vid knäna och var helt förstummade av det vackra vi såg. Jag sov nästan aldrig i bilen när pappa körde, jag satt alltid och tog in allt runt omkring mig för att spara i minnet. När jag själv kom upp i övningskörningsåldern så var det mest pappa som jag körde med. Mamma körde jag med ibland men hon ville helst att det skulle vara på en skogsväg långt in i skogen där man inte fick något möte, och när vi sedan till hennes förskräckelse olyckligtvis råkade möta någon bilist så började hon nästan hyperventilera. Jag anmälde mig sedan till en körskola i Skövde och hade en jättebra och rolig körlärare. Riktigt längtade till lektionerna.

Jag som säkert många andra ungdomar älskade momentet halkbana. Det blev lite fart och man fick snurra runt en massa. Då var den grejen väldigt rolig, men när man sedan fått sitt körkort och fick känna på halka på riktigt så var man inte lika tuff efteråt. Det är inget att leka med alltså.

Dagen då jag körde upp var jag så nervös så att jag trodde att jag skulle kräkas. Jag kommer ihåg att jag pratade oavbrutet med mannen som skulle bedöma mig, det var ju givetvis nervositeten som talade. Han var dock inte lika pratglad utan svarade mest ja, nej eller nickade, men för mig gjorde det inget då jag babblade på ifrån det vi startade tills det vi stannade. Först då blev jag knäpptyst. Jaha Johanna, då ska vi se, prata kan du och köra bil det kunde du tydligen också, Grattis till körkortet. JAAAAA, lyckan var total. Äntligen!

Att första gången få sätta sig helt själv bakom ratten i en bil var allt lite läskigt, men också helt fantastiskt.

Att ta körkort blev för mig en enorm frihet. När man växt upp på landet och har fått vänta på bussar i flera år eller vart helt beroende av sina föräldrars otroliga skjutsande så var det där kortet helt underbart.

Det blir ju som sagt en hel del mil för mig på ett år då jag kör fram och tillbaka mellan olika städer och spelningar. Vet att många tycker att det är långtråkigt och blir lätt rastlösa av att åka eller köra bil, jag är helt tvärtom. Man hinner se så mycket och man får framförallt sitta ner mitt i vardagsstressen och bara vara. Där måste jag ju koncentrera mig på bilkörningen och inget annat vilket är så himla skönt. Det blir som en avkoppling. Ja, så nu är det bara att kamma till sig, ta på sig ett stort leende och gå och ta ett nytt kort till de kommande tio åren på vägarna runt om i Europa, vi kanske möts där ute, vem vet! Men kom ihåg, kör försiktigt!

 

Hiss: Körkort, vilken frihet

Diss: Egoistiska fartdårar