22 sep 2016 04:00

22 sep 2016 04:00

Statsminister på lånad tid

KRÖNIKA

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt hade många förtjänster men också sina brister. Till de tidigare hörde hans förmåga att inse när det var dags att ta konsekvenserna av ett valnederlag och avgå. Hans efterträdare Stefan Löfven har inte alls samma kloka fallenhet. Han tänker sitta kvar alldeles oavsett valutgången 2018 och behålla makten till varje pris.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det politiska spelet tar stor plats i den dagliga politiken. Det är inte konstigt med tanke på det parlamentariska läget. En svag rödgrön minoritetsregering hankar sig fram och med stöd av Vänsterpartiet får den igenom sin ekonomiska politik. I övrigt blockeras de flesta förslag av den antisocialistiska oppositionen som har majoritet i riksdagen men är oförenlig, i alla fall i budgetfrågor.

Regeringens svaghet kommer att bli tydlig under hösten om den gör allvar med sina planer och försöker driva igenom kvotering till bolagsstyrelser, begränsningar av vinster i välfärden och en ny upphandlingslag.

Det är förslag som saknar stöd och som kommer att röstas ned. Det skulle vara stora nederlag för regeringen och inte minst V som villkorade sitt budgetstöd mot ett stopp för vinster i välfärden. Det ska bli intressant att se hur partiledaren Jonas Sjöstedt agerar när hans främsta vallöfte förkastas av riksdagen.

Det här är den politiska verkligheten den här hösten och under hela mandatperioden. Eftersom regeringen inte förmår att genomdriva några större reformer bortsett från budgeten som icke förty är oviktig förblir det mesta sig likt. I detta låsta politiska klimat läggs stort fokus på opinionssiffror och vad som ska hända efter nästa val. Mycket kretsar kring vem som ska regera med vem.

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommit med sitt eget bidrag när han i en intervju med Svenska Dagbladet deklarerade att han inte tänker avgå oavsett valutgången 2018. Även om Alliansen skulle bli större än de tre rödgröna partierna på valdagen tänker han sitta kvar. Det är ett uttalande som kommer ifrån en statsminister som inte ens fick igenom sin första budget, som inte valde att avgå eller utlysa nyval utan istället satt kvar och administrerade borgerlig ekonomisk politik under 2015.

Löfvens inlägg ska ses mot bakgrund av den diskussion som nu sker inom Alliansen kring hur man ska hantera och behandla Sverigedemokraterna, men Löfvens förhållningssätt faller snarare tillbaka på honom själv. Om Alliansen blir större betyder det ju bara att han själv i så fall, mot förmodan, skulle sitta kvar efter ett aktivt eller passivt stöd av SD.

Efter en grundlagsändring gäller numera att en statsministeromröstning ska äga rum senast två veckor efter valet om statsministern inte har entledigats. Om Löfven sitter kvar och inte accepteras eller åtminstone tolereras kommer han tvingas avgå och en regeringsbildningsprocess påbörjas av talmannen.

Löfven försöker med sitt utspel kladda ihop Alliansen med SD. Det är renons på varje spår av värdighet, hederlighet och statsmannaskap. Löfven vill behålla makten till varje pris. Det är ett förhållningssätt så väsensskilt från den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Efter valet 2014 konstaterade han att det inte längre fanns några förutsättningar att fortsätta regera och lämnade in sin avskedsansökan.

Löfven drömmer om att blockpolitiken ska försvinna men den har snarare befäst ytterligare sedan valet. Det har förvisso gjorts blocköverskridande uppgörelser men det sker under varje mandatperiod. S-ledarens uttalande understryker bilden av S som ett maktparti som bara vill samarbeta med andra om de själva styr.

Det kan ju faktiskt vara så att en Alliansregering bildas utifrån största möjliga partikonstellation i riksdagen och som sedan väljer att samarbeta med S i opposition. Det skulle vara ett sätt för S att mena allvar om att det är viktig för landet med uppgörelser över blockgränsen.

Löfvens utspel om att sitta kvar oavsett valresultat förstärker bilden av en statsminister som enbart sitter på lånad tid.

Det politiska spelet tar stor plats i den dagliga politiken. Det är inte konstigt med tanke på det parlamentariska läget. En svag rödgrön minoritetsregering hankar sig fram och med stöd av Vänsterpartiet får den igenom sin ekonomiska politik. I övrigt blockeras de flesta förslag av den antisocialistiska oppositionen som har majoritet i riksdagen men är oförenlig, i alla fall i budgetfrågor.

Regeringens svaghet kommer att bli tydlig under hösten om den gör allvar med sina planer och försöker driva igenom kvotering till bolagsstyrelser, begränsningar av vinster i välfärden och en ny upphandlingslag.

Det är förslag som saknar stöd och som kommer att röstas ned. Det skulle vara stora nederlag för regeringen och inte minst V som villkorade sitt budgetstöd mot ett stopp för vinster i välfärden. Det ska bli intressant att se hur partiledaren Jonas Sjöstedt agerar när hans främsta vallöfte förkastas av riksdagen.

Det här är den politiska verkligheten den här hösten och under hela mandatperioden. Eftersom regeringen inte förmår att genomdriva några större reformer bortsett från budgeten som icke förty är oviktig förblir det mesta sig likt. I detta låsta politiska klimat läggs stort fokus på opinionssiffror och vad som ska hända efter nästa val. Mycket kretsar kring vem som ska regera med vem.

Statsminister Stefan Löfven har nyligen kommit med sitt eget bidrag när han i en intervju med Svenska Dagbladet deklarerade att han inte tänker avgå oavsett valutgången 2018. Även om Alliansen skulle bli större än de tre rödgröna partierna på valdagen tänker han sitta kvar. Det är ett uttalande som kommer ifrån en statsminister som inte ens fick igenom sin första budget, som inte valde att avgå eller utlysa nyval utan istället satt kvar och administrerade borgerlig ekonomisk politik under 2015.

Löfvens inlägg ska ses mot bakgrund av den diskussion som nu sker inom Alliansen kring hur man ska hantera och behandla Sverigedemokraterna, men Löfvens förhållningssätt faller snarare tillbaka på honom själv. Om Alliansen blir större betyder det ju bara att han själv i så fall, mot förmodan, skulle sitta kvar efter ett aktivt eller passivt stöd av SD.

Efter en grundlagsändring gäller numera att en statsministeromröstning ska äga rum senast två veckor efter valet om statsministern inte har entledigats. Om Löfven sitter kvar och inte accepteras eller åtminstone tolereras kommer han tvingas avgå och en regeringsbildningsprocess påbörjas av talmannen.

Löfven försöker med sitt utspel kladda ihop Alliansen med SD. Det är renons på varje spår av värdighet, hederlighet och statsmannaskap. Löfven vill behålla makten till varje pris. Det är ett förhållningssätt så väsensskilt från den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Efter valet 2014 konstaterade han att det inte längre fanns några förutsättningar att fortsätta regera och lämnade in sin avskedsansökan.

Löfven drömmer om att blockpolitiken ska försvinna men den har snarare befäst ytterligare sedan valet. Det har förvisso gjorts blocköverskridande uppgörelser men det sker under varje mandatperiod. S-ledarens uttalande understryker bilden av S som ett maktparti som bara vill samarbeta med andra om de själva styr.

Det kan ju faktiskt vara så att en Alliansregering bildas utifrån största möjliga partikonstellation i riksdagen och som sedan väljer att samarbeta med S i opposition. Det skulle vara ett sätt för S att mena allvar om att det är viktig för landet med uppgörelser över blockgränsen.

Löfvens utspel om att sitta kvar oavsett valresultat förstärker bilden av en statsminister som enbart sitter på lånad tid.