23 sep 2016 04:00

23 sep 2016 04:00

Vi har fått ovälkommet besök

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Ibland får man ovälkomna besökare, såna som man inte alls har lust att bjuda på en kopp kaffe. Men trots det kan de ibland få en att tänka i andra banor och det är ju aldrig ovälkommet.

Sedan en tid tillbaka har det flyttat in en grupp med fruktflugor i vårt kök. Inte särskilt många, vi kanske kan se en tre – fyra i stöten, men de är absolut inte välkomna i vårt hem. Inget kaffe för dem inte, men lustigt nog är det just runt kaffebryggaren de brukar uppehålla sig. När jag sträcker mig efter kaffefiltret så lyfter det några stycken och hovrar runt i luften.

Vi ser till att det inte finns frukt framme, soporna tar vi ut så snart något organiskt hamnar i påsen. Bänkytorna håller vi renare än vanligt och man kunde ju tycka att allt det där skulle räcka för att våra ovälkomna gäster skulle ledsna och dra vidare. Men vi måste vara omedvetet trevliga för de hänger envist kvar.

Häromdagen stod jag och tittade på en av dem som just då vilade ut på hushållsrullen och det slog mig att det där inte var en särskilt stor varelse. Knappt större än... ja, vad då? Det satt en pytteliten skinnflik bredvid min vänstra pekfingernagel. Ungefär så stor var flugan. Det kan inte finnas mycket hjärna där inne, tänkte jag, undrar hur en sådan liten en uppfattar världen?


Den måste väl uppleva mig som ett stort berg... som rör sig. Köket måste den uppfatta som hela världen. Eller ja, den kan ju förvilla sig ut i hallen också, men där nånstans måste dess världsbild ta slut. Utomhus måste för den vara som rymden är för mig, om den nu alls är medveten om att det finns något utomhus.

Saker som fruktflugan anser vara hanterbart stora är för mig oerhört små och när den tycker att något är litet så kan jag inte se det. Vi lever alltså i två olika världar. Världar som överlappar varandra i vårt kök.

Den har ju pyttesmå facettögon och det skulle inte förvåna mig om den såg ljus i helt andra frekvenser än jag, så att även om vi tittar på samma saker så ser flugorna dem på ett helt annat sätt. Sätt som jag inte ens kan föreställa mig.

Det är rätt fascinerande egentligen, tänkte jag där jag stod och tittade på fruktflugan som satt och putsade sig, det är som om två olika dimensioner har fått ett hål mellan sig och vi kan precis kika in till den andres dimension, men utan att begripa vad det är vi ser.

Så hur reagerar jag på dessa tankar om skilda verkligheter då? Jo, jag försöker slå ihjäl de små fruktflugorna så snart jag ser dem. Men det är snabba små rackare och det är inte så ofta jag träffar. Man skulle kunna tro att tiden rör sig i ett annat tempo i deras dimension. För dem är jag väl som ett stort berg som rör sig långsamt. Fast det är klart... jag är faktiskt inte särskilt snabb numera... alls.

 

Hiss: Kaffe. Med lite socker och en skvätt mjölk. Mmmmm... Livselexir.

Diss: Det mörknar. Winter is coming. Hu!

 

Ibland får man ovälkomna besökare, såna som man inte alls har lust att bjuda på en kopp kaffe. Men trots det kan de ibland få en att tänka i andra banor och det är ju aldrig ovälkommet.

Sedan en tid tillbaka har det flyttat in en grupp med fruktflugor i vårt kök. Inte särskilt många, vi kanske kan se en tre – fyra i stöten, men de är absolut inte välkomna i vårt hem. Inget kaffe för dem inte, men lustigt nog är det just runt kaffebryggaren de brukar uppehålla sig. När jag sträcker mig efter kaffefiltret så lyfter det några stycken och hovrar runt i luften.

Vi ser till att det inte finns frukt framme, soporna tar vi ut så snart något organiskt hamnar i påsen. Bänkytorna håller vi renare än vanligt och man kunde ju tycka att allt det där skulle räcka för att våra ovälkomna gäster skulle ledsna och dra vidare. Men vi måste vara omedvetet trevliga för de hänger envist kvar.

Häromdagen stod jag och tittade på en av dem som just då vilade ut på hushållsrullen och det slog mig att det där inte var en särskilt stor varelse. Knappt större än... ja, vad då? Det satt en pytteliten skinnflik bredvid min vänstra pekfingernagel. Ungefär så stor var flugan. Det kan inte finnas mycket hjärna där inne, tänkte jag, undrar hur en sådan liten en uppfattar världen?


Den måste väl uppleva mig som ett stort berg... som rör sig. Köket måste den uppfatta som hela världen. Eller ja, den kan ju förvilla sig ut i hallen också, men där nånstans måste dess världsbild ta slut. Utomhus måste för den vara som rymden är för mig, om den nu alls är medveten om att det finns något utomhus.

Saker som fruktflugan anser vara hanterbart stora är för mig oerhört små och när den tycker att något är litet så kan jag inte se det. Vi lever alltså i två olika världar. Världar som överlappar varandra i vårt kök.

Den har ju pyttesmå facettögon och det skulle inte förvåna mig om den såg ljus i helt andra frekvenser än jag, så att även om vi tittar på samma saker så ser flugorna dem på ett helt annat sätt. Sätt som jag inte ens kan föreställa mig.

Det är rätt fascinerande egentligen, tänkte jag där jag stod och tittade på fruktflugan som satt och putsade sig, det är som om två olika dimensioner har fått ett hål mellan sig och vi kan precis kika in till den andres dimension, men utan att begripa vad det är vi ser.

Så hur reagerar jag på dessa tankar om skilda verkligheter då? Jo, jag försöker slå ihjäl de små fruktflugorna så snart jag ser dem. Men det är snabba små rackare och det är inte så ofta jag träffar. Man skulle kunna tro att tiden rör sig i ett annat tempo i deras dimension. För dem är jag väl som ett stort berg som rör sig långsamt. Fast det är klart... jag är faktiskt inte särskilt snabb numera... alls.

 

Hiss: Kaffe. Med lite socker och en skvätt mjölk. Mmmmm... Livselexir.

Diss: Det mörknar. Winter is coming. Hu!