29 sep 2016 04:00

29 sep 2016 04:00

En korrespondent utöver det vanliga

KRÖNIKOR: LINUS HELLMAN

Med risk för att här teckna ett porträtt men jag kan helt enkelt inte undgå att i dessa dagar fästa uppmärksamheten på Kjell Albin Abrahamssons frånfälle. En fantastisk radioröst har tystnat och en enastående berättare har lämnat oss. Abrahamsson var en personlig favorit med sitt engagemang för framförallt folket i Östeuropa och med sin tydliga antikommunistiska hållning.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det är något speciellt med utrikeskorrespondenter. De för med sig världen hem till Sverige när de rapporterar och för mig är det något särskilt med just radiomediet som ger en sådan direkthet. Med ord kan man beskriva mycket men det krävs också en förmåga att ge tyngd och intresse för en berättelse för att den ska bli intressant och beröra lyssnaren.

Kjell Albin Abrahamsson har rapporterat från Östeuropa i många år och han har varit stationerad i städer som Moskva, Warszawa och Wien. Häromveckan avled han 71 år gammal och han lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Han var en korrespondent utöver det vanliga.


I sin sista krönika som korrespondent i Sveriges radio sommaren 2010 beskrev han själv sitt yrke och gjorde ett försök att summera vad han varit med om:

”Att vara utrikeskorrespondent är att vara historiens sekundvisare och att vara det för världens snabbaste och bildtätaste medium är en särskild fröjd. SR har Nordens största utrikesbevakning som är en jättelik spärr mot ankdammsmentalitet”.

Abrahamsson har under sin yrkeskarriär försökt att sprida kunskap och förståelse om det gamla Östeuropa. Han har gjort det med ett stort engagemang. Hans förmåga att kombinera politik och kultur var unik och det gav en stor bredd i berättandet.

”Jag har aldrig förstått vad det är för halvtidshumanism att bekymra sig om nazismens offer men inte kommunismens. Att alla människor har lika värde är ju humanismens grundbult. Historiens sekundvisare kan lätt bli cyniker och dysterkvistar. Jag har fått uppleva det största en utrikeskorrespondent kan få vara med om. Jag har varit med om och rapporterat från den del av Europa som lösgjorde sig från diktatur och fattigdom. Att få vara med om en sådan förändring är det största en människa kan få uppleva”, fortsatte han i samma krönika.


1989 föll Berlinmuren, året senare återförenades Tyskland och sedan kollapsade Sovjetunionen. Det är en remarkabel förbättring. Halva Europas befolkning befriades från diktatur.

Abrahamsson var inte bara journalist utan också författare. Efter att ha bott och arbetat i kommunistiska länder som mångårig Östeuropakorrespondent samlade han på sig massa kunskap under åren. Han har skrivit många intressanta böcker om länderna i det forna Östeuropa och jag har med stor glädje läst flera av dessa alster såsom ”Vitryssland: 89 millimeter från Europa” och ”UKRAINA YKPAÏHA – Öster om väst, väster om öst”. Det är läsvärda böcker som bjuder läsaren på åtskilligt matnyttigt om en helt annan värld så långt borta men samtidigt så nära.

Abrahamsson var också stationerad i Jugoslavien under inbördeskriget på 1990-talet och hans skildring om krigets grymhet och verklighet i boken ”Balkan betyder berg” är gripande.

Personligen tycker jag att en av hans största gärningar är hans orubbliga antikommunistiska hållning. Hans bok ”Låt mig få städa klart! – om kommunister, kryptokommunister och antikommunister” från 2014 är mästerlig och en skoningslös appell mot all form av kommunism.


Den allra rödaste ideologin är ett ämne som behöver tas upp i Sverige då det finns en tendens att släta över och relativisera kommunismens brott mot mänskligheten och dess enorma syndarregister. Kommunismen är att jämföra med den andra av Europas värsta ideologi under 1900-talet, nazismen.

Kommunismens brott och verkligheten i Östeuropa bakom järnridån får inte glömmas bort när nu ett av de stora språkrören för de utsatta människornas sak under det kommunistiska förtrycket har tystnat.

Det är något speciellt med utrikeskorrespondenter. De för med sig världen hem till Sverige när de rapporterar och för mig är det något särskilt med just radiomediet som ger en sådan direkthet. Med ord kan man beskriva mycket men det krävs också en förmåga att ge tyngd och intresse för en berättelse för att den ska bli intressant och beröra lyssnaren.

Kjell Albin Abrahamsson har rapporterat från Östeuropa i många år och han har varit stationerad i städer som Moskva, Warszawa och Wien. Häromveckan avled han 71 år gammal och han lämnar verkligen ett stort tomrum efter sig. Han var en korrespondent utöver det vanliga.


I sin sista krönika som korrespondent i Sveriges radio sommaren 2010 beskrev han själv sitt yrke och gjorde ett försök att summera vad han varit med om:

”Att vara utrikeskorrespondent är att vara historiens sekundvisare och att vara det för världens snabbaste och bildtätaste medium är en särskild fröjd. SR har Nordens största utrikesbevakning som är en jättelik spärr mot ankdammsmentalitet”.

Abrahamsson har under sin yrkeskarriär försökt att sprida kunskap och förståelse om det gamla Östeuropa. Han har gjort det med ett stort engagemang. Hans förmåga att kombinera politik och kultur var unik och det gav en stor bredd i berättandet.

”Jag har aldrig förstått vad det är för halvtidshumanism att bekymra sig om nazismens offer men inte kommunismens. Att alla människor har lika värde är ju humanismens grundbult. Historiens sekundvisare kan lätt bli cyniker och dysterkvistar. Jag har fått uppleva det största en utrikeskorrespondent kan få vara med om. Jag har varit med om och rapporterat från den del av Europa som lösgjorde sig från diktatur och fattigdom. Att få vara med om en sådan förändring är det största en människa kan få uppleva”, fortsatte han i samma krönika.


1989 föll Berlinmuren, året senare återförenades Tyskland och sedan kollapsade Sovjetunionen. Det är en remarkabel förbättring. Halva Europas befolkning befriades från diktatur.

Abrahamsson var inte bara journalist utan också författare. Efter att ha bott och arbetat i kommunistiska länder som mångårig Östeuropakorrespondent samlade han på sig massa kunskap under åren. Han har skrivit många intressanta böcker om länderna i det forna Östeuropa och jag har med stor glädje läst flera av dessa alster såsom ”Vitryssland: 89 millimeter från Europa” och ”UKRAINA YKPAÏHA – Öster om väst, väster om öst”. Det är läsvärda böcker som bjuder läsaren på åtskilligt matnyttigt om en helt annan värld så långt borta men samtidigt så nära.

Abrahamsson var också stationerad i Jugoslavien under inbördeskriget på 1990-talet och hans skildring om krigets grymhet och verklighet i boken ”Balkan betyder berg” är gripande.

Personligen tycker jag att en av hans största gärningar är hans orubbliga antikommunistiska hållning. Hans bok ”Låt mig få städa klart! – om kommunister, kryptokommunister och antikommunister” från 2014 är mästerlig och en skoningslös appell mot all form av kommunism.


Den allra rödaste ideologin är ett ämne som behöver tas upp i Sverige då det finns en tendens att släta över och relativisera kommunismens brott mot mänskligheten och dess enorma syndarregister. Kommunismen är att jämföra med den andra av Europas värsta ideologi under 1900-talet, nazismen.

Kommunismens brott och verkligheten i Östeuropa bakom järnridån får inte glömmas bort när nu ett av de stora språkrören för de utsatta människornas sak under det kommunistiska förtrycket har tystnat.