06 okt 2016 04:00

06 okt 2016 04:00

Med historien ständigt närvarande

KRÖNIKA: Linus Hellman

Berlin är en av mina favoritstäder. Den tyska huvudstaden har helt enkelt det mesta. Den är full av historiska referenser och är komplex på alla sätt och vis. Efter några dagar i Berlin är det som om jag alltid har varit där. Dessutom har jag nu fått uppleva Bundesliga på plats när den tyska fotbollen lever upp och ger glans i höstrusket.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I helgen bevistade jag ånyo Berlin under några dagar. Jag har varit där flera gånger genom åren men känner alltid samma entusiasm och hjärtliga välkomnande. Som när man besöker en gammal vän. Det är verkligen upplyftande att komma dit.

Det är en mångfacetterad stad som har mycket att erbjuda. Staden präglas av öppenhet och här finns förmodligen Europas mest liberala storstadsbefolkning. Ordet livsstilsliberal har här en särskild plats och livsstilarna hos människorna är verkligen många.

Berlin förändras snabbt. Det mesta till det bättre. Kulturutbudet är stort, nattlivet omfattande och de historiska referenserna är många i en stad som var epicentrum för det delade Europa under det kalla kriget.

När jag vandrar längs paradgatan Unter den Liden på väg mot Brandenburger Tor passerar jag ett museum om Willy Brandt, den tidigare förbundskanslern i Västtyskland. Jag håller med om hans beskrivning av den tyska återföreningen: Det som hör ihop, kommer nu att växa ihop.

I måndags var det 26 år sedan Tyskland enades. En händelse som numera har en självskriven plats i landets historia och uppmärksammas som nationaldag. I helgen pågick firandet för fullt med massa aktiviteter. Detta i kombination med oktoberfeststämning gjorde att staden levde upp på sitt allra bästa sätt i höstmörkret.

Återföreningen blev inledningen till Tysklands maktposition idag. Tyskland är den politiska och ekonomiska stormakten i Europa och det finns all anledning att studera vad som händer där. Tyskland är ett land som bara kommer att öka i betydelse.

Ingen kan undfly sin egen historia, brukar det heta. Det påverkar också samtiden och Tyskland står inför ett dilemma som den stormakt i Europa man är. Vilken roll ska man egentligen spela? Var förvissad om att hur Tyskland än agerar kommer någon alltid att bli missnöjd.

Den tyska frågan från 1871 när landet enades tycks ständigt spöka. Sedan dess har det handlat om hur Tysklands roll i Europa ska se ut. De historiska jämförelserna dyker ständigt upp och Tyskland betraktas med ständig misstänksamhet när de nu innehar ledarollen i Europa. En roll de får finna sig i att ha oavsett om de vill det eller inte.

En annan klassisk tysk företeelse på hösten som jag avslutningsvis vill beröra är fotboll och under min vistelse klämde jag även in en match. Den klassiska lördagstiden för Bundesligafotboll förblir klockan 15.30. Hertha Berlin mot Hamburg SV på lika klassiska Olympiastadion en bit utanför centrum var en höjdare inför upp emot 60 000 åskådare.

Tysk fotboll, eller för den delen även annan europeisk toppfotboll, är väsensskild mot det som utspelar sig i allsvenskan här hemma när det handlar om såväl kvalitet som faciliteter vid sidan om. Efter att ha kommit fram till den rätta stationen med tunnelbanan vandrar folk i led mot arenan, för att där samlas och samspråka om sina förhoppningar inför matchen med såväl öl, en klassisk Berliner, som bratwurst.

Det känns riktigt genuint och då spelar det ingen roll att det förvisso är varmt men att himlen har en askgrå lyster och några regnstänk avtecknar sig på kavajslaget. Stämningen är på topp och själva matchen sevärd. Hemmalaget Hertha Berlin står till slut som segrare vilket får upprymda berlinare att glatt vandra hemåt tillbaka mot tunnelbanan och lämna Olympiastadion, denna mäktiga arena vars fasad vittnar om dåtiden. Arenan byggdes inför de olympiska spelen 1936 som mest har blivit ihågkommet för nazisternas propaganda.

Det är som att man känner historiens vingslag och den tyska historien tycks hela tiden finnas med även i samtiden.

I helgen bevistade jag ånyo Berlin under några dagar. Jag har varit där flera gånger genom åren men känner alltid samma entusiasm och hjärtliga välkomnande. Som när man besöker en gammal vän. Det är verkligen upplyftande att komma dit.

Det är en mångfacetterad stad som har mycket att erbjuda. Staden präglas av öppenhet och här finns förmodligen Europas mest liberala storstadsbefolkning. Ordet livsstilsliberal har här en särskild plats och livsstilarna hos människorna är verkligen många.

Berlin förändras snabbt. Det mesta till det bättre. Kulturutbudet är stort, nattlivet omfattande och de historiska referenserna är många i en stad som var epicentrum för det delade Europa under det kalla kriget.

När jag vandrar längs paradgatan Unter den Liden på väg mot Brandenburger Tor passerar jag ett museum om Willy Brandt, den tidigare förbundskanslern i Västtyskland. Jag håller med om hans beskrivning av den tyska återföreningen: Det som hör ihop, kommer nu att växa ihop.

I måndags var det 26 år sedan Tyskland enades. En händelse som numera har en självskriven plats i landets historia och uppmärksammas som nationaldag. I helgen pågick firandet för fullt med massa aktiviteter. Detta i kombination med oktoberfeststämning gjorde att staden levde upp på sitt allra bästa sätt i höstmörkret.

Återföreningen blev inledningen till Tysklands maktposition idag. Tyskland är den politiska och ekonomiska stormakten i Europa och det finns all anledning att studera vad som händer där. Tyskland är ett land som bara kommer att öka i betydelse.

Ingen kan undfly sin egen historia, brukar det heta. Det påverkar också samtiden och Tyskland står inför ett dilemma som den stormakt i Europa man är. Vilken roll ska man egentligen spela? Var förvissad om att hur Tyskland än agerar kommer någon alltid att bli missnöjd.

Den tyska frågan från 1871 när landet enades tycks ständigt spöka. Sedan dess har det handlat om hur Tysklands roll i Europa ska se ut. De historiska jämförelserna dyker ständigt upp och Tyskland betraktas med ständig misstänksamhet när de nu innehar ledarollen i Europa. En roll de får finna sig i att ha oavsett om de vill det eller inte.

En annan klassisk tysk företeelse på hösten som jag avslutningsvis vill beröra är fotboll och under min vistelse klämde jag även in en match. Den klassiska lördagstiden för Bundesligafotboll förblir klockan 15.30. Hertha Berlin mot Hamburg SV på lika klassiska Olympiastadion en bit utanför centrum var en höjdare inför upp emot 60 000 åskådare.

Tysk fotboll, eller för den delen även annan europeisk toppfotboll, är väsensskild mot det som utspelar sig i allsvenskan här hemma när det handlar om såväl kvalitet som faciliteter vid sidan om. Efter att ha kommit fram till den rätta stationen med tunnelbanan vandrar folk i led mot arenan, för att där samlas och samspråka om sina förhoppningar inför matchen med såväl öl, en klassisk Berliner, som bratwurst.

Det känns riktigt genuint och då spelar det ingen roll att det förvisso är varmt men att himlen har en askgrå lyster och några regnstänk avtecknar sig på kavajslaget. Stämningen är på topp och själva matchen sevärd. Hemmalaget Hertha Berlin står till slut som segrare vilket får upprymda berlinare att glatt vandra hemåt tillbaka mot tunnelbanan och lämna Olympiastadion, denna mäktiga arena vars fasad vittnar om dåtiden. Arenan byggdes inför de olympiska spelen 1936 som mest har blivit ihågkommet för nazisternas propaganda.

Det är som att man känner historiens vingslag och den tyska historien tycks hela tiden finnas med även i samtiden.