07 okt 2016 04:00

07 okt 2016 04:00

En ofrivillig dag i skräckens tecken

FLEMMING MOURITSEN

Jag hade i veckan en synnerligen inaktiv dag. Jag blev inte inringd som vikarie och när jag väl insett att det skulle bli en ofrivilligt ledig dag så började jag fundera på vad jag skulle hitta på. Men det stannade där, jag hade inget driv i kroppen alls så det blev inget vettigt gjort.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag kanske behövde unna mig en helledig dag för att ladda batterierna, det hade varit lite mycket i huvudet ett tag nu. Så jag bejakade kraftlösheten och ägnade mig åt att läsa ut boken jag började på för flera veckor sedan.

När jag framåt kvällningen blev färdig och slog igen boken så rann Östersjöns vatten in genom fönstren, min söndertuggade arm hade blodat ner både mig och katten och huset låg i rykande ruiner. Men så ruskade jag på mig och plötsligt var allt som vanligt igen.

Boken jag hade läst hette Färjan och var skriven av Mats Strandberg, ena halvan av författarduon som skrev trilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln. Nu har han på egen hand skapat en skräckhistoria ombord på en finlandsfärja som inte står Stephen King långt efter i läskighet... om ens alls.

När jag väl hade kravlat mig upp ur den förvridna och fasansfulla verklighet som författaren hade skapat för min skull så kunde jag inte låta bli att fundera på vad det är som lockar oss till att vilja uppleva sådant som skrämmer oss bortom vett och sans, för visst dras vi till sådant?

Bergochdalbanor, bunjijump, fallskärmshoppning, skräckfilmer, blodiga deckare och skräckromaner lockar oss lika oemotståndligt som en papperstuss på ett snöre lockar en kattunge. Många av oss i alla fall.

Är det för att den spänning och skräck som vi då upplever är kontrollerad på ett sätt som gör att vi kan närma oss döden, riktigt nära, utan att tippa över kanten och faktiskt dö? Håller vi våra egna demoner i schack på det sättet? Eller har vi, som de bytesdjur vi egentligen är, ett behov att smörja adrenalinmaskinen inom oss ibland så att den inte rostar ihop?

Jag har ingen aning, men visst är det lite kul att vi skrämmer upp oss till vansinnets rand med flit i förlustelsesyfte med relativt ofarliga sysselsättningar samtidigt som vi utan att tänka på det utsätter oss för livsfara ständigt och jämt.

Fundera på varför vi är livrädda för spindlar och ormar (som knappt skadar någon alls i Sverige) samtidigt som vi glatt och oförskräckt ger oss ut i trafiken (där det i Sverige dör cirka 270 personer årligen, samtidigt som cirka 20 000 personer skadas). Och när vi lättat pustar ut efter att ha överlevt en extremt spännande bergochdalbana så tänder vi en cigarett.

Det är som fästmön säger: Vi är inte logiska på en enda fläck.

Men boken var himla bra. Filmen kommer att bli förfärlig.

 

Hiss: Oväntad ledighet är ruskigt trevligt, även om den gör mig lite fattigare.

Diss: Den obehagliga känslan av att inte vara behövd.

Jag kanske behövde unna mig en helledig dag för att ladda batterierna, det hade varit lite mycket i huvudet ett tag nu. Så jag bejakade kraftlösheten och ägnade mig åt att läsa ut boken jag började på för flera veckor sedan.

När jag framåt kvällningen blev färdig och slog igen boken så rann Östersjöns vatten in genom fönstren, min söndertuggade arm hade blodat ner både mig och katten och huset låg i rykande ruiner. Men så ruskade jag på mig och plötsligt var allt som vanligt igen.

Boken jag hade läst hette Färjan och var skriven av Mats Strandberg, ena halvan av författarduon som skrev trilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln. Nu har han på egen hand skapat en skräckhistoria ombord på en finlandsfärja som inte står Stephen King långt efter i läskighet... om ens alls.

När jag väl hade kravlat mig upp ur den förvridna och fasansfulla verklighet som författaren hade skapat för min skull så kunde jag inte låta bli att fundera på vad det är som lockar oss till att vilja uppleva sådant som skrämmer oss bortom vett och sans, för visst dras vi till sådant?

Bergochdalbanor, bunjijump, fallskärmshoppning, skräckfilmer, blodiga deckare och skräckromaner lockar oss lika oemotståndligt som en papperstuss på ett snöre lockar en kattunge. Många av oss i alla fall.

Är det för att den spänning och skräck som vi då upplever är kontrollerad på ett sätt som gör att vi kan närma oss döden, riktigt nära, utan att tippa över kanten och faktiskt dö? Håller vi våra egna demoner i schack på det sättet? Eller har vi, som de bytesdjur vi egentligen är, ett behov att smörja adrenalinmaskinen inom oss ibland så att den inte rostar ihop?

Jag har ingen aning, men visst är det lite kul att vi skrämmer upp oss till vansinnets rand med flit i förlustelsesyfte med relativt ofarliga sysselsättningar samtidigt som vi utan att tänka på det utsätter oss för livsfara ständigt och jämt.

Fundera på varför vi är livrädda för spindlar och ormar (som knappt skadar någon alls i Sverige) samtidigt som vi glatt och oförskräckt ger oss ut i trafiken (där det i Sverige dör cirka 270 personer årligen, samtidigt som cirka 20 000 personer skadas). Och när vi lättat pustar ut efter att ha överlevt en extremt spännande bergochdalbana så tänder vi en cigarett.

Det är som fästmön säger: Vi är inte logiska på en enda fläck.

Men boken var himla bra. Filmen kommer att bli förfärlig.

 

Hiss: Oväntad ledighet är ruskigt trevligt, även om den gör mig lite fattigare.

Diss: Den obehagliga känslan av att inte vara behövd.