08 okt 2016 04:00

08 okt 2016 04:00

Nätmobbningen som lämnar spår i själen

KARIN LÅNGSTRÖM

Så har 2016 års upplaga av Nobels fredspris annonserats från Oslo och det är den colombianske presidenten Juan Manuel Santos som uppmärksammas för sina ansträngningar att nå fred och trygghet i Colombia. Det är en tydlig signal om att världen uppskattar fredsprocesser, även om det inte är givet med lyckliga slut.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Något lyckligt slut verkar det inte bli på länge i Syrien. Så länge de inte är överens i FN:s säkerhetsråd är världssamfundet som handlingsförlamat inför det helvetesdrama som på sjätte året nu utspelar sig i det sargade landet. För att ta fram något positivt kan vi påminna oss om att hjälporganisationen Vita hjälmarna var en av de grupper och enskilda som fick Right Livelihood Award (det så kallade alternativa fredspriset) för några veckor sedan. Det är frivilliga i Vita hjälmarna som vi ser på teven när de gräver fram barn och vuxna ur rasmassorna i östra Aleppo. De cirka tretusen anslutna har hittills räddat ungefär sextio tusen personer. Och fler lär det bli, även om bedömare varslat om att Aleppo faktiskt kommer att vara helt jämnat med marken vid årets slut. Belägringsmetoden som regimen med understöd av ryskt flygvapen använder för att försöka röka ut islamisterna ur staden har beskrivits som en medeltida metod som inte är något annat än ett krigsbrott leder endast till att civilbefolkningen drabbas.

Några av de syrier som ger röst åt situationen i Sveriges televisions satsning #syrien200 påminner oss om att de inledande demonstrationerna inte handlade om att vilja ha krig. Det var personer som tröttnat på diktatur och korruption, som helt enkelt ville leva i frihet och kunna följa sina drömmar.

Nu är det kanske naivt att tro att fredspris eller right livelihood awards kan göra något för freden och friheten i världen, men det är ändå ett sätt att uppmärksamma de få framsteg som ändå görs.

Så långt motsättningarna i den stora världen, men i den lilla är det inte alltid bättre. Vi behöver tala mer om det här med hatet och trakasserierna som sprids mot enskilda på internets mörkaste sidor. Jag tänker närmast på de unga människor som just nu lever sin dröm i talangjakten TV4 som får sina liv bedömda och uthängda av anonyma näthatare. Från att ha tyckt att det var oerhört roligt att ha en tjej med från Skövde vars mamma dessutom tillhör min bekantskapskrets känns det numera rätt visset. Det är plågsamt att se henne få kritik från juryn (som kanske ändå är befogad utifrån deras syn på vad som är trendigt och kommersiellt) men än värre är att ramla på elaka kommentarer om utseende och ursprung. Här kommer några av mänsklighetens värsta sidor fram i den mobbning som inte ger fysiska blåmärken men som lämnar spår i själen för lång tid framöver.

Jag tror att många oss faktiskt behöver en tankeställare då och då, och det gäller inte minst oss som gärna har synpunkter på saker och ting. Konstruktiv kritik, ja, men när går det över i helt obefogade omdömen som inte har med saken att göra?

Det kan vara ditt barn det gäller nästa gång, eller din väns barn. Eller ett barn vilket som helst, och alla har vi väl ansvar för deras framtid, eller? Vill vi inte att de ska växa upp i fred och trygghet, få följa sina drömmar utan att bli uthängda på nätet eller vid fikaborden på våra arbetsplatser?

 

Hiss: Heja Nicole - en stjärna som är större än det kommersiella paket som idol-tv utgör.

Diss: Avundsjuka och snålhet gentemot dem som faktiskt vågar.

Något lyckligt slut verkar det inte bli på länge i Syrien. Så länge de inte är överens i FN:s säkerhetsråd är världssamfundet som handlingsförlamat inför det helvetesdrama som på sjätte året nu utspelar sig i det sargade landet. För att ta fram något positivt kan vi påminna oss om att hjälporganisationen Vita hjälmarna var en av de grupper och enskilda som fick Right Livelihood Award (det så kallade alternativa fredspriset) för några veckor sedan. Det är frivilliga i Vita hjälmarna som vi ser på teven när de gräver fram barn och vuxna ur rasmassorna i östra Aleppo. De cirka tretusen anslutna har hittills räddat ungefär sextio tusen personer. Och fler lär det bli, även om bedömare varslat om att Aleppo faktiskt kommer att vara helt jämnat med marken vid årets slut. Belägringsmetoden som regimen med understöd av ryskt flygvapen använder för att försöka röka ut islamisterna ur staden har beskrivits som en medeltida metod som inte är något annat än ett krigsbrott leder endast till att civilbefolkningen drabbas.

Några av de syrier som ger röst åt situationen i Sveriges televisions satsning #syrien200 påminner oss om att de inledande demonstrationerna inte handlade om att vilja ha krig. Det var personer som tröttnat på diktatur och korruption, som helt enkelt ville leva i frihet och kunna följa sina drömmar.

Nu är det kanske naivt att tro att fredspris eller right livelihood awards kan göra något för freden och friheten i världen, men det är ändå ett sätt att uppmärksamma de få framsteg som ändå görs.

Så långt motsättningarna i den stora världen, men i den lilla är det inte alltid bättre. Vi behöver tala mer om det här med hatet och trakasserierna som sprids mot enskilda på internets mörkaste sidor. Jag tänker närmast på de unga människor som just nu lever sin dröm i talangjakten TV4 som får sina liv bedömda och uthängda av anonyma näthatare. Från att ha tyckt att det var oerhört roligt att ha en tjej med från Skövde vars mamma dessutom tillhör min bekantskapskrets känns det numera rätt visset. Det är plågsamt att se henne få kritik från juryn (som kanske ändå är befogad utifrån deras syn på vad som är trendigt och kommersiellt) men än värre är att ramla på elaka kommentarer om utseende och ursprung. Här kommer några av mänsklighetens värsta sidor fram i den mobbning som inte ger fysiska blåmärken men som lämnar spår i själen för lång tid framöver.

Jag tror att många oss faktiskt behöver en tankeställare då och då, och det gäller inte minst oss som gärna har synpunkter på saker och ting. Konstruktiv kritik, ja, men när går det över i helt obefogade omdömen som inte har med saken att göra?

Det kan vara ditt barn det gäller nästa gång, eller din väns barn. Eller ett barn vilket som helst, och alla har vi väl ansvar för deras framtid, eller? Vill vi inte att de ska växa upp i fred och trygghet, få följa sina drömmar utan att bli uthängda på nätet eller vid fikaborden på våra arbetsplatser?

 

Hiss: Heja Nicole - en stjärna som är större än det kommersiella paket som idol-tv utgör.

Diss: Avundsjuka och snålhet gentemot dem som faktiskt vågar.