10 okt 2016 04:00

10 okt 2016 04:00

Nu är jag djupt nere i träsket – igen

KRÖNIKA: Petra Lundgren

Det trodde jag ju aldrig, att jag skulle ramla ner i träsket igen. Skjortträsket alltså. Men nu har jag gjort det.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Sist var jag djupt nere, men lyckades kravla mig upp och tog mig ner så djupt i det svarta luvtröjeträsket i stället att jag aldrig kommer upp. Men det är trivsamt. Jag går numera omkring i både skjorta och med luvtröja över (i alla fall på morgonen när det är kallt).

Jag pratar alltså om stora skjortor. Inte små och nätta. Nej, det ska vara långa skjortor. Som hänger och fladdrar. Den första svartvita lurade sig på mig i somras. Föga anade jag vad som skulle hända då. Men så en gång för ett par veckor sedan så tänkte jag:

– Fanns den inte som rödsvart-rutig också?

Jodå, tänkte jag och gick till samma affär. Och visst hängde den där. Så jag slog till. Utan att prova. Jag orkade helt enkelt inte ta mig ur både jacka, luvtröja, skjorta och halsduk. Jag höll den framför mig och tänkte:

– Den blir bra!

Så kom jag hem och provade den och förbannade mina långa armar. Men om man inte sträcker ut dem så långt framåt går det bra. Och hur ofta gör man egentligen det? Rätt sällan tänker jag. Har jag dessutom luvtröjan över så syns det inte och när jag tar av luvtröjan kavlar jag upp ärmarna på skjortan. Rätt så lättlöst.

Jag har även tagit mig djupt ner i jeansmedsmalaben-träsket efter en lång sejour i bootcut-träsket när jag verkligen inte kunde tänka mig att ha byxor som var smala nertill. Nu har det snarare varit tvärtom. Jag har inte kunnat tänka mig bootcut för att det varit för yvigt och flaxigt. Fast nu tycks det har blivit ändring på det också. För när jag var i affären förra veckan för att köpa nya svarta smala jeans så såg jag ett par jeans som liknade mina tuffis-jeans jag hade när jag var sex år. Så jag köpte dem och så tänkte jag:

– Vad ska jag ha till de här nu då?

Kändes inte riktigt som någon av mina senaste nyinköpta skjortor passade till. Men så kom jag att tänka på en skjorta som klarat sig undan alla urgallringar jag gjort i garderoben sedan början av 2000-talet. En sån där ”nja-den-kan-nog-vara-bra-att-ha-skjorta” i farfars-modell. Den är från slutet av min förra skjortträskperiod. Det vill säga från förra seklet. Den passade finfint till mina nya tuffis-jeans. Det är inte alla skjortor som får vara med om två skjortträskperioder. Sliter jag inte ut skjortan den här gången så kanske den får vara med om en tredje.

 

Hiss

Robbie Williams låt ”Party like a Russian”, bra och hysterisk!

Diss

Att jag har en tendens att spela sönder bra låtar.

 

Sist var jag djupt nere, men lyckades kravla mig upp och tog mig ner så djupt i det svarta luvtröjeträsket i stället att jag aldrig kommer upp. Men det är trivsamt. Jag går numera omkring i både skjorta och med luvtröja över (i alla fall på morgonen när det är kallt).

Jag pratar alltså om stora skjortor. Inte små och nätta. Nej, det ska vara långa skjortor. Som hänger och fladdrar. Den första svartvita lurade sig på mig i somras. Föga anade jag vad som skulle hända då. Men så en gång för ett par veckor sedan så tänkte jag:

– Fanns den inte som rödsvart-rutig också?

Jodå, tänkte jag och gick till samma affär. Och visst hängde den där. Så jag slog till. Utan att prova. Jag orkade helt enkelt inte ta mig ur både jacka, luvtröja, skjorta och halsduk. Jag höll den framför mig och tänkte:

– Den blir bra!

Så kom jag hem och provade den och förbannade mina långa armar. Men om man inte sträcker ut dem så långt framåt går det bra. Och hur ofta gör man egentligen det? Rätt sällan tänker jag. Har jag dessutom luvtröjan över så syns det inte och när jag tar av luvtröjan kavlar jag upp ärmarna på skjortan. Rätt så lättlöst.

Jag har även tagit mig djupt ner i jeansmedsmalaben-träsket efter en lång sejour i bootcut-träsket när jag verkligen inte kunde tänka mig att ha byxor som var smala nertill. Nu har det snarare varit tvärtom. Jag har inte kunnat tänka mig bootcut för att det varit för yvigt och flaxigt. Fast nu tycks det har blivit ändring på det också. För när jag var i affären förra veckan för att köpa nya svarta smala jeans så såg jag ett par jeans som liknade mina tuffis-jeans jag hade när jag var sex år. Så jag köpte dem och så tänkte jag:

– Vad ska jag ha till de här nu då?

Kändes inte riktigt som någon av mina senaste nyinköpta skjortor passade till. Men så kom jag att tänka på en skjorta som klarat sig undan alla urgallringar jag gjort i garderoben sedan början av 2000-talet. En sån där ”nja-den-kan-nog-vara-bra-att-ha-skjorta” i farfars-modell. Den är från slutet av min förra skjortträskperiod. Det vill säga från förra seklet. Den passade finfint till mina nya tuffis-jeans. Det är inte alla skjortor som får vara med om två skjortträskperioder. Sliter jag inte ut skjortan den här gången så kanske den får vara med om en tredje.

 

Hiss

Robbie Williams låt ”Party like a Russian”, bra och hysterisk!

Diss

Att jag har en tendens att spela sönder bra låtar.