13 okt 2016 06:00

13 okt 2016 06:00

Ständigt denna regeringsfråga

LINUS HELLMAN

Vilken regering ska vi ha efter nästa val? Vem ska regera med vem? Hur ska Sveriges styras? Regeringsfrågan är ett återkommande ämne i debatten och partiledarna förväntas hela tiden svara på frågor om ett val som ligger två år framåt i tiden.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

När vi befinner oss mitt i mandatperioden är det måhända tänkvärt att resonera kring regeringsfrågan men att den upptar så stor plats i debatten vittnar bara om hur ointressant politiken är och hur få spännande förslag det är som just nu debatteras.

Mandatperioden 2014–2018 är bland de stökigaste vi har upplevt i modern tid. Det är en parlamentarisk röra där vi har haft regeringskris och nyvalshot. Då kanske det inte är så konstigt att regeringsfrågan ständigt dyker upp men landet ska ju styras här och nu.

Sverige saknar inte problem. Tvärtom står vi inför betydande framtidsutmaningar där väljarna har rätt att kräva besked av partierna. Ansvaret vilar tungt på statsministern för att kunna föra utvecklingen framåt och använda de goda tiderna för att rusta oss starkt inför sämre ekonomiska tider. Men vi har inte något vanligt parlamentariskt läge utan det är ytterst komplicerat. Sedan valet 2014 finns det tre block i riksdagen när Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt väljarstöd och sedan dess bara har fortsatt att växa i opinionen. Det gör det svårt att styra Sverige.

Den rödgröna minoritetsregeringen fick inte ens igenom sin första budget och vi såg ut att gå till extra val. Men decemberöverenskommelsen, förkortad DÖ och som primärt gick ut på att det största blockets statsminister skulle bli vald och att hans budget antagen, kom emellan. DÖ höll inte ens i ett år och utgör en parentes i svensk politik men den lever kvar i väntan på nästa val. Eftersom Alliansen inte vill upprepa det som utspelade sig hösten 2014, när deras gemensamma budget vann sedan SD röstat på den, har de valt att lägga enskilda budgetmotioner så att Stefan Löfven ska kunna regera. I andra frågor däremot har oppositionen flera gånger gått ihop och stoppat regeringsförslag.

Därför finns det anledning att diskutera regeringsfrågan. Länge var det en socialdemokratisk paradgren. De har använt den för att påpeka borgerlighetens splittring och bristen på alternativ till en renodlad S-regering. I valet 2006 vred moderatledaren Fredrik Reinfeldt det vapnet S ur händerna. I takt med att partiväsendet blir alltmer splittrat finns det inte längre någon given regeringskonstellation.

En förskjutning i regeringsfrågan går att skönja. Alliansen vill överta makten men då krävs det att de får ett starkare stöd än de rödgröna partierna. Det är samma besked som Reinfeldt gav inför valet 2014 men det nya är att de inte längre tänker släppa igenom Löfven som statsminister. Istället för att lägga ner sina röster i en statsministeromröstning tänker de rösta emot. På samma sätt som de rödgröna inte tänker släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister.

Tiden då Vänsterpartiet dikterar den ekonomiska politiken och Miljöpartiet får oproportionerligt stort inflytande är då tack och lov över. Löfven kan förvisso återkomma som regeringschef men då utifrån helt andra premisser än idag. Riksdagsmajoriteten kommer inte längre att passivt låta politiken skjutas långt åt vänster.

Vi har länge vant oss med minoritetsregeringar och inte sällan socialdemokratiska enpartiregeringar men i dagens läge kan även moderata enpartiregeringar vara ett alternativ. Det är bara att titta på Danmark där M:s systerparti styr men hur nästa svenska regering ska se ut beror givetvis i slutändan på valresultatet och mandatställningen i riksdagen.

Löfven frågar hela tiden Alliansen hur de ska styra landet och agera efter nästa val men han undviker konsekvent att själv ge besked. Historien har visat hur S har kunnat styra genom uppgörelser till höger med borgerliga partier men frågan är nu om S också kan tänka sig det motsatta. Att samarbeta med en Alliansregering för att inte ge SD det där inflytandet som de hela tiden varnar för. Det är S blinda fläck.

När vi befinner oss mitt i mandatperioden är det måhända tänkvärt att resonera kring regeringsfrågan men att den upptar så stor plats i debatten vittnar bara om hur ointressant politiken är och hur få spännande förslag det är som just nu debatteras.

Mandatperioden 2014–2018 är bland de stökigaste vi har upplevt i modern tid. Det är en parlamentarisk röra där vi har haft regeringskris och nyvalshot. Då kanske det inte är så konstigt att regeringsfrågan ständigt dyker upp men landet ska ju styras här och nu.

Sverige saknar inte problem. Tvärtom står vi inför betydande framtidsutmaningar där väljarna har rätt att kräva besked av partierna. Ansvaret vilar tungt på statsministern för att kunna föra utvecklingen framåt och använda de goda tiderna för att rusta oss starkt inför sämre ekonomiska tider. Men vi har inte något vanligt parlamentariskt läge utan det är ytterst komplicerat. Sedan valet 2014 finns det tre block i riksdagen när Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt väljarstöd och sedan dess bara har fortsatt att växa i opinionen. Det gör det svårt att styra Sverige.

Den rödgröna minoritetsregeringen fick inte ens igenom sin första budget och vi såg ut att gå till extra val. Men decemberöverenskommelsen, förkortad DÖ och som primärt gick ut på att det största blockets statsminister skulle bli vald och att hans budget antagen, kom emellan. DÖ höll inte ens i ett år och utgör en parentes i svensk politik men den lever kvar i väntan på nästa val. Eftersom Alliansen inte vill upprepa det som utspelade sig hösten 2014, när deras gemensamma budget vann sedan SD röstat på den, har de valt att lägga enskilda budgetmotioner så att Stefan Löfven ska kunna regera. I andra frågor däremot har oppositionen flera gånger gått ihop och stoppat regeringsförslag.

Därför finns det anledning att diskutera regeringsfrågan. Länge var det en socialdemokratisk paradgren. De har använt den för att påpeka borgerlighetens splittring och bristen på alternativ till en renodlad S-regering. I valet 2006 vred moderatledaren Fredrik Reinfeldt det vapnet S ur händerna. I takt med att partiväsendet blir alltmer splittrat finns det inte längre någon given regeringskonstellation.

En förskjutning i regeringsfrågan går att skönja. Alliansen vill överta makten men då krävs det att de får ett starkare stöd än de rödgröna partierna. Det är samma besked som Reinfeldt gav inför valet 2014 men det nya är att de inte längre tänker släppa igenom Löfven som statsminister. Istället för att lägga ner sina röster i en statsministeromröstning tänker de rösta emot. På samma sätt som de rödgröna inte tänker släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister.

Tiden då Vänsterpartiet dikterar den ekonomiska politiken och Miljöpartiet får oproportionerligt stort inflytande är då tack och lov över. Löfven kan förvisso återkomma som regeringschef men då utifrån helt andra premisser än idag. Riksdagsmajoriteten kommer inte längre att passivt låta politiken skjutas långt åt vänster.

Vi har länge vant oss med minoritetsregeringar och inte sällan socialdemokratiska enpartiregeringar men i dagens läge kan även moderata enpartiregeringar vara ett alternativ. Det är bara att titta på Danmark där M:s systerparti styr men hur nästa svenska regering ska se ut beror givetvis i slutändan på valresultatet och mandatställningen i riksdagen.

Löfven frågar hela tiden Alliansen hur de ska styra landet och agera efter nästa val men han undviker konsekvent att själv ge besked. Historien har visat hur S har kunnat styra genom uppgörelser till höger med borgerliga partier men frågan är nu om S också kan tänka sig det motsatta. Att samarbeta med en Alliansregering för att inte ge SD det där inflytandet som de hela tiden varnar för. Det är S blinda fläck.