14 okt 2016 04:00

14 okt 2016 04:00

Nu är känslorna "All over the place"

FLEMMING MOURITSEN

Så drar det sig då ihop till det avgörande ögonblicket. Nu är det den tid då jag antingen har total ångest över att jag inte känner att jag har förberett mig tillräckligt, eller också lugnt ser framtiden an i trygg förvissning att jag har gjort det jag kunnat.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I morgon har vi premiär på föreställningen Rasmus på Luffen där jag spelar Paradis-Oskar, min hittills största roll. Jag kan knappt vänta, samtidigt som jag darrar av nervositet. Man kan lugnt säga att känslorna är All Over The Place.

Så här dagen inför en premiär känns det alltid lite speciellt. Det känns som om jag har missat något som jag borde ha gjort, men samtidigt vet jag att jag har gått igenom pjäsen högt och lågt och övat det jag har kunnat. Men det hjälps inte, oron gnager där i alla fall.

Nu är ju nervositet i grunden något gott för känner man inget pirr i magen så är det väldigt svårt att komma upp på tå och prestera det bästa man kan, men det finns ju ändå gränser.

Inför ett antal tidigare premiärer har jag haft samma hemska dröm: Jag står strax utanför scenen och tittar in på de andra skådespelarna som framför något nummer som jag inte känner igen och så klingar musiken av. Skådespelarna på scenen tittar ut mot mig och ser ut att vilja något. Jag har ingen aning om vad, jag har ingen aning om vilken roll jag har och jag vet inte vilken pjäs som spelas, men tydligen förväntas jag kliva ut på scenen.

Då vrålar en röst inne i mitt huvud: Jag borde ha tittat i manuset, jag borde ha tittat i manuset, jag borde ha tittat i manuset! Paniken exploderar i kroppen och övergår till flyktbeteende, men fötterna sitter fastvuxna i golvet. Allt är svett, ångest och tomhet.

Nånstans där brukade jag vakna med ett ryck, svettig och med bultande hjärta.

Nu har jag i och för sig sluppit den där drömmen de senaste uppsättningarna som jag har varit med i, men känslan när det hände var fasansfull och speglar väl min rädsla för att lämna mina vänner på scenen i sticket.

Men om man bortser från enstaka sådana panikattacker så är det absolut roligaste jag vet att spela teater. För det finns få tillfällen i livet där jag känner mig mer levande. Och när det hela är slut och publiken reser sig för att gå hem så har man förhoppningsvis varit med om att sprida en smula glädje till en massa människor och det gör all anspänning värt det.

Ja, den absolut mest underbara tiden är den när föreställningen spelas, men det gör den bara under ett fåtal veckor och sedan är det plötsligt över och allt som finns kvar är minnet av en rejäl dos med härliga upplevelser och underbara människor... och så ett kryddmått ångest.

 

Hiss: Upplevelser som bryter av mot vardagslivet (det behöver inte vara på scenen).

Diss: Tomheten som infinner sig när en härlig tid är över (oundvikligt – jag vet).

I morgon har vi premiär på föreställningen Rasmus på Luffen där jag spelar Paradis-Oskar, min hittills största roll. Jag kan knappt vänta, samtidigt som jag darrar av nervositet. Man kan lugnt säga att känslorna är All Over The Place.

Så här dagen inför en premiär känns det alltid lite speciellt. Det känns som om jag har missat något som jag borde ha gjort, men samtidigt vet jag att jag har gått igenom pjäsen högt och lågt och övat det jag har kunnat. Men det hjälps inte, oron gnager där i alla fall.

Nu är ju nervositet i grunden något gott för känner man inget pirr i magen så är det väldigt svårt att komma upp på tå och prestera det bästa man kan, men det finns ju ändå gränser.

Inför ett antal tidigare premiärer har jag haft samma hemska dröm: Jag står strax utanför scenen och tittar in på de andra skådespelarna som framför något nummer som jag inte känner igen och så klingar musiken av. Skådespelarna på scenen tittar ut mot mig och ser ut att vilja något. Jag har ingen aning om vad, jag har ingen aning om vilken roll jag har och jag vet inte vilken pjäs som spelas, men tydligen förväntas jag kliva ut på scenen.

Då vrålar en röst inne i mitt huvud: Jag borde ha tittat i manuset, jag borde ha tittat i manuset, jag borde ha tittat i manuset! Paniken exploderar i kroppen och övergår till flyktbeteende, men fötterna sitter fastvuxna i golvet. Allt är svett, ångest och tomhet.

Nånstans där brukade jag vakna med ett ryck, svettig och med bultande hjärta.

Nu har jag i och för sig sluppit den där drömmen de senaste uppsättningarna som jag har varit med i, men känslan när det hände var fasansfull och speglar väl min rädsla för att lämna mina vänner på scenen i sticket.

Men om man bortser från enstaka sådana panikattacker så är det absolut roligaste jag vet att spela teater. För det finns få tillfällen i livet där jag känner mig mer levande. Och när det hela är slut och publiken reser sig för att gå hem så har man förhoppningsvis varit med om att sprida en smula glädje till en massa människor och det gör all anspänning värt det.

Ja, den absolut mest underbara tiden är den när föreställningen spelas, men det gör den bara under ett fåtal veckor och sedan är det plötsligt över och allt som finns kvar är minnet av en rejäl dos med härliga upplevelser och underbara människor... och så ett kryddmått ångest.

 

Hiss: Upplevelser som bryter av mot vardagslivet (det behöver inte vara på scenen).

Diss: Tomheten som infinner sig när en härlig tid är över (oundvikligt – jag vet).