22 dec 2016 04:00

22 dec 2016 04:00

När historien tar en annan vändning

LINUS HELLMAN

Det går inte alltid som det är tänkt. På juldagen för 25 år sedan halades den sovjetiska röda flaggan över Kreml och ersattes av Rysslands röd-vit-blåa flagga. Sovjetunionen hade efter nästan 70 år formellt upphört att existera. Boris Jeltsin blev Rysslands första folkvalde president och han ledde sitt land från kommunism och planekonomi till demokrati och marknadsekonomi. Det såg ljust ut men Jeltsins utvalde efterträdare Vladimir Putin har fört Ryssland i en helt annan riktning.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Den tyske filosofen Friedrich Hegel har slagit fast att det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss något av historien.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps fanns det de som talade om att historien hade nått sitt slut. Liberalismen hade vunnit samhällsstriden och marknadsekonomin hade segrat. 25 år senare vet vi bättre. Det går inte att ta något för givet.

På söndag är det ett kvarts sekel sedan Sovjetunionen formellt upplöstes. På juldagen avgick Michail Gorbatjov som sovjetisk president och Rysslands president Boris Jeltsin flyttade in i Kreml.

Det definitiva avgörandet för Sovjetunionens nedmontering hade inträffat redan den 8 december när ledarna för Ryssland, Vittryssland och Ukraina samlades i Belavezha utanför Minsk. Presidenterna Boris Jeltsin, Stanislav Shuchkevich och Leonid Kravchuk undertecknade då ett avtal som avvecklade Sovjetunionen. Gorbatjov var alltså innan juldagen fortfarande sovjetisk president men kraftigt försvagad efter kuppförsöket i augusti 1991 när en grupp män försökte stoppa omdaningen och återupprätta imperiet. Kuppen misslyckades och Jeltsin kunde stärka sitt förtroende. Jeltsins förmodligen största ögonblick var när han bestämde sig för att klättra upp på stridsvagnen utanför parlamentsbyggnaden och inför världens alla ögon mana till motstånd mot kuppmännen.

Journalisten och den tidigare utrikeskorrespondenten Stig Fredriksson som varit stationerad i Moskva har skrivit en nyutgiven biografi över den ryske presidenten, ”Reformatorn som inte nådde ända fram”. Det är en utmärkt bok som beskriver de revolutionerande händelserna som ledde fram till Sovjetunionens fall. Fredriksson tecknar ett gediget och mångfacetterat porträtt av Jeltsin.

Denne Rysslands förste demokratiskt valde president som ledde sitt land till demokrati och marknadsekonomi. Det fanns farhågor för ett inbördeskrig men så blev inte fallet vilket är ovanligt när ett imperium går under.

Rysslands transformering från planekonomi till marknadsekonomi var smärtsam för det ryska folket men aldrig tidigare under historien hade folket haft en större frihet att ge uttryck för sina åsikter och vara med och forma sitt lands framtid.

Jeltsin accepterade Rysslands nya roll efter Sovjetunionen. Avtalet i Belavezha handlade om att de tidigare sovjetstaterna nu själva fick bestämma vilken väg de ville ta. Det är principer som måste fortsätta att vara vägledande även idag.

Men utvecklingen i Ryssland har gått i en helt annan riktning under efterträdaren Vladimir Putin som Jeltsin själv öppnade upp för när han avgick på nyårsafton 1999. Putin var premiärminister och övertog Jeltsins uppgifter innan han vann presidentvalet i mars 2000.

Ryssland har gått i alltmer auktoritär riktning och Putin vill återupprätta landet som en stormakt. De demokratiska förhoppningar om ett tolerant, öppet ryskt samhälle med respekt för fri- och mänskliga rättigheter som fanns inför det nya Ryssland är idag helt borta. Det är mer av nostalgiskt tillbakablickande på tider som sedan länge är borta och anspelningar till rysk nationalism.

Putin har visat att han inte accepterar gränsdragningarna i Europa och att han är beredd att med vapenmakt erövra territorium som anses vara av ryskt intresse. Det är ett repressivt och revisionistiskt Ryssland som är farligt för både sig självt och sina grannländer. Ryssland negligera i och med sitt agerande fredsordningen i Europa och det är utomordentligt oroväckande.

Men det är viktigt att säga att det finns ett Ryssland även efter Vladimir Putin.

Historien är en ständigt pågående och komplex process.

Som tenderar att inte alltid följa ett logiskt och strikt mönster.

Den tyske filosofen Friedrich Hegel har slagit fast att det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss något av historien.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps fanns det de som talade om att historien hade nått sitt slut. Liberalismen hade vunnit samhällsstriden och marknadsekonomin hade segrat. 25 år senare vet vi bättre. Det går inte att ta något för givet.

På söndag är det ett kvarts sekel sedan Sovjetunionen formellt upplöstes. På juldagen avgick Michail Gorbatjov som sovjetisk president och Rysslands president Boris Jeltsin flyttade in i Kreml.

Det definitiva avgörandet för Sovjetunionens nedmontering hade inträffat redan den 8 december när ledarna för Ryssland, Vittryssland och Ukraina samlades i Belavezha utanför Minsk. Presidenterna Boris Jeltsin, Stanislav Shuchkevich och Leonid Kravchuk undertecknade då ett avtal som avvecklade Sovjetunionen. Gorbatjov var alltså innan juldagen fortfarande sovjetisk president men kraftigt försvagad efter kuppförsöket i augusti 1991 när en grupp män försökte stoppa omdaningen och återupprätta imperiet. Kuppen misslyckades och Jeltsin kunde stärka sitt förtroende. Jeltsins förmodligen största ögonblick var när han bestämde sig för att klättra upp på stridsvagnen utanför parlamentsbyggnaden och inför världens alla ögon mana till motstånd mot kuppmännen.

Journalisten och den tidigare utrikeskorrespondenten Stig Fredriksson som varit stationerad i Moskva har skrivit en nyutgiven biografi över den ryske presidenten, ”Reformatorn som inte nådde ända fram”. Det är en utmärkt bok som beskriver de revolutionerande händelserna som ledde fram till Sovjetunionens fall. Fredriksson tecknar ett gediget och mångfacetterat porträtt av Jeltsin.

Denne Rysslands förste demokratiskt valde president som ledde sitt land till demokrati och marknadsekonomi. Det fanns farhågor för ett inbördeskrig men så blev inte fallet vilket är ovanligt när ett imperium går under.

Rysslands transformering från planekonomi till marknadsekonomi var smärtsam för det ryska folket men aldrig tidigare under historien hade folket haft en större frihet att ge uttryck för sina åsikter och vara med och forma sitt lands framtid.

Jeltsin accepterade Rysslands nya roll efter Sovjetunionen. Avtalet i Belavezha handlade om att de tidigare sovjetstaterna nu själva fick bestämma vilken väg de ville ta. Det är principer som måste fortsätta att vara vägledande även idag.

Men utvecklingen i Ryssland har gått i en helt annan riktning under efterträdaren Vladimir Putin som Jeltsin själv öppnade upp för när han avgick på nyårsafton 1999. Putin var premiärminister och övertog Jeltsins uppgifter innan han vann presidentvalet i mars 2000.

Ryssland har gått i alltmer auktoritär riktning och Putin vill återupprätta landet som en stormakt. De demokratiska förhoppningar om ett tolerant, öppet ryskt samhälle med respekt för fri- och mänskliga rättigheter som fanns inför det nya Ryssland är idag helt borta. Det är mer av nostalgiskt tillbakablickande på tider som sedan länge är borta och anspelningar till rysk nationalism.

Putin har visat att han inte accepterar gränsdragningarna i Europa och att han är beredd att med vapenmakt erövra territorium som anses vara av ryskt intresse. Det är ett repressivt och revisionistiskt Ryssland som är farligt för både sig självt och sina grannländer. Ryssland negligera i och med sitt agerande fredsordningen i Europa och det är utomordentligt oroväckande.

Men det är viktigt att säga att det finns ett Ryssland även efter Vladimir Putin.

Historien är en ständigt pågående och komplex process.

Som tenderar att inte alltid följa ett logiskt och strikt mönster.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.