28 dec 2016 04:00

28 dec 2016 04:00

Jag blev offer för Jultomtekuppen

JOHANNA BEIJBOM

Julmaten är uppäten, julklapparna är utdelade och nu är det bara några få dagar kvar av 2016. Trots all stress och ståhej innan så är julafton ändå bra mysig.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det jag ändå saknar är spänningen, den finns liksom inte direkt kvar. Tänk hur uppspelt man var både kvällen innan och på självaste julafton. Man hade väldigt svårt att sova efter uppsittarkvällen som skulle leda en in på den stora dagen. Jag vaknade ungefär 07.00 och flög då upp ur sängen som en raket, bankade på lillebrors dörr i farten och riktigt hoppade nedför trappan och sprang fram till min julstrumpa som hängde vid den öppna spisen. Mamma och pappa var smarta och hade lagt i något som förmodligen skulle kunna hålla oss sysselsatta i några timmar framöver. Oftast var det en film. Vi blev överlyckliga och satte oss som två små ljus framför tv:n. Under de timmarna vi var klistrade vid rutan så kunde mamma röja i fred med dammsugaren och pappa kunde få stå ostörd i köket och förbereda all julmat. När filmerna sedan var slut så började tjatet direkt, när kommer han, när kommer han? Vi syftade givetvis på Tomten.

Hemma hos oss brukade han inte dyka upp förrän klockan 17-18, så vi hade många timmars väntan till dess. Men då hann vi med både mat, Kalle och Kan du vissla Johanna innan.

Vi har en grej vi pratar om varje år på julafton. En händelse som både chockade och gav oss många härliga skratt. Det var när vi bodde i vårt förra hus i Skultorp och firade julen nere på källarplan vid den öppna spisen. Och det var genom den som mamma och pappa alltid sa att tomten kom för att lägga klapparna under granen på natten. Andra dagar på året var jag livrädd för att vara där nere själv ifall han skulle tagit fel på dag och kommit ner och skrämt livet ur mig. Tur nog gick den rädslan över när jag kom in i den åldern då man inte längre skulle tro på Tomten. Min lillebror som är tre år yngre än mig var fortfarande helt säker på att han fanns och jag skrattade lite åt honom då han var helt övertygad om att jag hade fel. Jag kände mig så stor nu då jag som alla vuxna visste att det bara var små barn som trodde på gubben med alla renar. Julafton kom och hela släkten var samlad. Jag visste att snart skulle någon i familjen resa på sig för att gå och köpa tidningen. Det dröjde inte länge förens Lennart, min mosters sambo kläckte den klassiska kommentaren. Jag himlade med ögonen och suckade. Efter en stund plingade det på dörren. Och där stod han i egen hög person, Tomten. Lillebror var uppe i extas men jag visste givetvis vem som gömde sig bakom skägget. Finns det några snälla barn undrade han. Lillebror förklarade ingående hur snäll han hade varit under hela året och väntade spänt på belöningen. Jag svarade lite nonchalant att jo, det är klart att jag har varit, det borde väl du veta. Precis när Tomten ska lämna över den första julklappen till mig kommer Lennart in i rummet. Det som sker i mitt huvud då var total förvirring. Jag tappade nog hakan ända ner till Kina och satt helt chockad och tittade på gubben med skägg framför mig. Hur? Vem? Alla i släkten var ju här nu, i samma rum till och med. Jag blev för första gången i mitt liv helt stum och fick inte fram ett ord utan bara nickade. Jag vet fortfarande inte idag vem som klädde ut sig den dagen och mamma och pappa var mer än nöjda med sin välplanerade jultomtekupp, en mer överrumplad Johanna kommer de nog aldrig få se igen.

Hiss: Barns tindrande ögon när Tomten kommer

Diss: Den snöfria julen

Det jag ändå saknar är spänningen, den finns liksom inte direkt kvar. Tänk hur uppspelt man var både kvällen innan och på självaste julafton. Man hade väldigt svårt att sova efter uppsittarkvällen som skulle leda en in på den stora dagen. Jag vaknade ungefär 07.00 och flög då upp ur sängen som en raket, bankade på lillebrors dörr i farten och riktigt hoppade nedför trappan och sprang fram till min julstrumpa som hängde vid den öppna spisen. Mamma och pappa var smarta och hade lagt i något som förmodligen skulle kunna hålla oss sysselsatta i några timmar framöver. Oftast var det en film. Vi blev överlyckliga och satte oss som två små ljus framför tv:n. Under de timmarna vi var klistrade vid rutan så kunde mamma röja i fred med dammsugaren och pappa kunde få stå ostörd i köket och förbereda all julmat. När filmerna sedan var slut så började tjatet direkt, när kommer han, när kommer han? Vi syftade givetvis på Tomten.

Hemma hos oss brukade han inte dyka upp förrän klockan 17-18, så vi hade många timmars väntan till dess. Men då hann vi med både mat, Kalle och Kan du vissla Johanna innan.

Vi har en grej vi pratar om varje år på julafton. En händelse som både chockade och gav oss många härliga skratt. Det var när vi bodde i vårt förra hus i Skultorp och firade julen nere på källarplan vid den öppna spisen. Och det var genom den som mamma och pappa alltid sa att tomten kom för att lägga klapparna under granen på natten. Andra dagar på året var jag livrädd för att vara där nere själv ifall han skulle tagit fel på dag och kommit ner och skrämt livet ur mig. Tur nog gick den rädslan över när jag kom in i den åldern då man inte längre skulle tro på Tomten. Min lillebror som är tre år yngre än mig var fortfarande helt säker på att han fanns och jag skrattade lite åt honom då han var helt övertygad om att jag hade fel. Jag kände mig så stor nu då jag som alla vuxna visste att det bara var små barn som trodde på gubben med alla renar. Julafton kom och hela släkten var samlad. Jag visste att snart skulle någon i familjen resa på sig för att gå och köpa tidningen. Det dröjde inte länge förens Lennart, min mosters sambo kläckte den klassiska kommentaren. Jag himlade med ögonen och suckade. Efter en stund plingade det på dörren. Och där stod han i egen hög person, Tomten. Lillebror var uppe i extas men jag visste givetvis vem som gömde sig bakom skägget. Finns det några snälla barn undrade han. Lillebror förklarade ingående hur snäll han hade varit under hela året och väntade spänt på belöningen. Jag svarade lite nonchalant att jo, det är klart att jag har varit, det borde väl du veta. Precis när Tomten ska lämna över den första julklappen till mig kommer Lennart in i rummet. Det som sker i mitt huvud då var total förvirring. Jag tappade nog hakan ända ner till Kina och satt helt chockad och tittade på gubben med skägg framför mig. Hur? Vem? Alla i släkten var ju här nu, i samma rum till och med. Jag blev för första gången i mitt liv helt stum och fick inte fram ett ord utan bara nickade. Jag vet fortfarande inte idag vem som klädde ut sig den dagen och mamma och pappa var mer än nöjda med sin välplanerade jultomtekupp, en mer överrumplad Johanna kommer de nog aldrig få se igen.

Hiss: Barns tindrande ögon när Tomten kommer

Diss: Den snöfria julen

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.