02 jan 2017 04:00

05 jan 2017 09:14

Vasa hade förmodligen inte tränat heller

KRÖNIKA

I ett svagt ögonblick lovade jag att åka vasaloppsstafetten. Men bara om jag fick åka kortaste sträckan, nio kilometer. I morgon är det två månader kvar och träningen går väl sisådär måste jag medge. Det är svårt att åka skidor när det är barmark.

Så jag går väl här och suktar efter snö. Jag tittar på termometern som visar plusgrader, Jag tittar ut genom fönstret och ser regnet strila ner. Jag hör hur skidorna står i förrådet och morrar. Och skulle det komma några ynka snöflingor någon gång så skriker jag hurra och springer och köper valla som jag inte behöver för jag kör på vallningsfria skidor eftersom jag inte kan valla.

Nej, det har verkligen varit uselt med skidåkning den här säsongen. Jag åkte en gång i november. Rakt ut i skogen, inte som en torped, jag hasade mig fram och fick spåra själv. Men jag tycker att det är lite mer på riktigt då. Lite som Gustav Vasa måste ha haft det, om han nu åkte, men nu säger vi att han åkte. Och jösses som han måste ha kämpat. Det fanns ju inga spårmaskiner på den tiden vad jag vet. Han fick spåra själv, kanske trampa sig fram i den höga snön utan någon som helst form av moderna vallningsfria skidor. Tränat hade han förmodligen inte gjort heller. Så jag ser mig lite som Gustav Vasa, jag får åka mina nio kilometer utan att ha tränat. Men jag har i alla fall moderna skidor.

I väntan på snö tränar jag på andra sätt. Det senaste jag fastnat för är att välta traktordäck. Det är sjukt roligt och man måste ju bli orimligt stark av det tänker jag. Kanske sätter jag det i system på stafetten. En skidåkare i vägen, bom, vält! Nejdå ...

Nu finns ju det där traktordäcket inte precis där jag brukar träna så när jag kommit hem från brorsan så fick jag gå och träna lite lojt i stockgymmet hemma på mitt eget berg och döm om min förvåning när jag hittade en liten smal och ganska kort sträng med konstsnö som överlevt både värme och regn.

Jag tog en bild, lade ut den på sociala medier och skrev ”Här ska jag träna inför vasaloppsstafetten!” Frågan var ju bara hur. Men jag fick många förslag, som klassiska idioten med miniskidor och snabba vändningar med vanliga skidor. Jag funderar på att ställa mig i stakmaskinen på gymmet i nio kilometer och se hur det känns. Oändligt långt tippar jag i förhand, brukar tröttna efter hundra meter, så jag ställer mig försiktigt positiv till den utmaningen och väntar ett tag till. Någon gång måste det ju komma snö!

 

Hiss

Charader, hysteriskt roligt! Det borde man göra oftare.

Diss

Att behöva tjata på vuxna människor om att använda reflex.

 

I ett svagt ögonblick lovade jag att åka vasaloppsstafetten. Men bara om jag fick åka kortaste sträckan, nio kilometer. I morgon är det två månader kvar och träningen går väl sisådär måste jag medge. Det är svårt att åka skidor när det är barmark.

Så jag går väl här och suktar efter snö. Jag tittar på termometern som visar plusgrader, Jag tittar ut genom fönstret och ser regnet strila ner. Jag hör hur skidorna står i förrådet och morrar. Och skulle det komma några ynka snöflingor någon gång så skriker jag hurra och springer och köper valla som jag inte behöver för jag kör på vallningsfria skidor eftersom jag inte kan valla.

Nej, det har verkligen varit uselt med skidåkning den här säsongen. Jag åkte en gång i november. Rakt ut i skogen, inte som en torped, jag hasade mig fram och fick spåra själv. Men jag tycker att det är lite mer på riktigt då. Lite som Gustav Vasa måste ha haft det, om han nu åkte, men nu säger vi att han åkte. Och jösses som han måste ha kämpat. Det fanns ju inga spårmaskiner på den tiden vad jag vet. Han fick spåra själv, kanske trampa sig fram i den höga snön utan någon som helst form av moderna vallningsfria skidor. Tränat hade han förmodligen inte gjort heller. Så jag ser mig lite som Gustav Vasa, jag får åka mina nio kilometer utan att ha tränat. Men jag har i alla fall moderna skidor.

I väntan på snö tränar jag på andra sätt. Det senaste jag fastnat för är att välta traktordäck. Det är sjukt roligt och man måste ju bli orimligt stark av det tänker jag. Kanske sätter jag det i system på stafetten. En skidåkare i vägen, bom, vält! Nejdå ...

Nu finns ju det där traktordäcket inte precis där jag brukar träna så när jag kommit hem från brorsan så fick jag gå och träna lite lojt i stockgymmet hemma på mitt eget berg och döm om min förvåning när jag hittade en liten smal och ganska kort sträng med konstsnö som överlevt både värme och regn.

Jag tog en bild, lade ut den på sociala medier och skrev ”Här ska jag träna inför vasaloppsstafetten!” Frågan var ju bara hur. Men jag fick många förslag, som klassiska idioten med miniskidor och snabba vändningar med vanliga skidor. Jag funderar på att ställa mig i stakmaskinen på gymmet i nio kilometer och se hur det känns. Oändligt långt tippar jag i förhand, brukar tröttna efter hundra meter, så jag ställer mig försiktigt positiv till den utmaningen och väntar ett tag till. Någon gång måste det ju komma snö!

 

Hiss

Charader, hysteriskt roligt! Det borde man göra oftare.

Diss

Att behöva tjata på vuxna människor om att använda reflex.

 

  • PETRA LUNDGREN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.